Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DREFVEL dre3vel2 l. dre4vel, r. l. m.; best. -n; pl. dreflar.
1) [jfr mnt. drivelwech i samma bet.; jfr DREF 1 b, äfvensom DRIFVA, v.2 1] (starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) väg på hvilken boskapen drifves till bete l. vattning, fästig; jfr FÄ-DREF, FÄ-DRIFT. VDArk. F III 7 (i handl. fr. 1722). Du som tassar och smyger på drefveln! Hallström Skogsl. 21 (1904). jfr: Boskapen .. trampade ock upp en stig, som ledde till bys. En sådan fä-stig heter i Värends-målet en drefvel. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 151 (1868). — jfr BOSKAPS-, FÄ-DREFVEL.
2) [jfr DRIFVA, v.2 15] (†) refvel, sandbank, dyn; jfr DRIFVA, sbst.1 2 b. (Sv.) Drefvel, (lat.) Moles, acervus. Schenberg (1739). Lind (1749). Dähnert (1784). — jfr SAND-DREFVEL.
Spalt D 2089 band 7, 1922