| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DREF dre4v, n., stundom r. (m. Dähnert (1784; i bet. 8, 9); r. l. m. Almqvist Amor. XXIII (1839; i bet. 8), Roosval Schmidt 83 (1896; i bet. 9)); best. -vet, ss. r. l. m. -ven; pl. =, ss. r. l. m. -var.
a) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Västerg.; Hof Dial. vg. (1772))] (†) om handlingen att drifva ett djur fram ngnstädes; i ssgn ORMA-DREF.
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial., äfvensom holl. dreef] (†) bred väg på hvilken boskap drifves till bete l. vattning; betesmark; i ssgrna BOSKAPS-, FÄ-DREF.
α) abstr.; stundom innefattande hela jaktförloppet (äfv. fällandet af djuren; jfr DRIFVA, v.2 1 d). Slutet dref, då jaktplatsen är helt o. hållet inringad, ss. vid de gamla drefskallen. Öppet dref, då sidorna af det afjagade området lämnas obesatta, ss. vid modern klappjakt. Dref .. (kallas äfv.) sjelfva drifningen vid ett vargskall. Swederus Jagt 326 (1832). Jägare och dreffolk voro utstälda, signalen gifven och drefvet i gång. Skogvaktaren 1892, s. 188. Vargen inringas samt skjutes för dref af på lämpliga platser .. utställda skyttar. A. T. Böök hos Wilskman Idr. i Finl. 2: 19 (1905). — jfr BJÖRN-, VARG-DREF.
β) konkret, om det manskap som drifver fram villebrådet; särsk. (förr) vid drefskall om den del af skallfolket som skulle rycka fram, motsatt HÅLL(ET); ngn gg om den plats som afdrifves. Thet händer .. ofta, at biörnen uti sitt raseri springer igenom drefvet, skiönt folket stå så tätt tillsamman, at the gå man vid man. Hillerström Björnf. 22 (1750). Den Jägaren, som förer drefvet eller mitteln, (afvaktar) Befälhafvarens (för skallet) ordres, då Jagten får gå lös. Greiff Jagt 23 (1821). (Älg-)tjuren på bruksskogen varit i går och inne i drefvet. Klinckowström Örnsjötj. 70 (1906). — jfr SIDO-DREF.
d) jäg. motsv. DRIFVA, v.2 1 e; om jakthunds förföljande af villebråd under skall; särsk. konkretare om hundens skall; äfv. om den väg som villebrådet o. de förföljande hundarna tillryggalägga. Drefvet är snart i full gång. Swederus Jagt 146 (1832). Drefvet ljuder i morgonstunden som den härligaste musik. Hemberg På oban. stig. 3 (1896). (Hunden) kunde .. under hela timmar ligga i fullt dref på den flyktande, buktande renen. Därs. 231. De ifriga hundarnas stämmor / byttes bak åsen från gnisslande dref uti ekande ståndskall. Klinckowström Örnsjötj. 83 (1906). (Han hade) följt hundarna på drefvet. A. Quennerstedt i KKD 7: VI (1912). — jfr HAR-, HUND-, PARFORS-, RÄF-, STÖFVAR-DREF m. fl.
2) [jfr fsv. drif, skridt, äfvensom mnt. drever, ngt slags häst] (†) motsv. DRIFVA, v.2 3: gång, fart, marsch. Hästar å klef, ser man uti dref hela Sommaren öfwer. Runius Dud. 3: 16 (c. 1698; om ”västgötarnas” gårdfarihandel). — särsk. om en viss gångart hos häst: sträckt skridt. Den Allongerade Skridten har 2 Arter. 1:o Dref eller fähl, som är en mera lidande Skridt … 2:o Slapp är en bättre art dref. Ehrengranat Häst. rör. 69 (1818). Dens. Ridsk. I. 1: 56 (1836).
b) [jfr liknande anv. i fsv., sv. dial. (i bet.: duggregn, dimma som slår ned), d., nor. dial. o. isl.] (†) motsv. DRIFVA, v.2 15 e: snöyra. Ovanlig köld, med starka snöfall och dref. Hülphers Norrl. 2: 133 (1775). — jfr SNÖ-DREF.
4) (numera bl. ngn gg arkaiserande) motsv. DRIFVA, v.2 17; om djurs kringströfvande. Uti de skärgårdar, som fiskare oklandradt och efter gammal vana .. fölgt saltsjö-fisken efter des dref. PH 8: 323 (1766); jfr Stadga f. fiskerierna 1852, 1: 3. Boskaps fria dref och bete. M. N. Nordenström (c. 1770) i NorrlS 52. Ström, å eller sund, där kungsådra ej finnes, men fisken har sitt dref. 2 NF 8: 433 (1907).
5) (mindre br.) motsv. DRIFVA, v.2 16; om den period af en masugns (smältugns) gång som förflyter från tillslutandet af den med kol o. malm fullsatta ugnen, till dess malmen sjunkit ned till stället o. blästern öppnas. Ställa ugnen på dref, upphöra med den vanliga tillsättningen af kol o. malm för att sedan afsluta masugnens gång, nedblåsa ugnen. VetAH 1749, s. 25. Vid Sala silfvermalmssmältning ställes ugnen på dref, när det börjar lida til slut med sista slaggschichtet (osv.). Rinman (1788). Under drefvet, som nu fortgått ett helt dygn, hade malmen sjunkit .. till 4 alnars djup. JernkA 1828, 2: 78. — särsk. motsv. DRIFVA, v.2 16 c: nedblåsning. JernkA 1818, 2: 145. Nedblåsningen (af en masugn) eller ”drefvet” går så till, att man upphör med malm- och kolsättningarna. 2 UB 5: 348 (1902).
8) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] motsv. DRIFVA, v.2 22: (företrädesvis till fartygs drifning, men äfv. annars till tätning af springor m. m. användt) upprifvet (häckladt o. till tåtar spunnet) gammalt tågvirke, upprafflade lin- o. hampvaror l. blår. Plocka l. repa, reda, spinna dref. Otjärad, tjärad, plockad dref. Åthsk. Sthms stadz ord. C 3 b (1629). Foglar .. med dref upstoppade. Osbeck IVetA 1758, s. 11. Alla fogar (nåt och laskar) (på fartyget) drifvas eller tätas medels ”injagning” af tjäradt dref. Wrangel Sv. fl. b. 438 (1898). bildl. (föga br.) i uttr. repa dref, om diskuterande af (obehagliga) historier som passerat för längesedan. Nu slutar vi med att repa dref. Strindberg Kammarspel 2: 62 (1907). — (föga br.) allmännare, om stoppning (i fog l. springa) oberoende af materialet. Blår af Hampa (begagnas) .. Til allehanda dref och ståppningar, at dermed göra fenster och väggar, tunnor och packgods täta. Rothof Hush. 50 (1762). Drevet (i väggarna) kröp fram i test vid test. Johansson De röda huv. 1: 21 (1917). — jfr SKEPPS-DREF.
9) [jfr motsv. anv. i d.] mek. o. tekn. motsv. DRIFVA, v.2 39: mindre kugghjul (l. med pinnar försedd liten rulle) som (vanl. aktivt) ingriper i ett större (l. segment af ett större) kugghjul l. i en kuggstång; stundom äfv. inbegripande axeln; jfr DRIF, DRIFT 14. Kugg-hiuls krafft ökar sig som drefwetz .. widd til taghiuletz .. widd. Swedenborg Reg. 17 (1718). Om två hjul gripa in i hvarandra, så kallas det mindre dref. JernkA 1829, Bih. s. 280. Drifhjulet eller drefven .. kringvrides genom .. vefvar. Rothstein Byggn. 338 (1857). — jfr KUGG-, KUGGHJULS-, SPINDEL-, VISAR(E)-DREF.
10) (†) metall. motsv. DRIFVA, v.2 40 a; konkret. Dref kalla ock någre kopparsmältare den skorpa af slagg och trottsten, som sätter sig utanpå råkopparlapparne, efter utslag vid rostbruket. Rinman (1788).
11) motsv. DRIFVA, v.2 42; om period l. hvarf af regelbunden skötsel af skog: omlopp, turnus; i ssgn OM-DREF.
-ARM. särsk. om hvar särskild af flyglarna vid björn-, varg- o. älgdref. Falk Björnskall 18 (1819). —
(8) -BEREDNING. —
(5 slutet) -DANS. (förr) högtidlig (vanl. flera dagar räckande) danstillställning i Bergslagen som hölls vid påsk, pingst eller midsommar kort efter att man ”blåst ned” vid hyttan; jfr DREF-ÖL, äfvensom DREF 6. Drefdansen stod i sitt flor på 1840-talet ock början på 50-talet, men upphörde sedan så småningom. E. Bore i Landsm. V. 7: 30 (1891). —
-ETTERGRÄS. [jfr ETTER-GRÄS ss. benämning på samma växt. Om etter har sin vanl. bet. ”förgift”, synes dref- böra fattas i bet. ”fördrifvande” (jfr DRIFVA, v.2 10). Då växten emellertid veterligen aldrig haft ngn användning mot gift, men väl mot värk, vore man frestad att antaga att ”ettergräs” är en förvridning af ”ikte gräs”, dvs. ”giktgräs”, en benämning på flere olika växter, däribland äfv. denna. I så fall skulle drefetter eg. betyda: ”flygande gikt” (jfr DREF 7)] (†) växten Linnæa borealis Lin. Retzius Flora oec. 418 (1806). —
(jfr 4) -FINNE, m. (i sht förr) kringstrykande finne. Många (finnar) drefvo omkring i skogarna, sysslande med jakt eller fiske eller tillfälliga arbeten hos redan bofasta finnar. Sådana kallades ”lösfinnar” eller ”dreffinnar”. Modin GTåsjö 65 (1916). —
(1 c α) -FÅGEL. (drif- Fischerström, Leijonflycht (1827), Meurman (1846; jämte dref-)) [anledningen till benämningen är att fåglarna vid sitt fiske bilda formliga dref] (†) den af fisk lefvande simfågeln Mergus Merganser Lin., storskrake, skräcka, körfågel, vrakfågel. Chesnecopherus Reg. iter. ag. B 2 b (1613). Körfoglen, Skrackan eller Driffoglen .. som med så mycken behändighet jagar eller föser fisken inåt vassen eller landet. Fischerström Mälaren 161 (1785). —
(8) -HAMMARE. (drlf- Rålamb 10: 45 (1691; samma s. äfv. dref-), Rosenfeldt Tourville 121 (1698), Calwagen Sjölex. (1851), Jungberg (1873)) skeppsbygg. o. sjöt. klubba af trä att slå på drefjärnet (handjärnet) med. Engström Skeppsb. 29 (1889). jfr DRIF-HAMMARE i andra bet. under DRIFVA, v.2 ssgr C. —
-HJUL.
1) [jfr 9] litet kugghjul, dref; jfr DRIF. Triewald Förel. 1: 248 (1728, 1735). Wrangel Sv. fl. b. 145 (1898).
-HUND.
1) jäg. till 1 d: drifvande hund, (har-, räf-, älg-) hund, stöfvare. A. T. Böök hos Wilskman Idr. i Finland 2: 15 (1905).
3) (numera knappast br.) bildl.: lösdrifvare; jfr LÖS-HUND i liknande anv. Gaaffs och i Retten tillkienna huru offta .. å denne orthen .. hooptahls dreefhundar spaante blijfwa och hwar dhe fälas fram så kommer alltijd något bort i bygden. Rääf Ydre 3: 234 (i handl. fr. 1686). —
-JAKT. (drif- Oldendorp, Kindblad)
1) [jfr t. treibjagd] till 1 c: jakt hvarvid villebrådet af dreffolk drifves mot jägarna; klappjakt; jfr -SKALL. Hahr HbJäg. 9 (1866). Drefjagter efter tiger. Vår flotta 1909, s. 71. mer l. mindre bildl. LfF 1857, s. 218. Sannerligen höllo de icke på att ställa till med en riktig drefjakt till och med mot tobaken. Ahrenberg Hihul. 187 (1889).
2) till 1 d: jakt hvarvid villebrådet uppspåras o. förföljes af hundar. Oldendorp 1: 368 (1786; om uppspårande af förrymda slafvar). Kindblad (1870; om parforsjakt). En oftast oerhördt ansträngande drefjakt på skidor med hund. A. T. Böök hos Wilskman Idr. i Finl. 2: 17 (1905). —
-JÄRN. (dref- Rålamb osv. drif- (i bet. 2) Wikforss (1804; under treibeisen). UB 7: 321 (1874), Stenfelt (1920) m. fl.)
1) metall. till 5 slutet: järn som (då en masugn blåses ner) vid sista uttappningen blir kvar på masugns- ”ställets” botten. Värmnings eller drefjernet. Johansson Noraskog 1: 138 (efter handl. fr. 1765).
2) skeppsb. o. sjöt. till 8, om större l. mindre mejsel på hvilken man slår med drefhammaren, dels för att utvidga nåten, dels för att i dem indrifva drefvet, kalfatjärn. Rålamb 10: 45 (1691; se DRIFVA UPP 11). Drifjern eller drefjern äro .. af trenne slag, nemligen tunnjern .., enkla rabbar, som hafva en reffla i undra kanten, och dubbla rabbar. Witt Skeppsb. 226 (1863). —
-KALAS. (i fråga om ä. förh. i Bergslagen) gästabud som hölls, då silfverdrifningen var färdig att börja i drifhyttan (jfr DRIFVA, v.2 16) l. då en masugn blifvit nerblåst (jfr 5 samt DRIFVA, v.2 40 a); jfr -DANS, -ÖL, samt DRIFNINGS-ÖL. Johansson Noraskog 2: 49 (1882). —
-KARL.
(1 c) -KEDJA. drifvarkedja. —
(8) -LUMP. Takpapper, bör vara tillverkadt af dreflump. Stål Byggn. 1: 127 (1834). SFS 1847, nr 32, s. 28. —
-LÅDA.
1) sjöt. till DRIFVA, v.2 22: kalfatbytta. Dreflåda, hvarpå drifvaren sitter och hvaruti han har sina verktyg. Uggla Skeppsb. Sv. o. fr. sjölex. (1856).
(1 d) -LÖPA, r. l. f. (föga br.) jäg. = -SPÅR. (Jägaren har) underlåtit att .. följa djurets dreflöpa, utan hellre sökt en trafikablare väg. TIdr. 1896, s. 42. —
(8) -MAT. [jfr d. drevmad] sjöt. odugligt, i korta längder sönderskuret tågvirke, som användes till beredande af dref. DA 1771, nr 84, s. 3. PH 12: 350 (1782). —
(8) -PLOCKNING. —
(8) -REDNING. —
(8) -REPNING. När (roddar-)gummorna (i Sthm) sutto i sina båtar och väntade kunder, fördrefvo de tiden med .. drefrepning. Stridsberg Hågk. 24 (1895). —
1) (i sht förr) till 1 c: skallgång; jfr KLAPPJAKT; särsk. om sådan skallgång där manskapet uppdelas i två afdelningar, ”drefvet” o. ”hållet” (jfr 1 c β). Salvius Upl. 361 (1741). Sedan han .. låtit et drifskall gå igenom skogen .., fick han åter visshet om (björnarna). NSvBibl. I. 1: 79 (1762). Skall efter björnen äro af två slag, nemligen: 1) Dref-skall .. 2) Knäppt Skall. Swederus Jagt 83 (1832).
2) till 1 d: i fråga om jakthund. När haren med hundarna nyss gick öfver här under vidt ljudande drefskall. TurÅ 1913, s. 159. —
(9) -STAKE. [jfr t. triebstock] (†) = DRIF-STOCK, sbst.1 (se DRIF). Drefvet (i kvarnen är) förfärdigat (dvs. lagadt) med nya drefstakar. Handl. i Ågerups arkiv 1746. DA 1772, nr 135, s. 4. —
(9) -TAND. kugge. —
1) [jfr t. treibzeug] jäg. till 1 c α: rapphönstirass. Trolle-Bonde Hesselby 130 (i handl. fr. 1770). Rapphönsryssja (driftyg, homma) består egentligen af trenne delar: Ryssjan, himmeln och armarna eller ledarna. Hahr HbJäg. 213 (1866).
2) skeppsb. o. sjöt. till 8: tillbehör till drifning. Vid framstammarne (af pontonerna) voro förtäckta lådor, deruti dreftyg förvarades at altid hålla dem täta. Loenbom M. Stenbock 2: 28 (1758). —
(9) -VAL. (mindre br.) = -STAKE. Qvarnhjulkuggar och Drefhvalar. Gottl. läns tidn. 1853, nr 11, s. 4. —
(8) -VECKARE. person som på skeppsvarf arbetar med att lägga dref i tåtar. —
(9) -VERK. (†) maskineri med dref. Drefverk, kunna de (valsverk) kallas, som äro gångbare med et vattuhjul allena, då valsar och skifvor erhålla sin rörelse genom drefhjul. Rinman 2: 1105 (1789). jfr DRIF-VERK (DRIFVA, v.2 ssgr C). —
(8) -VULAD, p. adj. sjöt. omvirad med dref. Sätt drefvulade proppar i lä klys och spygatt, drif utombords kring propparne och becka. Frick o. Trolle 244 (1872). —
(3 b) -VÄDER. (†) yrväder. På högderne var östligt (dvs. blåste det östligt) och drefväder. NorrlS 45 (c. 1770). —
(8) -YXA. (drif- Ikonen (1889)) (mindre br.) sjöt. drefjärn. Holmberg (1795; under malebête). Dalin (1850). —
(5 slutet) -ÖL. (förr) jfr -DANS, äfvensom DREF 6. Så snart Hjulet efter slutad Blåsning uti Masugnen stadnar, infinner sig någon Spelman, och ett så kalladt Dreföhl begynnes. Johansson Noraskog 1: 67 (i handl. fr. 1785).
Spalt D 2083 band 7, 1922