| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÅLL hol4, sbst.1, n. l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) r. l. m. (Sahlstedt (1773; i bet. V 1 o. 3), Bengts Vargt. 47 (1915; i fråga om förh. c. 1850; finl. dial.; i bet. V 1)); best. -et, ss. r. l. m. -en (Sahlstedt (1773), SPF 1814, s. 38), äv. -n (Bengts Vargt. 47 (1915; i fråga om förh. c. 1850; finl. dial.: hålld’n)); pl. =.
I. ss. vbalsbst. till HÅLLA, v.1, o. i därur närmast utvecklade anv. — jfr ANDE-, BO-, BRO-, BÅTSMANS-, BÖNE-, DISK-, FÅR-, GÄSTGIVAR(E)-, HJORD-, HUS-, KNEKT(E)-, KOST-, MAT-, MED-, RODDMANS-, RUST-, RYTTAR(E)-, SAMMAN-, SKRIFT-, SOLDAT-, UNDER-, UPPE-, VIN-, ÅTER-HÅLL m. fl.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.; jfr HÅLLA, v.1 1] (numera ngt vard.) grepp, tag; fäste (för hand l. fot); äv. mer l. mindre bildl. Få, förr äv. taga l. fatta håll på l. i ngt. Han sprang vt egenom fenstret, tenckiandes sigh kunna fatta håll vti ett päruneträ ther hardt hoes stodh. Svart G1 152 (1561). Om jag får håll på hånom, skall jag ikke släppan. Schultze Ordb. 1768 (c. 1755). Han (dvs. en person som gått ner sig på isen) .. fick håll med handen / i brädden af sin vak. VexiöBl. 1810, nr 12-13, s. 6. ”Den stora allmänheten”, det låter så obestämbart .., man får icke håll därpå. VBenedictsson (1883) hos Lundegård Benedictsson 325. KKD 3: 109 (1907; bildl.). — särsk. (vard.) bildl., i uttr. taga (äv. ge sig l. våga sig o. d.) i håll med (ngn l. ngt), taga itu l. ”i fatt” med, ge sig i kast med (ngn l. ngt). UTroili (1844) hos Dahlgren 1Ransäter 82. Det dagas väl snart och vi få ta i håll med att vittja backorna. Carlén Ensl. 2: 269 (1846). Mer än de flesta lekmän på sin tid hade han .. gifvit sig i håll med den hemska fienden (dvs. koleran). Dahlgren Släktprof. 2: 253 (1911). När jag (skalat potatis) .. fick jag ta i håll med en väldig disk. Nordström Amer. 247 (1923).
2) [jfr HÅLLA, v.1 6] återhåll, hejd; numera bl. i uttr. få l. ha håll på (ngn l. ngt), hålla (ngn l. ngt) tillbaka, hejda (ngn l. ngt), få styr på (ngn l. ngt); särsk. med avs. på häst: (lyckas) hålla in, tygla; äv. bildl. Få håll på en skenande häst. (Vägen) glijder all makelig ut-åt / .. In til desz där är intet meer håld. Stiernhielm Herc. 297 (1648, 1668; i bild). Jag var grufligen rädd, hade ingen håll på hästen. Knorring Cous. 1: 85 (1834). Är blodet riktigt upprördt, så att förnuftet ej har håll på en. Carlén Rosen 100 (1842). Först ett stycke bortom husen tycktes befälet få håll på sitt folk. Hedin KrRyssl. 88 (1915).
3) [jfr HÅLLA, v.1 6] (vard., mindre br.) styrsel, stadga, hållning; i sht i fråga om person. Nordforss (1805). (Den litterära kritiken) nedsjunker .. till ett fantastiskt joller utan håll och fäste. LdVBl. 1840, nr 50, Bih. s. 1. Så var det inte håll på honom! Benedictsson Eftersk. 6 (c. 1885). Cannelin (1921). jfr (†): Hennes (dvs. S. E. Brenners) qvädens sedesamma håll. BL 10: 59 (1844); jfr HÅLLNING 5.
4) [jfr HÅLLA, v.1 6] spelt. i kortspel, om det förhållande att man i en färg har kort som giva säker utsikt till spel (”stick”) o. därigm ”håller” sina motspelare; äv. konkretare om ifrågavarande kort; jfr GARD I 3. Ha håll i klöver, spader. Där gick mitt håll! En gammaldags, försiktig spelare skulle inte som inledningsbud säga sans atout utan att ha håll i tre färger. Lundgren Koppel 14 (1923). — jfr DAM-, DUBBEL-, KNEKT-HÅLL m. fl.
5) [jfr HÅLLA, v.1 8 (d); efter t. halt] (†) halt (av ädel metall i ett mynt o. d.), lödighet; äv. bildl. Vngerske Ducater .., hwilke icke äre så gode i wärde och hold som thet sig borde. Stiernman Com. 1: 583 (1613). Risingh KiöpH 46 (1669). Då detta origtiga (som ngn svarat) bringas till dess rätta håll. Ödmann AnvSkrift. 46 (1822).
6) [jfr HÅLLA, v.1 16] (†) hållbarhet; styrka; varaktighet; i fråga om tyg o. d. Det är ett tyg som är håll i. Nordforss (1805). Meurman (1846).
a) (†; jfr dock slutet) om föremål av olika slag som äro avsedda att hålla l. kvarhålla ngt l. att förvara ngt i l. på o. d. Itt håldh eller hylla. Linc. Sss 5 b (1640). Phœbus .. / Steller sin’ fålar i håll. Dahlstierna (SVS) 1 (1679). Andromeda lossas från hållen (dvs. bojorna). Adlerbeth Ov. 107 (1818). Taket repareras med 2 Sk℔ Halm Vedjor, håll och fång. VDAkt. 1850, nr 432. — jfr DUN-, FJÄDER-HÅLL. — särsk. [efter motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (förvarings)rum i en båt; särsk. om fisksump i aktern. Strindberg Blomst. 36 (1888). Fiskaren Nepht .. sorterade karpar, malar och multar i båtens olikstora håll. Dens. HMin. 1: 4 (1905).
b) (förr) jäg. i fråga om drevskall, benämning på den ena avdelningen (”armen”) av skallfolket (eg. den som skulle, stillastående, hejda o. kvarhålla villebrådet som framdrevs av den andra avdelningen); motsatt DREV (se d. o. 1 c β). Falk Björnskall 6 (1819). Dref-skall (på björn), der man med en mansstyrka utaf 500 till 2000 personer formerar två halfcirklar, hvaraf den ena (drefvet) under långsamt framtåg möter den andra (hållet). Svederus Jagt 83 (1832). Hemberg Jaktsk. 247 (1896).
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] vakt, vaktpost. Her Thure Jenson medh the andre Westgöte Herrar .. satte håll på alla wegar, att ingen skulle them owitterligen komma vth eller in. Svart G1 142 (1561). Schenberg (1739).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] förskansad ställning, förskansning; läger. Siöröfuare, som medh wåld / drogo gönom Kedieskärs håld. JMessenius (1629) i HB 1: 85. Ryssarne marscherade utur deras håll. KKD 4: 80 (1711); jfr III 1.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) tillhåll, vistelse; uppehållsort, vistelseort; äv.: tillflyktsort, gömställe? På Nykiöping plägar han (dvs. fursten) hafwa sitt håldh. Carl IX Rimchr. 79 (c. 1600). Subalterners tropp och sämre afgrunds troll, / Vid Sislas ankomst skrek och kröpo uti håll. Livin Kyrk. 149 (1781). Envallsson Bajocco 6 (1784). — jfr STAM-HÅLL. — bildl. Jag är alla plågors håll. Kolmodin Dufv. 173 (1734).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) bakhåll, försåt; äv. i oeg. o. bildl. anv. AbiMelech stoodh vp .. och satte håld in för Sichem medh fyra skarar. Dom. 9: 34 (Bib. 1541; Bib. 1917: de lade sig i bakhåll). (De hade) förstunget en 400 eller 500 wdj håld thill att slåå wpå trossen. Brahe Kr. 49 (c. 1585). Afunds mörka troll / Mot Carl och Sverges Här har lagt sig ner på håll. Gyllenborg Bält 183 (1785). JGOxenstierna 5: 75 (c. 1817). — jfr BAK-, HINTER-HÅLL.
3) jäg. plats där villebrådet väntas gå fram o. där skytten därför ställer sig l. posteras. Ställa sig, stå, vara posterad i, äv. på håll. (Jag) hörde .. at deras (dvs. hundarnas) skall kom deråt som jag stod på håll. Knöppel Förtret. 25 (1740). Lät oss nu ställa oss på håll. Stenborg Jäg. 6 (1780). Bästa hållen (för räv) äro efter dalsträckningarnes kant. Källström Jagt 132 (1850). SvKennelklT 1903, s. 130. — oeg. i fråga om strid. Det gällde .. att .. passera .. (klipporten) innan tanguterna hunnit intaga fördelaktiga håll. Hedin GmAs. 2: 405 (1898).
IV. [jfr motsv. anv. i d.; bet. sannol. utvecklad ur III] (†) avdelning, skara, flock. Vid leken leddes och the Philisteers håld. Kolmodin QvSp. 1: 299 (1732). En flock af barn, fördelt i skilda håll JGOxenstierna (1772) hos Lamm Oxenst. 210. — jfr RYTTARE-HÅLL.
V. [till HÅLLA, v.1 25] (i sht i fråga om ngt äldre förh.) skjutshåll o. d. — jfr HÄST(E)-, POST-, SKJUTS-HÅLL.
1) skyldighet att tillhandahålla hästar (skjuts) åt resande; hållande av hästar (skjuts) i beredskap o. utförande av skjutsning; skjutsningsskyldighet; skjutsning; förr äv.: tid (dag) då ngn har skyldighet att skjutsa; i sht i vissa uttr., ss. ha håll(et), ha skjutsningsskyldighet, äv. utgöra håll(et) o. d., ligga i håll(et) l. vara på håll, om hållkarl l. hästar: ligga i beredskap för skjutsning, gå på håll, om häst(ar): vara ute på skjutsning. ÅngermDomb. 20/8 1631, fol. 46. Desse Efft:n hafuer .. ickie kommit till stedes Ener derass håldh war. Därs. 22/2 1632, fol. 57. Effterskrifne hafwa treskatz och försumatt komma till Ländzmans gården att liggia i håld. Därs. 9/4 1644, fol. 5. Huru många hästar böra dageligen där (dvs. på gästgivargården) vara på håll. PH 6: 4404 (1756). Hvem har hållen? Sahlstedt (1773). Huruvida hållen alltid till fullo och i rättan tid utgöres. SPF 1814, s. 38. Gå på håll. Ahlman (1872). FinlSvFolkd. II. 1: 163 (1928).
2) (†) om sammanfattningen av de personer som på ett visst ställe ha skjutsningsskyldighet; skjutslag. ÅngermDomb. 1638, fol. 130. Blef aff Rätten afsagdt, att hållet och fierdingen skall betala Anders Nilsson i Smedzbyen för den hesten som blef Rijdhen förderfwat för honom i wåhr. Därs. 1/8 1642, fol. 204.
3) (numera föga br.) hästar l. skjuts som tillhandahålles resande å skjutsstation; hållhästar, hållskjuts. Gästgifvaren .. säjer at hållet icke inkommit. Posten 1769, s. 859. Håll står ock på Gästg(ivar)gårdarne. Porthan BrefCalonius 289 (1796). Atterbom Bref 98 (1824). Sundén (1885).
4) ställe (gästgivargård o. d.) där (man rastar o.) ombyte av hästar sker o. där hästar hållas i beredskap för resande; rastställe, hållplats; skjutsstation. På (de) vägar (där forvagnarna mellan rikets södra orter o. Sthm färdas, skola) tjenliga Stationer eller Håll .. utses. PH 6: 3653 (1755). Jutvagnen står till buds, jemte mina bruna skymlar till nästa håll. Almqvist AmH 1: 127 (1840). Håll för kejserliga ilbud .. finge ej .. saknas. Rydberg RomD 36 (1877). Cannelin (1921). — (†) bildl. Så uppkommo de Fuselbrennerska Resorna, hvilka .. äro skrifna på hållen, det vill säga medan Sättaren väntade på Bladfyllnad till nästa dag. Wallmark Resa Förord (1832).
5) så lång väg som skjutsningsskyldig har att skjutsa l. som tillryggalägges mellan två hästombyten; avstånd(et) mellan två skjutsstationer; stundom oeg., i fråga om annan färd l. förflyttning än sådan medelst skjutsning: vägsträcka, vägstycke. ÅngermDomb. 1645, fol. 15. Hållet ifrån Kolari till Muonioniska var det längsta jag öfverfarit eller elfva mil. Forsström Dagb. 61 (1800). Hushöllerskan, som jag skjussa sista två hållen. Jolin Kom. 101 (1845; bygdemålsfärgat). Ekorrn .. / Nog förstod att skyndsamt springa, / Att .. / Hållen snabbt tillryggalägga. Collan Kalev. 1: 309 (1864). Efter honom (dvs. kuriren) stupat / En häst för hvarje håll. Snoilsky 2: 58 (1881). Estlander 1: 368 (1902).
VI. [jfr motsv. anv. i d.; eg.: vad som hindrar andedräkten l. rörelser; jfr HÅLLA, v.1 6] häftig, huggande l. stickande smärta (förenad med svårighet att röra sig l. andas); styng, stick; särsk. ss. symtom vid vissa sjukdomar, ss. reumatism samt lung- l. lungsäcksinflammation; förr äv. ss. benämning på den hållet förorsakande sjukdomen, särsk. lung- l. lungsäcksinflammation, i sht förr ofta i förb. håll och styng. Ha håll i bröstet, i sidan, i ryggen, i axeln, i levern. VinkällRSthm 1557. Besynnerligha skal man åderlåta them som haffua håld eller styng j sidhorna. BOlavi 178 b (1578). Håll och sting (Pleuritis). VetAH 1755, s. 247. Feber-rörelser med lindriga håll i veka lifvet. Därs. 1813, s. 270. Ack min Gud! jag fick håll i hjertat! — skrek Rölin. Blanche Våln. 598 (1847). Äro (vid muskelreumatism) vissa bröst- eller refbensmuskler angripna, så hämmas andningen; den sjuke har ”håll”. Wretlind Läk. 6: 91 (1898). BonnierKL (1924). — jfr BRÖST-, BUK-, MUSKEL-, RYGG-HÅLL m. fl.
1) riktning, sida; stundom: väderstreck. Gå åt var sitt håll. Åt, på samma l. motsatt håll. På, från ömse håll, på resp. från båda sidor. Mötas från skilda håll. SColumbus Vitt. 139 (1672; i bild). Jag är så yr i dag som trots någon annan och vet ej hvad håll jag löper. Dalin Arg. 2: 377 (1734, 1754). Boskapen .. rusade omkring åt alla håll. Ödmann MPark 168 (1800). (Bönderna) strömmade till från alla håll. Ekelund 1FädH II. 2: 69 (1831). Det stampade och trampade från alla fyra hållen. Fröding NDikt. 30 (1894). (Jag) Gick några steg åt ditt håll. Wulff Petrarcab. 50 (1905). — särsk.
a) (numera bl. vard., knappast br.) i uttr. (gå, resa o. d.) sitt håll, (gå osv.) sin väg; förr äv. gå sitt håll fram l. gå l. hålla sitt rada l. straka håll (fram) o. d., gå sin väg rakt fram, gå sin rätta gång; äv. mer l. mindre bildl. Wij wete, at döden spar ingen, .. likwel gå wij wårt radha håld. LPetri 4Post. 56 a (1555). Han .. hölt .. sitt straka hold fram. AAAngermannus VtlDan. 229 (1592). Gå sitt håll fram, sin rätta gång. Columbus Ordesk. 16 (1678; uppl. 1908). Ett .. skimmer, som ej vill gå sitt håll. AQuennerstedt (1908) i KKD 4: XXXI. Axel Gyllenkrok med sin afdelning fick gerna gå sitt håll. Dens. Bender 8 (1910).
c) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Hans intressen gå l. hans anlag ligga inte åt det hållet. Han ligger åt det praktiska hållet. Å ömse håll, å ömse sidor. Det blir .. (nödvändigt) att på ett alldeles motsatt håll söka utgång ur denna långa oreda. Leopold i 2SAH 1: 70 (1801). En regering, der sex ledamöter drogo åt ett håll, åtta åt ett annat. Svedelius Därs. 55: 270 (1878). Hon var .. långt ifrån att ens tänka åt det hållet. Geijerstam LycklMänn. 14 (1899). Jag drages åt båda hållen. Filipp. 1: 23 (Bib. 1917). — särsk.
α) i numera föga br. uttr. Att citera åt alla håll. Almqvist AmH 1: 69 (1840). Åt ena eller andra hållet bör frågan snart få sin lösning. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 523. Bildad, men icke lärd åt något håll. Ahrenberg Männ. 6: 120 (1914).
β) i förb. med prep. på l. från, övergående i bet.: på l. till resp. från ett ställe l. en plats l. ort o. d., l.: hos l. från en viss person l. krets av personer o. d.; äv. i sådana uttr. som var (och en) på sitt håll o. d., var o. en ”i sin stad”, var o. en för sig. Folk från alla håll. På alla håll och kanter, överallt (i sht vard.). Höra sig för på annat håll. Det påstås så från visst l. vissa håll. Det klagas från många håll över att (osv.). Systern är bortgift på annat håll. Ha sina tankar på annat håll, vara frånvarande l. tankspridd. Det förljudes från säkert, väl underrättat håll, att (osv.). På högsta håll, på högsta ort. (Fadern sänder sönerna) vt, hwar på sitt holl och werff. Swedberg Cat. 689 (1709). En utsigt som icke bjudes på något annat håll i denna nejd. Englund Ged. 7 (1853). En från konservativt håll framställd åsikt. De Geer Minn. 2: 4 (1892). Hos många folk har .. (katten) åtnjutit stort skydd, på sina håll till och med gudomlig dyrkan. VL 1897, nr 268, s. 3. Det kunde jag just vänta mig från det hållet (den personen). WoH (1904). (Z. Topelius) åtnjöt stort anseende även på håll, där man visste att ställa fordringar. Lagerlöf Top. 232 (1920). — jfr FACK-, FACKMANNA-, LÄKAR(E)-, MUSIKER-, REGERINGS-, TIDNINGSMANNA-HÅLL m. fl.
γ) (vard.) i uttr. (något, någonting, ingenting) åt det hållet o. d., förr äv. (så) på hållet o. d., (något resp. ingenting) sådant l. liknande, ”i den stilen”; förr äv. i uttr. någorlunda på hållet, något så när. Någonting åt det hållet var det, ja. Bullerbock, eller så på hållet kallas han. Sparre Findl. 1: 168 (1835). Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag menar; hvarken god eller ond. Almqvist Går an 84 (1839). Visste jag bara, någorlunda på hållet, hvar han vore. Sparre Stand. 429 (1847). Möjligen har vid Okunew legat ett ställe, som hette åt det hållet. KKD 10: 289 (1914).
2) avstånd, distans, ”stycke väg”; i sht i uttr. på sådant eller sådant håll, särsk. på långt, i sht vard. äv. långa håll, på nära (förr äv. närt håll); äv. (numera i sht i Finl.) i uttr. på håll, på (långt) avstånd. Urskilja ngt på långt håll. Se bra på nära håll. Betrakta ngt på närmare håll. På lämpligt, lagom håll. Skjuta på nära håll; jfr a. (Sv.) På närt håll, (t.) von nahem. Lind (1738). Jag hörde Er siunga på långt håll så vackert. Envallsson Tunbind. 40 (1781). Flickorna prata och ropa på håll / om roddfärdens äfventyr. Reuter NSång. 38 (1888). En sänkning af biljettprisen (på järnvägarna) å korta håll. SDS 1898, nr 506, s. 2. Hon för ordet med sin gälla barnröst, som höres på långa håll i den tysta stadsdelen. Lindqvist Stigm. 24 (1906). Hon märkte på ett litet håll skenet av en lykta. Lagerlöf ChLöw. 374 (1925). — jfr ANROPNINGS-, FÅNGST-, HÖR-, KIKAR(E)-, MILS-, NÄR-, RÄCK-, SYN-HÅLL m. fl. — särsk.
a) i sht jäg. o. mil. skotthåll. Vara, komma i l. inom håll (för villebrådet). Utom håll (för kanoner, gevär). Kort, långt håll. Rent, orent håll, dvs. där utsikten är fri resp. hindras. Få, ha håll på (ett villebråd), komma resp. vara inom håll för. ORudbeck d. y. Vitt. 104 (1719). (Man) bör .. aldrig under jagt låta något vildt, som är inom håll, passera fritt. Greiff Jagt 66 (1828). Ändtligen lyckades jag få håll (på tigrinnan). Carlén Repr. 531 (1839). Du (dvs. soldaten) skall spara din eld till de korta hållen. KrigVAH 1881, s. 6. Möllersvärd UpplJaktst. 19 (1917). — jfr BREDSIDES-, BÅG-, BÖSS-, HAGEL-, KANON-, KARBIN-, KUL-, PIL-, PISTOL-, REVOLVER-, STUDSAR(E)-HÅLL m. fl.
b) (numera knappast br.) synhåll. Bägge fregatterna voro i håll akter om oss. Tersmeden Mem. 2: 128 (1735). Almqvist Ekols. 1: 373 (1847). Cavallin (1875).
c) allmännare: räckhåll (för ngn l. ngt); äv. bildl. (jfr d). Han skottfri är / Och utom mina planers håll. Hagberg Shaksp. 8: 301 (1849). Vetenskaperna .., hvilka ligga utom håll för den stora mängden af medborgare. Nyblæus Forskn. 2: 383 (1881). (Instrumenten skola) ligga inom håll för den opererandes händer. Löwegren Hippokr. 1: 160 (1909).
d) bildl.; särsk. (ngt vard.) i uttr. (inte) på långa, förr äv. långt håll, (inte) på långt när, (inte) ens tillnärmelsevis. Vara, räkna släkt på långt, nära håll. En slägting på långt håll till den namnkunnige f. d. Hertigen af Marlborough. Agrell Maroco 2: 108 (1796, 1807). HSH 7: 219 (c. 1800). (Det var svårt att finna) någon enda (teaterkritiker), som ens på långt håll förmådde följa pjesens fabel. Polyfem I. 2: 3 (1810). Det var inte på långa håll så roligt som vi hade tänkt oss. Strömberg Tjuvp. 9 (1916). Vi släktas, fast på håll. Bergman LBrenn. 138 (1928).
-BONDE. (förr) bonde som hade skjutsningsskyldighet vid skjutsstation, skjutsbonde. LBÄ 16—17: 129 (1798). AdP 1800, s. 763. Törneros Brev 1: 212 (1825; uppl. 1925). —
(VI) -BÄR. (hål- 1745—1867) [namnet sannol. givet på grund därav att (bären av) ifrågavarande växter användts mot ”håll”; beträffande Paris quadrifolia se Dybeck Runa 1847, s. 17; med avs. på Solanum dulcamara jfr dock HALL-BÄR, av vilket HÅLL- möjl. kan vara en ombildning]
1) (†) örten Solanum dulcamara Lin., besksöta, ormbär, kvesved. Linné Fl. nr 189 (1745; fr. Smål.). Retzius FlOec. 686 (1806). Fries Ordb. 173 (c. 1870).
2) örten Paris quadrifolia Lin., trollbär. Linné Fl. nr 346 (1755; fr. Roslagen). Retzius FlOec. 488 (1806). Uhr FoderV 31 (1888). —
-DAG. (förr) dag då ngn hade att fullgöra sin skjutsningsskyldighet vid skjutsstation; jfr -DYGN. Abrahamsson 193 (1726). —
(VI) -GRÄS. (hals- (norrl. dial.-form) 1806—1885 (i bet. 1). håll- 1867 osv. hålle- 1755—1762. håls- 1755—1894) [med avs. på anledningen till benämningen jfr -BÄR; beträffande Gentiana (campestris) jfr att denna växt äv. kallas STING-BLOMMA, STING-GRÄS o. d.]
1) örten Gentiana campestris Lin., allmän stålört; ngn gg om G. amarella Lin., ängssöta. Linné Fl. nr 230 (1755; fr. Härjedalen). Rothof 216 (1762). Kindberg SvFl. 125 (1877; om G. amarella Lin.). NormFört. 47 (1894).
2) (†) om örter av släktet Sedum Lin., fetknopp. Linné Fl. nr 403 (1755; om Sedum acre Lin.; fr. Smål.). Rothof 104 (1762). —
-HÄGNAD. (i Norrl.) för skjutsningens behov (till hästbete m. m.) avsett, inhägnat markområde (hage l. äng) som tillhör en skjutsningsskyldig gästgivargård. BtRiksdP 1892, I. 1: nr 13, s. 4. NorrbHembSkr. 1: 285 (1928). —
-HÄST. (håll- (hol-, holl-, hål-, håll-) 1609 osv. hålle- (holle-) 1642—1706) häst som tillhandahålles resande vid skjutsstation; skjutshäst; förr äv. om häst som, där ordnad skjutsskyldighet icke fanns, skulle ställas till förfogande för kronans räkning o. d. av vid vägen boende bonde. Lagförsl. 50 (1609). De wijdtaflegne bönderne .. holla hollhester till Cronones nödige rehser. RARP 2: 198 (1635). Vanligast äro nu 3 Håll-hästar om dygnet vid Gästgifvare-gårdarne. Hülphers Norrl. V. 1: 285 (1789). SFS 1878, nr 18, s. 15. Östergren (1928). —
-KARL. person som vid skjutsstation har uppsikt över skjutsningen, förser de resande med nya hästar o. anskaffar hästar, när hållet är utgånget o. d. GiästgOrdn. 1734, § 21. Östman, hvilken förut sutit som hållkarl på Rotebro; en ganska utmärkt man för sin villighet att skaffa resande hästar. Almqvist Lad. 15 (1840). PT 1907, nr 24, s. 3. —
-LISTA, r. l. f. (förr) förteckning över skjutsningsskyldiga bönder (med angivande av de dagar då de hade att infinna sig vid skjutsstationen). Abrahamsson 193 (1726). Wengelin GMinn. 177 (1893; i fråga om förh. 1764—65). —
-MÄSTARE. (förr, i Norrl.) av socken utsedd person som hade att övervaka hästanskaffningen o. skjutsningen m. m. under den tid då den ifrågavarande socknens bönder hade att fullgöra sin skjutsningsskyldighet vid hållet. ÅngermDomb. 3/3 1628, fol. 7. Därs. 1648, s. 23. —
-SKJUTS. skjutsning med hållhästar, skjutsning som göres vid skjutsstation; äv. konkret, om själva ekipaget (l. hästen l. hästarna); äv. övergående i bet.: skyldighet att tillhandahålla hästar, skjutsningsskyldighet. VRP 22/12 1719. Vid de Giästgifvare-gårdar, der ingen hållskiuss är indeld. Abrahamsson 193 (1726). Några bönder, som lågo på hållskjuts. Bergman VSmSkr. 10 (1816). Jag reste icke som tiggare, fast jag ej reste med håll-skjuts. Læstadius 2Journ. 126 (1833). BtRiksdP 1905, I. 1: nr 13, s. 15.
-STALL. stall för hållhästar. LBÄ 16—17: 93 (1798). Suneson GGrund 83 (1926; i fråga om ä. förh.). —
-STUGA. väntrum på skjutsstation (där skjutsbönderna o. de resande uppehålla sig emellan skjutsningarna). Kellgren (SVS) 6: 228 (1789). Hela Salonen liknade en hållstuga i Sverige, full af druckna bönder. Nicander Minn. 1: 250 (1831). Hembygden 1914, s. 54 (i fråga om ä. förh.). (†) bildl. S(jöberg) infann sig .. ånyo å ”den phosphoristiska hållstugan” (såsom Börjesson qvickt kallade den). BL 14: 295 (cit. fr. c. 1825). (Utlåningsrummet i Kungl. biblioteket) var ett slags sällskapslokal .., en litterär hållstuga om man så vill. ECTegnér (c. 1898) i LVetA IV. 5: 25. —
(I 7 b) -UPPSTÄLLNING~020. jäg. Fördelaktigaste hålluppställning är .. rakt under vind. Hemberg NJagtsk. 252 (1897).
-GRÄS, -HÄST, se A.
C: (I 1) HÅLLS-BANE. [fsv. haldsbani] (†) person som gjort sig medskyldig i dråp gm att hålla den som dräptes. G1R 7: 244 (1531). —
-GRÄS, se A. —
(VI) -KNOPPAR, pl. [anledningen till namnet är den att de vid rötterna sittande groddknopparna av den ifrågavarande växten fordom, torkade o. pulveriserade, användes som medel mot lungsäcksinflammation; se Linné Öl. 61 (1745)] (på Öland) örten Saxifraga granulata Lin., knylbräcka, vit stenbräcka. Linné Öl. 61 (1745; fr. Öland). Nyman VäxtNatH 2: 17 (1868; fr. Öland). Fries Ordb. (c. 1870). —
(VI) -ROT, sbst.1 (sbst.2 se HÅLROT). (hollsz- 1721. hålls- 1626—1885. håls- 1755—1829) [jfr d. holdsrod, ävensom fsv. haldsyrt o. dan. holdsurt; namnet givet på grund därav att roten av denna växt förr användts ss. medel mot ”håll”] (numera knappast br.) örten Inula Helenium Lin., ålandsrot, alant; äv. om roten av denna växt (ss. drog). Lindestolpe Skörb. 49 (1721). Linné Fl. nr 755 (1755; fr. Hall.). Retzius FlOec. 328 (1806). Pontén Fl. 32 (1847). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Halland). —
(VI) -ÖRT. (holdz- c. 1600. håltz- 1628—1675) [fsv. haldsyrt; jfr d. holdsurt samt HÅLLS-ROT, sbst.1] (†) = HÅLLS-ROT, sbst.1 OMartini Läk. 37 (c. 1600). Lindh Huuszapot. 7 (1675).
Spalt H 1722 band 12, 1932