Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRÖNA drø3na2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (föga br., Björkman (1889)); -ARE (se d. o.); jfr DRÖN, sbst.1 o. sbst.3
(i sht hvard.) vara långsam (i rörelser l. arbete osv.), söla, dröja, icke bli färdig (med ngt); vara overksam, göra ingenting, förnöta sin tid i overksamhet, lättjas, slå dank, slöa, dåsa. Gå och dröna. Ligga och dröna. Lind (1749; under batzig). En .. maning .. / Som skall dem väcka ur sitt drönande. Hagberg Shaksp. 8: 158 (1849). Ve! om någon slarfvade eller drönade vid arbetet. Lange SämreF 281 (1885). (Nunnorna) lefva .. (innanför klostermurarna) som drönande räntetagare. Bildt Ital. 152 (1896).
-GÖT. [ordet är i senaste tid upptaget från det äldre språket (jfr första språkprofvet nedan), där dock bet. ej är fullt säker] (föga br.) sölkorf, trögmåns; lätting; jfr DRÖNARE II. Snälle och påhittuge och rätt så till lärdom fullne som något folkslag, äre .. (svenskarna), fastän tämmeligen dröngöther. HSH 1: 41 (c. 1750; yttrandet tillagdt G. I). Strindberg SRidd. 40 (1908).
Spalt D 2296 band 7, 1922