Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRÖNA drø3na2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (föga br., Björkman (1889)); -ARE (se d. o.); jfr DRÖN, sbst.1 o. sbst.3
Etymologi
[jfr sv. dial. dröna, dryna, d. dial. (Jutl.) dryne; sannol. urspr. identiskt med DRÖNA, v.1]
(i sht hvard.) vara långsam (i rörelser l. arbete osv.), söla, dröja, icke bli färdig (med ngt); vara overksam, göra ingenting, förnöta sin tid i overksamhet, lättjas, slå dank, slöa, dåsa. Gå och dröna. Ligga och dröna. Lind (1749; under batzig). En .. maning .. / Som skall dem väcka ur sitt drönande. Hagberg Shaksp. 8: 158 (1849). Ve! om någon slarfvade eller drönade vid arbetet. Lange SämreF 281 (1885). (Nunnorna) lefva .. (innanför klostermurarna) som drönande räntetagare. Bildt Ital. 152 (1896).
Särskilda förb.: DRÖNA BORT 10 4. (hvard.) i overksamhet l. lättja förnöta, dåsa bort (sin tid o. d.). Kleen YDoodle 1: 46 (1902).
DRÖNA TILL 10 4. (hvard.) slöa till. VL 1893, nr 40, s. 3.
Ssgr: DRÖN-AKTIG. (i sht hvard.) som gärna (går l. ligger o.) drönar; långsam, senfärdig, sölig, ”drulig”; trög, lättjefull, lat, dåsig, sömnig. Berndtson (1880; med hänv. till drönig).
-AKTIGHET200~2 l. 3~200. (i sht hvard.) sbst. till DRÖNAKTIG. CAEhrensvärd Brev 1: 80 (1784).
-GÖT. [ordet är i senaste tid upptaget från det äldre språket (jfr första språkprofvet nedan), där dock bet. ej är fullt säker] (föga br.) sölkorf, trögmåns; lätting; jfr DRÖNARE II. Snälle och påhittuge och rätt så till lärdom fullne som något folkslag, äre .. (svenskarna), fastän tämmeligen dröngöther. HSH 1: 41 (c. 1750; yttrandet tillagdt G. I). Strindberg SRidd. 40 (1908).
Afledn.: DRÖNIG, adj. (i sht hvard.) = DRÖNAKTIG. Wrangel Tor. 8 (1738). Japanerna .. skulle smörja upp det dröniga Kina. Kleen YDoodle 1: 211 (1902).
Afledn.: drönighet, r. l. f. Unge Prom. 1: 79 (1831).
DRÖNOT, adj. (†) = DRÖNIG. Serenius (1734; under retchless; adv.).

 

Spalt D 2296 band 7, 1922

Webbansvarig