Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DUAL dɯa4l l. dɯ4~a1l, adj. o. sbst.; ss. sbst. r. (m. Dalin (1871)); ((†) n. Pettersson HebrGr. 281 (1829)); best. -en; pl. -er; o. DUALIS dɯa3lis2 l. 040 l. 4~10 (-áliss Dalin (1850)), r. (m. Dalin (1850), Lundell); best. dualen; pl. dualer.
Etymologi
[jfr t. dual, adj. o. sbst., dualis, sbst.; af lat. dualis (numerus), efter gr. δυϊκός (ἀριϑμός), till duo, resp. δύο, två (se d. o.)]
språkv.
I. adj.: som innebär l. hänför sig till osv. begreppet ”tvåtal”; tvåtals-. Duala former (af nomina, pronomina l. verb). Dual betydelse. Rydqvist SSL 1: 319 (1852). Duala pronominalformer finnas i de fornnordiska språken. 2NF 6: 961 (1906).
II. sbst.: form (af ett nomen, pron. l. verb) som utmärker tvåtal; tvåtalsform, tvåtal. Dualen förekommer i större utsträckning endast i ålderdomligare språk, t. ex. sanskrit och grekiskan. Pres. ind. 1:sta pers. dualis. Numerus Dualis (Tvåtal). Boivie SvSpr. 32 (1820). Pettersson HebrGr. 281 (1829). Reglerna för dualis (i grekiskan). PedT 1904, s. 391.
Ssgr: A (till I o. II): DUAL-BETYDELSE. —
-FORM. (dualis- Östergren (1918; jämte dual-)) Pettersson HebrGr. 277 (1829). —
-ÄNDELSE. Pettersson HebrGr. 277 (1829).
B (till II; mindre br.): DUALIS-FORM, se A.

 

Spalt D 2307 band 7, 1922

Webbansvarig