| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DUFVA dɯ3va2, v.1 -ade. vbalsbst. DUFNING.
1) (†) gm tryck l. stöt komma (ngt) att flytta sig (i viss riktning). Dufva Roret i Lä. Röding 1: 496 (1794) [jfr t. das ruder in lee duven].
2) utsätta (ngn l. ngt) för bearbetning l. behandling medelst stötar l. slag l. skrubbning l. dyl.; afbasa, ”ge på”, ”tvåla till”; gifva (ngn) en ordentlig skrapa l. näpst; numera bl. ss. vbalsbst. samt i förb. DUFVA OM. (Leran) dufvas (dvs. stampas?), knokas tillhopa på bottenhällen (i härden). Linné Ungd. 2: 214 (1734). En dufning vid örat. Blanche Tafl. 50 (1845). (Pastorn) blickade ut .. på församlingen, som han beslutat ge en dufning, efter som han en gång hade dem i händerna. Strindberg Hems. 126 (1887). (Noshörningen) rusade .. på förföljaren .., vände om igen för att ge honom en ny duvning. Hedin Pol 2: 203 (1911).
3) gm grundligt förhör bearbeta (ngn i ett visst kunskapsämne); grundligt förhöra; preparera (ngn för en tentamen), ”gno”, ”gnugga”; vanl. ss. vbalsbst. Ska vi ta oss en dufning med lille Räknemästaren, eller hvad säger du? Geijer (1844) i Solnedg. 1: 318. Personer, .. som .. nästan hade till yrke att mot kontant erkänsla dufva studentkandidater för examen i något särskildt ämne. Ödman StudM 11 (1888, 1891). En dufning i antikviteterna. Annerstedt UUH II. 1: 325 (1908).
DUFVA BORT. [efter t. fortduven, holl. voortduwen] (†) stöta ut (en båt med en stake). Röding 1: 496 (1794). —
DUFVA NEDER. (†) undertrycka (ngt anstötligt). Kon(ung) Gustaf (hade) heller .. sett och velat att Kon(ung) Erik den sak (om prinsessan Cecilia) .. med tysthet hade dufvat neder. HSH 12: 109 (1599). jfr NEDERDUFVA. —
DUFVA OM10 4.
1) [efter t. umduven, holl. omduwen] (†) till 1: vända (en båt, så att för o. akter byta plats). Röding 1: 496 (1794).
2) (hvard.) till 2.
a) (med borste) gifva (kläder) en dufning. ”Vänta”, sa jag, ”så ska jag dufva om .. (kläderna) ett tag.” Agrell Sthm 193 (1892).
b) ”ge på”. De duvade om varandra duktigt, folket och han (näml. kung Gösta), men båda höllo ut. Blomberg Överg. 102 (1915). —
DUFVA UPP l. OPP. [efter t. aufduven l. holl. opduwen] (†)
1) föra (rorkulten) åt vindsidan. (När skeppet skall vända fördevind, kommenderas:) Styrman drijf Roor til Lofwart om Bord, at dräga af, eller duuf op Roor om bord. Rosenfeldt Tourville 27 (1698).
2) låta (skeppet) falla af; angöra hamn. Faire escale, relarcher, sökia Redd, dufwa opp, det skier, när man för hårdt Mootwäder skull .. intet längre will hålla Siön. Rosenfeldt Tourville 117 (1698). Röding SD 27 (1798).
Spalt D 2338 band 7, 1922