| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DUKTIG duk3tig2, adj. -are. adv. -T.
1) som (i sin verksamhet) utmärker sig för (raskhet o.) skicklighet l. kunnighet, som sköter sig bra, (mycket) dugande; flink, ”styf”; äfv. i öfverförd anv., om arbetsprodukt (i sht konstverk): skickligt utförd, väl gjord. Det är en mycket duktig karl. En duktig arbetare, konstnär. Vara duktig i skolan. Denne målare har gjort många duktiga saker. En duchtigh prästman och Cappelan. VDAkt. 1686, nr 137. Märkte .. (Karl XII) något tilfälligt fel hos någon, som eljest var dugtig karl, låddes Han intet märkat. Nordberg C12 2: 688 (1740). Hon var både duktig att undervisa och styv att hålla ordning. Lagerlöf Holg. 2: 443 (1907). — särsk. (†): redbar. Dalin (1850).
2) (ngt hvard.) som är en ”riktig karl”; behjärtad, modig; i öfverförd anv.: som vittnar om mod l. karlaktighet; numera i sht i fråga om egenskaper som ådagaläggas vid ngt visst tillfälle. Var nu en duktig gosse! Det var duktigt gjordt. En sådan karl .., den ducktigaste, oförskräcktaste och modigaste som lefver på jorden. Modée Dår. 49 (1741). Det var duktigt av dig, att du ville kasta dig självmant för vargarna. Lagerlöf Holg. 2: 397 (1907). Det var en tid då det ansågs duktigt att dricka. Hedin 1Varn. 54 (1912). — särsk.: morsk, stolt, dryg. Dalkarlarne voro mycket duktiga över den framgångsrika början (af klockupproret). Grimberg SvFolk. 2: 98 (1914).
3) som är af solid beskaffenhet, bra, förträfflig; numera bl. i fråga om storlek l. mängd l. intensitet: ”ordentlig”, ”riktig”, ”kraftig”, bastant. Han kom hem med ett par duktiga abborrar. Få en duktig skrapa, ett duktigt kok stryk. En duktig regnskur, storm. En duktig summa penningar. Vara duktigt hungrig, trött, varm. Infanteriet gåfwo sina dycktige salvor. KKD 2: 31 (1706). En god och dycktig skintröja. 2RARP 6: 646 (1731). (Bölden är) stor och duktig och värker något. Wallin Bref 17 (1840). (Hon) malde sönder ett par duktiga klumpar (salt) mellan fingrarna. Sjödin StHjärt. 5 (1911). — särsk.
a) (ngt hvard.) i uttr. duktiga tag, i adverbiell anv.: riktigt ordentligt, starkt, eftertryckligt. Dalin (1850). Här i Stockholm tjöt vinden duktiga tag kring husknutarna. NDA 1912, nr 323, s. 6.
b) (ngt hvard.) ss. n. i substantivisk anv.: riktigt mycket; vanl. i förb. med prep. med. Du måtte fått dugtigt med mat. Wennerberg 4: 179 (1885). Förtjäna duktigt med pengar. Rönnberg Bredbolstad 38 (1907).
4) (ngt hvard.) i fråga om en persons fysiska egenskaper.
a) om barn: kroppsligt utvecklad, stor, tjock o. fet, ”stadig”. En duktig flicka (i födelseannons). (Gossen) var stor och duktig för sin ålder. Hallström NNov. 139 (1912).
b) (†) robust, klumpig. Hon var en stor, välbygd flicka, för dugtig i sina rörelser att de skulle varit behagliga. Bremer Strid 21 (1840).
c) som håller sig fysiskt uppe, frisk, kry; äfv.: som håller stånd (mot angrepp af illamående). Han var litet skraltig i somras, men har nu varit ganska duktig hela hösten. Cavallin (1875). Hon hade aldrig förr sett hafvet men var ändå nästan den duktigaste af oss allesammans. De Geer Minn. 1: 261 (1892).
5) (†) = DUGLIG 2. ConsAcAboP 3: 35 (1665). Duchtigh och Capabel till kiämbnärare. VRP 1707, s. 126. (Personer) duchtige till krigstiensten. Linné Bref I. 1: 174 (1759). Han är dugtig til det göromålet. Widegren (1788).
1) till 1. En Advocats ducktighet består ei deruti, at han förstår en sak, men at han kan giöra en til flere. Lagerström Westph. 84 (1737). Sundhet och duktighet fanns i öfvermått (hos boerfolket). Hallström Skepn. 276 (1910).
2) (†) till 3: godhet; hållbarhet, styrka. (Varor som) til deras Materie och duchtigheet intet swara emoot det höga prijs. Förbud 3/4 1688, s. 2. Magistratens besiktning och intyg om arbetets duktighet och bestånd. VDAkt. 1790, nr 129.
3) (†) till 5: lämplighet, tjänlighet. Hans Capacitet och ducktighet. VDAkt. 1715, nr 124. Någon tvist .. angående en eller annan karls ducktighet til krigstienst. LReg. 348 (1723, 1734).
Spalt D 2350 band 7, 1922