Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DUGLIG dɯ3glig2, adj. -are. adv. -E (†, GR 18: 501 (1547)), -EN (föga br., Lind (1749; under tauglich)), -T.
Ordformer
(dug(h)- GR 4: 341 (1527) osv. dog(h)-Lælius Jungf. C 7 b (1591), Wettersten Forssa 20 (c. 1750). dåg- Landsm. XVII. 3: 60 (i handl. fr. 1672), Linné Ungd. 2: 376 (1735). dög- GR 29: 388 (1560). -gel- GR 4: 341 (1527), Dalin (1850; med hänv. till duglig). -glig GR 6: 12 (1529) osv. -ligen GR 19: 193 (1548). -ligit, n. GR 24: 11 (1553), Linc. (1640; under colonus))
Etymologi
[fsv. dughliker; till DUGA; jfr d. duelig, mnt. dogelik, t. tauglich]
1) motsv. DUGA 1: som duger någonting till, hvarmed det är ngt bevändt; som kan sina saker; dugande, duktig; af god beskaffenhet, bra; numera i sht om person. En duglig husmoder, jurist, ämbetsman. GR 4: 341 (1527). Tu skall vare förtencht till ath skaffe oss gott, dugeligit folck, både timbermen, båtzmen och leijefolck. Därs. 24: 11 (1553). (Han) är en duglig och kärnfull man, som tager lifvet från den allvarliga sidan. PT 1906, nr 121 A, s. 3. jfr O-DUGLIG. — särsk. (†) öfvergående i bet.: tapper, behjärtad. Så warder hwar och en (gm ryktet om nederlag) förtwifflat, then doch ellies dugheligh är, och haffuer itt hierta såsom itt Leyon. 2Sam. 17: 10 (Bib. 1541).
2) (numera mindre br. utom i ssgr) som har de egenskaper som erfordras (för viss verksamhet l. anv. osv.); som kan godkännas l. gillas, som håller måttet; som duger (till ngt); skicklig l. lämplig l. tjänlig l. användbar (till ngt); jfr DUGA 2 o. 3. Troghna menniskior, som ock duglighe äro at lära andra. 2Tim. 2: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: skickliga). Thet som .. är dogligit at bruka. Linc. (1640; under colonus). Hvem (som helst) som kunnat sammanbinda ord och fraser, (har) ansett sig duglig till öfversättare. Leopold 6: 303 (1798). (Den Hegelska processen) är .. icke duglig såsom yttersta förklaring till det gifna. Claëson 1: 109 (1857). Bokvirket är mycket dugligt till hvarjehanda slöjd. LfF 1900, s. 146. — jfr FÄLT-, KONKURRENS-, KRIGS-, LIFS-, MARSCH-, MAT-, O-, SJÖ-, TJÄNST-DUGLIG m. fl.
Afledn.: DUGLIGGÖRA, v. [jfr d. dueliggøre] göra (ngn) duglig.
1) (mindre br.) till 1. (Lärarens) sträfvan att så mycket som möjligt förädla och dugliggöra (barnen). Fyris 1894, nr 48, s. 2.
2) till 2. Det finns en skenbar frid som lika litet dugliggör för Jesu uppdrag (som ofriden). Beskow Pred. 245 (1901). —
DUGLIGHET, r. l. f. förhållande(t) att vara duglig; äfv. konkretare.
1) till 1. Bullernæsius Lögn. 349 (1619). Den så kallade praktiska dugligheten. Tegnér (WB) 6: 313 (1830).
2) (föga br.) till 2. Serenius (1741). Statsmannens förmåga och duglighet för sina åligganden. Boström Statsl. 50 (1859).

 

Spalt D 2343 band 7, 1922

Webbansvarig