| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
ODUGLIG ω3~dɯ2glig, ngn gg 040, förr äv. ODUGELIG (odu´gelig Weste), adj. -are ((†) superl. -st Porath Pal. 1: H 2 a (1693: odugeliste)). adv. -A (†, Wollimhaus Ind. (1652)), -EN (†, Lind (1749; under untüchtiglich), Topelius Fält. 3: 166 (i handl. fr. 1755)), -T.
1) motsv. DUGLIG 1, om person (l. djur): som icke duger någonting till, som det icke är ngt bevänt med, inkompetent; om sak o. d.: som icke duger för det ändamål den är avsedd för, oanvändbar; i sht förr äv. närmande sig bet.: utsliten, förstörd; äv. (numera i sht vard., mera tillf.): av dålig beskaffenhet, dålig, undermålig, värdelös, onyttig; i sht förr äv. om hus, närmande sig bet.: obeboelig, förfallen; numera i sht i sammanhang där det för tanken mer l. mindre klart framträder för vilket arbete resp. i vilken användning ngn l. ngt icke duger. Iorden .. then torn och tistel bär, hon är odugheligh. Ebr. 6: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: ingenting värd). EkenäsDomb. 1: 53 (1641; om skuta). VDAkt. 1705, nr 319 (om hus). En odugelig Republiquens Medlem. Dalin Arg. 1: 4 (1732, 1754). Bergklint Vitt. 287 (1777; om tjänare). Kellgren (SVS) 5: 260 (1793; om litterärt värk). Warburg Richert 2: 354 (i handl. fr. 1857; om befattning). Lindqvist Herrgårdsh. 144 (1921; om häst). Hammarström Sportfiske 69 (1925; om flugkrok). — särsk.
a) (†) i uttr. ngn oduglig, icke till ngn nytta för ngn. Iag hafver .. lärdt, att mine jämnlijkas barn äro många vordne Cronan .. oduglige. Rudbeck Bref 55 (1670).
c) (†) om sak, närmande sig l. övergående i bet.: ofördelaktig, skadlig, som har skadligt l. beklagligt inflytande (på ngn l. ngt). (Han) Förslösar Fadrens goda bort / På åthskilligh odugeligh ort. Chronander Surge A 1 b (1647). Mycken odugelig påfölgd. Triewald Konst. 13 (1734). Att .. befria kroppen från odugliga vätskor. Westerdahl Häls. 355 (1768).
d) (†) om person l. kollektiv, övergående i bet.: som icke håller måttet i moraliskt l. religiöst avseende, usel, dålig, fördärvad. The äro .. allesammans odughelighe, ther är ingen som gott gör. Psalt. 53: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: fördärvade). 1VittAH 3: 255 (1780; om sällskap).
2) motsv. DUGLIG 2, med bestämning angivande till l. för vad ngn l. ngt icke duger: som icke har de egenskaper som erfordras (för viss värksamhet l. anv. osv.); icke lämplig l. tjänlig l. användbar (till l. för ngt); som icke duger (till l. för ngt); särsk. i uttr. oduglig till ngt, äv.: som (är så dålig osv. att han) icke förmår (full)göra ngt, som icke passar till yrkesman l. befattningshavare av visst slag o. dyl. l. för viss värksamhet o. d.; i sht förr äv.: som icke håller måttet i fråga om ngt; numera i sht dels om person, dels om djur l. föremål (särsk. matvaror) o. d. Han är oduglig till lärare l. för läraryrket. Köttet är odugligt till människoföda. Sågen är oduglig för (förr äv. till) ändamålet. Tit. 1: 16 (Bib. 1541). Det (schellingska) absoluta (blev) .. odugligt till förklaringsgrund. Nyblæus Forskn. I. 2: 452 (1875). (Rektorn insåg) att pojken var oduglig .. för studier. Wieselgren Bild. 533 (1884, 1889). Såsom .. oduglige till krigstjänst upptagas de värnpliktige, hvilka (osv.). SFS 1905, nr 54, s. 2. Oduglig att göra barn. Martinson Kvinn. 215 (1933). Massan (blev) oduglig som valsbeklädnad. Bolin KemVerkst. 123 (1942). — jfr ARBETS-, FÖRVÄRVS-, KAMP-, KRIGSTJÄNST-, LIVS-, MANÖVER-, MARSCH-, SJÖ-ODUGLIG m. fl.
3) (†) slyngelaktig, tölpaktig; jfr ODÅGA. Ohöflade och odugeliga älskare. Modée Dår. 23 (1741; bet. oviss). (Fin.) jolppi, .. (lat.) homo ineptus, (sv.) odåglig, tölper. Juslenius 134 (1745). (Sv.) Odu´gelig .. (fr.) malitorne. Weste (1807).
1) till 1: egenskapen att vara oduglig osv.; frånvaro av l. brist på duglighet, inkompetens. Verelius 58 (1681). På det .. Fäderneslandet icke må igenom .. (omogna studenters) odugelighet .. blifva illa betjent. Skolordn. 1724, s. 6. PH 2: 1027 (1733; i fråga om dålig vara). Billing Betr. 278 (1906). särsk. konkretare.
a) (numera knappast br.) om oduglig person, odugling, nolla. Kungen har en egen talent att omgifva sig med odugligheter. BrefKrigFinl. 202 (1809). Almqvist Törnr. 3: 175 (1850).
b) (†) ngt som är odugligt l. undermåligt l. onyttigt osv.; ngt (t. ex. sjukdom l. lyte) som gör ngn oduglig osv. Then som för någon odugelighet blifwer casserader. Schmedeman Just. 909 (1685). De stadgade Män, som aldrig dugt till den sköna odugligheten att Courtisera. Thorild 4: 127 (1794). Almqvist Hind. 44 (1833).
2) till 2, med bestämning angivande i vilket avseende ngn (l. ngt) är oduglig(t). Oduglighet till krigstjenst. Nordensvan Värnpl. 66 (1887). jfr (†): Ej en uppsåtlighet att vara ond, men en oduglighet att vara god. 2SAH 10: 286 (1822). jfr manöver-, marsch-oduglighet m. fl.
Spalt O 225 band 18, 1949