Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DUNSA dun3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br.); DUNS (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. dunse, nt. dunsen; afledn. till stammen i DÅNA l. själfständigt uppkommen ljudhärmande ordbildning]
(i sht hvard.)
1) gifva ifrån sig ett doft ljud (ss. när ngt tungt faller), ”säga duns”. Thet föll ned, at jag hörde thet dunsa. Lind (1749; under buffen). En (kamel) slog i backen med sådan våldsamhet, att det dunsade efter honom. Hedin Asien 2: 310 (1903).
2) falla ned l. stöta till med en duns; dimpa ned. Dunsa i backen. Möller (1790). Kistan sänktes ned, jorden dunsade mot locket. Nordensvan Skuggsp. 77 (1884).
Särskilda förb.: DUNSA I10 4. till 2: stöta emot l. ”slå i” med en duns; ramla i. Nordensvan Figge 86 (1906). Bergdahl Antip. 89 (1906). —
DUNSA NED, äfv. NER10 4. till 2. jfr NED-DUNSA.
1) störta l. ramla ned med en duns; dimpa ned. Lindqvist Dagsl. 3: 211 (1904). Katten .. fick sig en knuff, så att han dunsade ner i golvet. Larsson Hemmab. 125 (1916).
2) med en duns (tungt o. ovigt) kasta l. sänka sig ned; dimpa ned. Roos Helgsm. 2: 81 (1896). Han dunsade ned på sin toft igen och började ro. Smith Colstrup 103 (1916). —
DUNSA TILL10 4.
1) till 1, opers.: gifva till ett dunsande ljud. Han hörde, att det dunsade till i logen, som om man hade slängt ned .. en hel börda. 4GbgVSH V—VI. 4: 96 (1903; i återgifvande af folklig berättelse).
2) till 2: stöta till med en duns. Det lät som om något dunsat till mot taket eller skorstenen. FrSkog. 83 (1892).

 

Spalt D 2374 band 7, 1923

Webbansvarig