Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÄCKEL däk4el, äfv. 32 (dä`ckl Dalin), r. l. m.; best. -n; pl. däcklar ((†) -ler BoupptVäxiö (1792: mässingz deckler)).
Etymologi
[liksom d. dækkel af t. deckel. lock, afledn. af decken, täcka (se TÄCKA)]
1) boktr.
a) (numera föga br.) å handpress: ram i hvilken tryckpapperet anbringas o. som liksom ett lock lägges ned öfver tryckformen. Weste (1807). 2UB 10: 210 (1906).
b) (af papper, kartong l. dyl. bestående) beklädnad som anbringas å den yta mot hvilken tryckningen sker. Nordin Boktr. 300 (1881). NordBoktrK 1907, s. 362. jfr FORTEL-, ÖFVER-DÄCKEL.
2) sadelm. (den) del af sele som strax bakom manken hvilar på hästens rygg. DA 1793, nr 22, s. 3. Juhlin-Dannfelt 350 (1886). 2NF 25: 17 (1916). — jfr ENBETS-, MÄSSINGS-, PAR-DÄCKEL.
3) tekn. å bösslås af äldre slag: konstruktionsdel som betäcker fängpannan. Leijonflycht (1827).
Ssgr: (1) DÄCKEL-ARK. boktr. pappersark som anbringas ss. underlag å däckel. Fahlgren Boktr. 125 (1853). —
(3?) -ISERN. [jfr t. deckeleisen] (†) verktyg för tillverkande af däcklar (i bet. 3)? (Frans guldsmed efterlämnade i verktyg bl. a.:) 1 st. deckelisern. BtÅboH I. 13: 301 (1638). —
(2) -KROK. i däckel befintlig krok, hvari stuptyglarna häktas. Wrangel HbHästv. 442 (1885).

 

Spalt D 2500 band 7, 1923

Webbansvarig