| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
E e4, n.; best. e’et e4et, äv. e’t e4t; pl. = l. e’n e4n; pl. best. e’en e4en l. e’na e4na.
2) namn på femte bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanl., icke strängt skilt från 1. Bokstaven e. Stort E. Litet e. Kursivt e. I t. ex. cendré, embellera uttalas e som öppet a framför nasalen. O. Petri († 1552) i 2 Saml. 9: 11. E pronuncieras stundom som ä: den, swen, eller. Columbus Ordesk. 43 (1678). Det nysvenska e har icke mindre än tre olika ljudvärden: e, ä och det alltefter de omgifvande ljudens beskaffenhet något skiftande mellanljud (mellan e, ä och ö), som i obetonade stafvelser uppstått ur allehanda äldre ljud. 2 NF (1907). — om den del av en ordbok l. ordförrådet i ett språk l. av adresskalender, telefonkatalog o. d. som innehåller de med e börjande orden. År 1849 fick .. Enberg D och Valerius E; den senare lemnade sin bokstaf färdig i september 1849 och Enberg sin på våren 1850. Ljunggren SAHist. 2: 436 (1886; i fråga om Sv. akad:s ordboksarbete).
3) i symbolisk anv. — särsk.
a) för att beteckna det femte i ordningen; vid numrering motsv. siffran 5. Paragraf 3 mom. e. Typen, storleken E. Serien E.
b) mat.
α) i algebra, ss. tecken för ngn bekant storhet.
β) ss. tecken för det naturliga logaritmsystemets bas l. grundtal. Sternberg Logarithm. tab. 86 (1826). Heuman Fyrst. tab. ö. logaritm. 43 (1906).
c) [av första vokalen i lat. nego, jag (för)nekar] log. ss. tecken för ett universellt-negativt omdöme. Rydelius Förn. 386 (1737). Sjöberg o. Klingberg Log. 16 (1871).
4) mus. om ton o. d.
a) tredje tonen i den (normala) med c börjande diatoniska skalan; tonen e; jfr MI; äv. om nottecken som utmärker l. sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen e. Subkontra e ({E‗} l. E2), kontra e ({E_} l. E1), grova e (E), ostrukna e (e), ettstrukna e (ē l. e1) osv. Londée Kellner 8, 29 (1739). Plötsligt sprang E på hans viol. Gjörcke Sällskapsdansar 68 (1850). Bergenson Musikl. 4, 8, 15 (1903).
b) tonart som har e till grundton. Euterpe 1: 11 (1823; om e-moll). — särsk. i uttr. E dur, E moll (ofta skrivna e-dur, e-moll, stundom äv. uttalade e3~dɯ2r, e3~mol2). Londée Kellner 22 (1739). E-dur. Den tonart, som företecknas med fyra ♯, och hvars 1:sta ton (är) e. E-moll. Den tonart som företecknas med ett ♯, och hvars 1:sta ton är e. Höijer Musiklex. (1864). Normans .. pianoqvartett i e-moll. PT 1906, nr 54, s. 3.
-DUR, se 4 b ovan. —
-DUR(S)-ACKORD. —
-DUR(S)-KVARTETT. —
-HORN. horn på vilket notskriftens c1 motsvaras av tonen e osv.; jfr -VALTHORN. NF 6: 1501 (1883). —
-KLARINETT. (förr inom militärmusiken använd) klarinett som klingar en stor ters högre än noteringen (notskriftens c motsvaras av tonen e osv.). DA 1824, nr 176, s. 6. Bauck Mus. reallex. 73 (1871). —
(1) -LJUD. språkv. —
-MOLL, se 4 b ovan. —
-MOLL(S)-FUGA. —
-MOLL(S)-KVARTETT. —
(1) -MÅL. språkv. I ett betydligt antal (sv. folk-)mål visar detta karaktäristiska svenska a (i ändelser) en betänklig böjelse att blifva ä eller e, hvarigenom man får s. k. ä- och e-mål. J. A. Lundell i Landsm. 1: 134 (1879). Östgöta e-mål. Noreen Vårt spr. 1: 105 (1903). —
-STRÄNG. sträng som angiver tonen e; särsk. om första l. högsta strängen (”kvinten”) på fiol o. om den fjärde l. djupaste på kontrabasen. Mecklin För beg. i tonk. 27 (1802). Knorring Cous. 1: 50 (1834; om gitarrsträng). NF (1881). —
-TRUMPET. trumpet som klingar en stor ters högre än noteringen (notskriftens c motsvaras av tonen e osv.). Vogler Clavérschola 8 (1798). —
Spalt E 1 band 7, 1917