| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERLJUD äf3ter~jɯ2d, n.; best. -et; pl. =.
1) [till EFTER- 5 b; jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (svagare) ljud som dröjer kvar efter det ursprungliga o. egentliga ljudet; resonans; äv.: genljud, återljud, eko. Lind (1749; under nachklang). Det långa efterljudet, som från bergen återskallar (efter en åskknall). Ödmann Str. förs. 4: 319 (1822). Ett störande efterljud måste uppstå hos (orgel-)piporna (då luftventilerna ej fullkomligt tillslutas). Drake Töpfer 68 (1850). Tonen försvinner icke straxt då (orgel-)piporna upphöra att ljuda, utan ett efterljud, ett eftersjungande låter höra sig i kyrkan. Därs. 255. Efterljud, Nachhall. Auerbach (1908). — bildl.; jfr EFTERKLANG 2. Hemskt i dunklet minnets hamnar spöka. / Forna toners efterljud föröka / Saknaden af njutningarnes år. Stagnelius 2: 125 (1821). Hvarföre skulle .. den för hand varande nyare vitterheten .. nödvändigt vara ett snart förklingande efterljud från en flyktad poesiens jubeltid? C. V. A. Strandberg 1: 374 (1863). Efterljuden af detta betraktelsesätt (av stånden ss. en gudomlig inrättning) hafva för icke så länge sedan förklingat. Fahlbeck Stånd 11 (1892). Gång på gång vid läsningen av hans (dvs. Keats’) verk stannar man betagen och lyssnar till efterljudet av en rad. Hallström Lev. dikt 145 (1914).
2) [till EFTER- 8] (i sht språkv.) (språk)ljud som följer efter (ett annat); senare ljud (i en ljudförbindelse); efterföljande svagare ljud l. biljud; ofta motsatt FÖRLJUD. A. G. Silfverstolpe Bokst. 15 (1811; om det mer l. mindre förnimbara ljud som följer efter konsonanten i ett på konsonant slutande ord). Diftonger med i till efterljud. E. Lönnrot i Suomi 1841, 4: 15. Såsom efterljud träffas v (i sv.) efter vokal .. samt efter r och l. Lyttkens o. Wulff 1 Ljudl. 167 (1885). — särsk. om ljud som vid tal l. muntligt föredrag oriktigt inskjutes efter en vokal l. en konsonant i ett ord. Lyttkens Läsl. 34 (1883). Släpningen (vid muntligt föredrag) uppnår sin höjd, då både efterljud och mellanljud förekomma samtidigt, t. ex.: Jaeg — tyecker — äh — aett etc. Svahn Lärob. i muntl. föredr. 6 (1903).
Spalt E 174 band 7, 1918