| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
EFTERSÄGARE äf3ter~sä2gare l. ~säj2-, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
(i sht i skriftspr.) person som osjälvständigt l. okritiskt l. tanklöst återgiver l. upprepar (vad ngn annan l. andra förut sagt l. skrivit); jfr EFTERBABBLARE, EFTERPLADDRARE, EFTERSNACKARE. Thorild 2: 334 (c. 1785). Tänkare, eller deras eftersägare. Leopold 3: 378 (1816). Hvar och en må söka att skaffa sig en sjelfständig öfvertygelse, ty såsom blotta eftersägare af andras meningar kunna vi icke gagna sanningen eller lifvet. Klockhoff E. skr. 182 (1866). Denna konsekvent utilitaristiska etik (som förkunnades av ”sekularismen”) fick sedermera eftersägare i utilisterna. 2 NF 25: 3 (1916). — särsk. i utvidgad anv., i fråga om litteratur, konst o. d.: osjälvständig efterföljare, efterbildare, imitatör, epigon. En bortdöende (vitter) skolas mer eller mindre matta och osjelfständiga eftersägare. Ljunggren SAHist. 2: 355 (1886). En hel här av äftersägare levde på Petrarca. Wulff Dante 38 (1897). Visserligen återspegla emellanåt äfven .. (Rubens’) arbeten från hans långa blomstringsperiod olika faser af den italienska renässanskonsten, .. men han blef icke längre en slafvisk eftersägare. 2 NF 23: 1064 (1915).
Spalt E 249 band 7, 1919