| Publicerad 2001 | Lämna synpunkter |
SÄGA säj3a2, äv. (i sht i högtidligare stil) sä3ga2, l. (numera bl. ngt vard.) SÄJA säj3a2, v., säger säj4er, äv. (i sht i högtidligare stil) sä4ger, l. (numera bl. ngt vard.) säjer säj4er, sa sa4, äv. (i sht i högtidligare stil) sade sa3de2, sagt sak4t, sagd sag4d.
(inf. o. pr. pl. säga G1R 1: 31 (1521: till .. sægia) osv.; säj Ekeblad BrClEkeblad 148 (1654; inf.), CVAStrandberg 2: 341 (1865; inf., i vers); säja G1R 1: 3 (1521: seya) osv.
pr. sg. akt. -er (-ir, -är) G1R 1: 4 (1521) osv. — pr. sg. pass. -es (-is, -sz, -äss) G1R 2: 260 (1525: Sægis) osv.; -s (-z) G1R 15: 117 (1543) osv.
ipf. sa (-aa) Sigfridi C 6 b (1619) osv. sad (-aa-, -dh) Horn Beskr. 63 (c. 1657); sade (ss-, -dh-) ArbogaTb. 3: 331 (1522: ssades .. aff, pass.) osv.; sae Lucidor (SVS) 54 (1669), Därs. 110 (1673); sagde OPetri Tb. 1: 6 (1524), VDAkt. 1654, nr 85; sagdthe TbLödöse 116 (1589); såde JönkTb. 129 (1534), RARP 3: 302 (1643).
sup. sagd KOF 1: 300 (1575), TbLödöse 115 (1589); saget VadstÄTb. 133 (1588); sagt (-cht, -kt) G1R 1: 3 (1521) osv.; sath (-tt) TbLödöse 320 (1594: wpsath), ConsAcAboP 4: 317 (1676).
p. pf. sack UpplDomb. 5: 102 (1580: ttill sack); sagd G1R 2: 194 (1525: affsagdt, n.) osv.; sakt (-cht) G1R 1: 1 (1521; n.), VDAkt. 1735, nr 105 (n.); -sägd VDAkt. 1781, nr 509 (: frånsägd)).
vbalsbst. -AN (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med säga ss. senare ssgsled, RA I. 3: 181 (1593: motsegen), VDAkt. 1751 (: tillsägan)), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (numera bl. i sådana ssgr som SANN-, SANNINGS-SÄGERI, SD(L) 21 ⁄ 2 1905, s. 4 (: sannsägeri), Höglund Branting 1: 54 (1928: sanningssägeri) osv.), -NING (vanl., o. numera bl., ss. senare led i ssgr), G1R 1: 4 (1521: motseyninger, pl.), Linc. Aa 1 a (1640), SFS 1971, nr 1209, s. 40 (: Uppsägning) osv.; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
1) frambringa (språkligt yttrande), yttra (ord l. sats(er) l. mening(ar)); omnämna (ngn l. ngt, se g); äv. med indir. obj. l. med bestämning, ofta styrd av prep. till l. åt, stundom äv. för, vars huvudord betecknar den l. det till vilken resp. vilket orden osv. riktas; äv. i utvidgad anv., med avs. på yttrande i skrift, dels med personsubj. betecknande upphovsman till något skrivet, dels med saksubj. betecknande det verk o. d. i vilket det skrivna ingår; ofta ss. anföringsverb; äv. abs.; äv. mer l. mindre bildl. Säga några ord. Han sade inte mycket, icke ett ord. Bordsdamen sade det förlösande ordet. Sista ordet är inte sagt. Det är lätt att säga för en utomstående. Säga ngt om, förr äv. av l. över ngn l. ngt. Säga tack. Hur sa? I förbigående sagt. En ohyfsad, för att inte säga oförskämd ung man. Ingen sol utan fläckar, som ordspråket säger. (Judas:) Mester jcke är iach then samme?, Sadhe .. (Jesus) till honom, Tw sadheth. Mat. 26: 25 (NT 1526). Tå nu the Egyptier få see tigh, skola the säya, Thet är hans hustru, och slå migh j hiäl, och beholla tigh. 1Mos. 12: 12 (Bib. 1541). Rudbeck Bref 369 (1698: för). Directeuren föreläste och justerade hvad han ämnade säga åt dem, som emottogo priserne. SAD 1: 224 (1787). Sade icke edert samvete eder medan ni lefde, huru .. (eftervärldens dom) borde blifva? Rosenstein 3: 242 (c. 1790). Så säjer Juvenalis i en af sina satirer. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Prosten) har .. satt en ära uti att förakta consistorium och .. säga det allehanda otidigheter. Tegnér Brev 16 (1831). Tidningarna säger att (osv.). SvHandordb. (1966). Jersild 50Fräls. 42 (1984). — jfr EFTER-, FÖR-, MISS-, OM-, PÅ-, UT-SÄGA, O-SAGD, SNAR-SAGT, SANNINGS-SÄGANDE, sbst. — särsk.
a) i uttr. säga ja l. nej (till, förr äv. för ngt) (jfr 10 d γ), yttra ordet ja resp. nej (till ngt); äv. (med anslutning till 7, 11, 13) närmande sig l. övergående i bet.: samtycka resp. ställa sig avvisande (till osv.); äv. bildl. Man kan inte säga ja och amen till allt. Konsten att säga nej. Et venligit och kärlighit förbundt .. hvilkit vi varom ganske gladi ath och sadom strax alle ja meth oprectha hender. RA 1: 5 (1522). Then som Dygdälskand är han säije Ja ther till. Lucidor (SVS) 90 (1672). Säj min Camilla, / Säj ja eller nej! / Hjertunge lilla! / Vill du så säj! Bellman (BellmS) 2: 110 (1791). (Herrarna) säga inte nej för ett glas! Strindberg NRik. 5 (1882). Ögat vill ha, men magen säger nej. Östergren (1952). Fadern sade nej till klosterdrömmarna. KvinnLittH 1: 18 (1981). — jfr NEJ-SÄGANDE, sbst. o. p. adj.
b) i uttr. säga stopp, yttra ordet stopp (se STOPP, interj.); äv. bildl.; särsk. opers., vid långvarigt l. glupskt ätande: vara svårt l. omöjligt att svälja mer, inge motvilja l. kväljningar. Det gälde, hvem som orkade äta största antalet tallrikar välling, innan det sade stopp. Ödman VårD 1: 21 (1887). Säga stopp och belägg! Östergren (1952).
c) i uttr. säga god dag (se GOD 9 c slutet o. DAG I 7 e) l. god natt (se NATT 1 c γ) l. säga adjö (se ADJÖ, interj.) o. d., vid hälsning l. avskedstagande: yttra god dag osv. resp. adjö osv.; äv. bildl., särsk. i uttr. säga adjö till ngt, skiljas l. tvingas avstå från ngt. Säga någon god dag .. god natt. Nordforss (1805). Säga farväl. Därs. Ni behöver inte säja ajö åt fröken, tyckte jungfrun. EBNordström (c. 1925) hos Östergren. Han har stoppat ner slantpungen, som sagt farväl till kronan. Johnson Här 15 (1935).
d) i uttr. säga ngt för l. till, ngn gg äv. vid sig själv (tyst) säga ngt i enskildhet. ”Funnes det en smedja i närheten”, sade landtmannen för sig sjelf, ”så skulle jag låta sätta en ny sko på hästen”. LbFolksk. 33 (1868). 1Mos. 27: 41 (Bib. 1917: vid). Flickan sa till sig själv: Jag tycker ju rätt bra om honom. Bergman JoH 14 (1926).
e) i vissa numera obrukliga uttr.
α) vilja sägas, i opers. pass., närmande sig bet.: vara lämpligt l. angeläget att sägas. Will och sägas: att han aldeles utstruket Mag(ister) Höök utur aflöningz listan. VDAkt. 1724, nr 407.
β) säga ngt emellan sig, med pluralt subj.: yttra ngt till varandra. Heerdena begynte säya emellom sigh, Läth oss nw gå till Bethlehem. Luk. 2: 15 (NT 1526).
γ) (†) i uttr. säga dens l. dens skål, utbringa dens l. dens skål (se SKÅL, sbst.2, 3 e). Innom vår Krog, vet glädjen andas, / Och vid krogdörrn död och mord. / Vet med ditt blod skall Finkel blandas, / Och din skål bli sagd vid bord. Bellman (BellmS) 1: 182 (c. 1775, 1790).
δ) säga ngt i l. uti sitt hjärta, i enskildhet tänka (ngt). (Tjänaren) sadhe vthi sitt hierta, Min herre dröyer fast ath komma igen. Luk. 12: 45 (NT 1526; NT 1981: tänker). Tå föll Abraham på sitt ansichte och loogh, och sadhe j sitt hierta, skulle migh som hundradhe åår gammal är födhas en son. 1Mos. 17: 17 (Bib. 1541).
f) omnämna l. omtala l. nämna (namn); ss. namn vid tilltal använda (det l. det); förr äv.: benämna l. kalla (ngn l. ngt så l. så l. sådan l. sådan) l. tilldela (ngn l. ngt ett namn), särsk. i uttr. säga ngt vid dess rätta namn, nämna ngt vid dess rätta namn. Swedberg Lefw. 135 (1729). Sned man dig sagt. Atterbom Lyr. 2: 327 (1838). Säg oss namnet. Dalin (1854). Denna bok (dvs. Decamerone) .. som i förmågan att säga sakerna vid deras rätta namn icke öfverträffas af någon! Söderhjelm ItRenäss. 79 (1907). Vad säger ni själv (dvs. ss. titulering av doktor o. direktör)? — Jag? sa chauffören. Jag säger Hjalmar! Gustaf-Janson ÖvOnd. 32 (1957). — särsk. (†) i p. pf. (jfr g): tilldelad namn l. benämning, namngiven. Det Guds Ord, som war i begynnelsen, och genom hwilket kreaturen äro sagde och blefne (osv.). Borg Luther 1: 142 (1753).
g) (numera företrädesvis i skriftspråk, ofta skämts.) i p. pf. (jfr f slutet): tidigare omnämnd l. nämnd, förenämnd; särsk. i uttr. som sagt, äv. som sagt är l. som är sagt, som tidigare har nämnts osv. l. (numera bl. ngt vard.) som sagt var, som redan omnämnts osv. Förberörde här Åke som nu är sacht (osv.). Svart Gensw. H 5 a (1558). Som nu är sacht. Holof. 9 (c. 1580). Av social-politiska författare .. finnas i början och mediet av sagda århundrade (dvs. 1800-talet) rätt många, som inspirerats. Höglund Branting 1: 32 (1928). Bäst att vara försiktig, som sagt var. Karlzén BlåNov. 83 (1951). Joo, som sagt, sa Klas. Gustaf-Janson ÖvOnd. 53 (1957). Härmed kungöres att Det stora klostret .. denna dag har utnämnt munken Lu Zhishen till uppsyningsman vid örtagården och skall sagde munk tillträda sin tjänst redan i morgon. Malmqvist BerTräskmark. 1: 155 (1976).
h) i ipf. utan utsatt subj. l. i p. pf. l. supinum ingående i elliptisk sats, följande på direkt anföring o. samordnat med ett efterföljande (handlings)verb; utom i episk hexameterdikt (i sht i ä. översättning av Homeros o. Vergilius) numera bl. tillf. ”Fortfar, säger jag, blott på den väg, dig redan är öppnad.” / Sade och vände sig bort. Adlerbeth Æn. 15 (1804; lat. orig.: Dixit, et avertens). Nu, om min fader det vill, vill gerna jag följa Mathias. / Sade, och gret af glädje och fattade Petrus i handen. Runeberg (SVS) 3: 80 (1832). ”Ja, ett löfte af dig är ej möjligt och rätt att förkasta.” / Sagdt, och han löste då bojorna upp. Lagerlöf HomOd. 93 (1908; gr. orig.: ὥς εἰπών). Sade och tog sina grunkor och försvann. NSvSkämtl. 121: 38 (1919). Jag .. har ofta små andaktsstunder här, vet Erland, riktiga små andaktsstunder. Sade och tittade nyfiket .. in i Asklöfs ansikte. Siwertz Varuh. 69 (1926).
i) helt o. hållet utsäga (ngt), säga (ngt) till slut; särsk. i p. pf., i uttr. allt är sagt, det återstår ingenting att tillägga. Är icke allt sagt som sägas kan? HågkLivsintr. 15: 11 (1934). Allting är sagt. Utan krumbukter och förmildrande utsmyckningar eller tidsödande hänsynsfullhet. Sjögren TaStjärn. 45 (1957).
j) ss. l. med framhävande av motsats till handling l. ngt som tänkes l. menas.
α) ss. l. med framhävande av motsats till handling l. utförande; i sht med betoning av att handlingen osv. är svår l. komplicerad att utföra, särsk. i uttr. ngt är lättare sagt än gjort, ngt är lättare att uttala som handlingsplan än att utföra; äv. abs. (med ngt som anges l. framgår i sammanhanget ss. underförstått obj.), särsk. (o. numera i sht) dels i p. pf. [efter lat. dictum, factum, sagt, gjort (Terentius Heautontimorumenos 905)] i uttr. sagt och gjort, angivande att en uttalad handlingsplan l. dyl. omedelbart omsättes i handling, dels (i sht i ordspråksliknande talesätt) i annan ställning. Det är lätt att säga tulipanaros, men gör en! G1R 17: 391 (1545). Efter deras gerningar görer icke: ty de säja, och göra intet. Mat. 23: 3 (Bib. 1703). Säija och giöra äro intet alt ett. Celsius Ordspr. 1: 347 (1708). Sagt och gjordt. Rhodin Ordspr. 109 (1807). Det war .. (G. 1:s) ordspråk, som han ofta upprepade: Bättre en gång säga och derwid förblifwa, än hundrade gånger tala. Fryxell Ber. 3: 185 (1828). Vid Vindelälven .. måste vi .. begagna färja, och det var lättare sagt än gjort. Böök ResSv. 198 (1924). På en bilfärd .. blev jag .. tillfrågad om vi ej skulle göra en avstickare .. Sagt och gjort. Lidman Gossen 79 (1952). Säga är gott, göra är bättre. Holm Ordspr. 322 (1964).
β) ss. l. med framhävande av motsats till vad som tänkes l. menas. Säga ett och mena ett annat. Det är bara som ni säger! Jag wet hwarken hwad jag skall tänka eller säga. Lindfors (1824). Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas, / Höra ett välkomstord, som menas, och säges ej endast. Runeberg (SVS) 3: 126 (1836). Att säga vad man tänker är ett dyrt nöje. Holm Ordspr. 322 (1964).
k) i mer l. mindre fristående utrop, ss. uttryck för sinnesrörelse ss. överraskning l. upprördhet l. förfäran l. dyl. Nå, jag måtte säja. Weste (1807). Jag kan säja, Jag måtte säja, Man måtte säja äro famil. talesätt, hvarmed man uttrycker någon förundran. Dens. FörslSAOB (c. 1817). Herr Shelby visste ej hvad han skulle säga, och sade derföre: ”Det må jag säga!” Callerholm Stowe 12 (1852). Kära nån då! Ja, jag säger då det! Gustaf-Janson KärlekDec. 157 (1959).
2) uttala (språkljud l. stavelse l. ord l. fras o. d.); i talet använda (viss variant av uttal l. form l. ord l. fras o. d. i kontrast till annat uttal osv.); äv. i fråga om bruk av ord, i sht med hänsyn till varierande språkliga o. sociala normer: använda (ord l. uttryck); förr äv. refl. Bibarhunt .. är götiskt ord ty Bewer .. säir wij. Axehielm (c. 1630: under bibarhunt). Alla Ord låta säya sigh. Grubb 650 (1665). Om man märker efter, skal man höra at man i Swerje säger. den-här goss’n. Columbus Ordesk. 13 (1678; uppl. 1963). Klang säges .. allmänt: men svang torde vara .. mindre brukligt. Tegnér Brev. 4: 24 (1826). Det heter .. van Choch, inte van Gogh, som vi säger. Gustaf-Janson ÖvOnd. 93 (1957). — jfr EFTER-, FRAM-, FÖR-, FÖRE-, UT-SÄGA o. HÅRD-, LÄTT-, O-SAGD samt FEL-SÄGNING.
3) med tanken särskilt riktad på innehållet: uttrycka l. formulera (ngt); ss. uttryck för visst innehåll använda (det l. det), i val mellan ord o. d. välja (det l. det); uttrycka sig (så l. så); äv. med saksubj.; äv. bildl. Säga kvickheter l. artigheter. Som man säger l. brukar säga. Hon verkade lite, vad skall jag säga, uppskärrad. Kärnkraften – ett minst sagt omstritt tekniskt framsteg. En regnskur eller, rättare sagt, ett skyfall. En motgång, för att inte, i sht förr äv. att inte säga en katastrof. Ther Wärden haffuer godh orsak til at säija: Min wän. Rothovius 1Pred. B 2 b (1623). Uttydningen skal åhörarena så förehållen blifwa, at the .. lära .. med sine egne enfaldige Ord at säya, huru the förstå thes rätta mening. Kyrkol. 2: 10 (1686). Det man .. frambragt, bör vara väl sagt. 1VittAH 1: 112 (1755). Man säjer ondt och godt; men borde säja mer eller mindre fullkomligt. Nilsson Thorild 25 (cit. fr. c. 1785). Som hela verlden säjer. Weste (1807). Man kan .. säga: ”en rät linie är den, som ligger jemt emellan sina ändpunkter”. Almqvist Geom. 9 (1833). Karnstedt Slamf. 167 (1977). — jfr UT-SÄGA. — särsk.
a) i vissa uttr. angivande dels större l. mindre osäkerhet om huruvida ordvalet l. formuleringen är träffande l. korrekt l. passande l. dyl., l. ursäkt på förhand för ordvalet o. d., dels vad som är det brukliga uttryckssättet.
α) så att, förr äv. till (att) säga, äv. så till sägandes o. dyl. l. om man så får säga, äv. (vard.) om man säger så o. d., om man kan l. får uttrycka sig så; som man brukar säga l. som man säger o. d., som man brukar uttrycka sig. Hebr. 3: 15 (NT 1526). Skogarna äre een stoor SkattCammar .. för wåre Bergwärk, som hafwa der af, så till seija, sitt lijf. RARP V. 2: 102 (1655). En yngling war så blek och utmärglad, at sol och måne (som man säger) kunde skina genom honom. Linné Diet. 2: 61 (c. 1750). PH 9: 753 (1771: så til sägandes). Gamarna så att säga tjänstgöra som de varma ländernas sundhetspolis. Brate SvSpr. 181 (1898). Auerbach (1913: brukar säga). Självmål, om man säger så. SvD 27 ⁄ 9 1990, s. 2.
β) med förlov sagt l. med lov till säga o. dyl. l. med respekt till sägandes o. d., se FÖRLOV 1 slutet, LOV, sbst.4, 1 a γ, RESPEKT 4 c.
b) i sådana uttr. som när l. nästan l. snart sagt o. d., se NÄR, adv.2 o. adj., 9 a α β ’ , NÄSTAN 2 f γ, SNART 2 b α.
d) (†) i uttr. ngn vill icke säga det l. det, för att inte säga det l. det. (Folk uppmuntras att) göra .. försök för att winna lättsinnighetens jag wil icke säga liderlighetens, beröm. SP 1781, s. 703. Cavallin (1876).
e) i uttr. jag kan inte säga (det l. det), med betoning på säga, angivande att ngt är svårt att formulera; förr äv. abs. War then mäniskan mig til et så stort beswär, at iag inte kan säÿa. Horn Beskr. 45 (c. 1657). Jag kan inte säga hur goda .. ni alla ha varit mot mig. Lagerlöf Saga 60 (1908).
f) i överförd l. bildl. anv.; särsk. i p. pr., mer l. mindre adjektiviskt. Tentandens dystra uppsyn sade allt. Hvad sade väl hans sorgsna blick, / Hans ord ej tydda än? Runeberg (SVS) V. 1: 68 (1836). Deraf händer det, att man ofta får se verkligt vackra och likväl intet sägande ögon. De Geer SHT 189 (1843).
4) [eg. utvidgad anv. av 1] med saksubj. o. i fråga om uttal av två l. flera språkljud l. bokstäver: ljuda samman som l. bilda l. bli (ord l. stavelse o. d.); förr äv. dels i fråga om addition o. d. av två l. flera tal: bli l. resultera i (summa), dels i fråga om ordbildning, i pass., i uttr. sägas av det l. det ordet, härledas från l. förklaras ur det osv. ordet. Menar altså jag Vpsala sejas af Vpna Salar. Schück VittA 3: 337 (i handl. fr. 1679). Ehuru det för nybörjare faller svårt, at få o, c, h, at säga åkk. Schulzenheim SvSprSkrifs. 109 (1807). 2 + 2 säger 4. Cannelin (1921). L, a, t säger lat. Östergren (1952).
5) [specialanv. av 1] föredraga l. recitera l. deklamera (vers l. replik o. d.); i sht förr äv. i liturgiskt sammanhang o. d.: framsäga l. läsa upp (ngt, i sht ngt formelartat l. till sin lydelse fastslaget ss. tacksägelse l. välsignelse); särsk., i fråga om förestavande, i ssgrna FÖR-, FÖRE-SÄGA o. de särsk. förb. SÄGA FÖR o. FÖRE. OPetri 1: 371 (1528). (Drottning Kristina) låter säja mässan för sig hvar dag. Ekeblad Bref 2: 217 (1660; rättat efter hskr.). En sådan replik .. vad .. Julia sa den bra! Hallström Händ. 145 (1927). Vem fanns nu (efter den avlidne domaren) som kunde säga lagen vid kyrkdörren? Edqvist MännÖ 214 (1971; om förh. på 1300-talet). Vi .. dansar ett par varv medan vi säger våra repliker. Malmsten DagKastanj. 284 (1994). — jfr REPLIK-SÄGNING.
6) [eg. specialanv. av 1] omtala l. berätta l. yppa l. avslöja (ngt för ngn) l. anförtro (ngn ngt); meddela l. delge (ngn ngt) l. upplysa l. underrätta (ngn om ngt) l. framföra (ngt till ngn); äv.: ss. svar l. besked anföra (ngt) (äv. utan indir. obj.); äv. i utvidgad anv., särsk. med sakligt subj. betecknande något skrivet; särsk. i uttr. säga ngt om, förr äv. av ngn l. ngt, omtala osv. ngt om ngn l. ngt; äv. bildl., ofta liktydigt med: utvisa ngt l. ge ngt vid handen; med enbart direkt obj. utom i a, c, e, f, h β—ε numera nästan bl. i form av pronominellt obj. l. objektssats; förr äv. dels med enbart indir. obj., dels med enbart bestämning styrd av preposition, dels ss. vbalsbst. -ande, äv. konkretare, om berättelse. Nu skall jag säga dig något. Säg mig vad du tänker på! Säg som det är! Säg ingenting om saken! Oss emellan, i förtroende sagt. Vad säger opinionsmätningarna om valet? Säg ditt ärende! Hälsa och säg att vi kommer! Vad säger barometern? G1R 1: 1 (1521). Christus segher huarken aff prester eller munkar. OPetri 2: 83 (1528). Jagh skall seia edher af burman, / och af burmans vexter. Visb. 1: 130 (c. 1620). Auiserna säija om ett wproor som skall wara emot Kromwäll. Ekeblad Bref 1: 399 (1655; rättat efter hskr.). En man, hwars klädedrägt mig sade, / At han i Judaland sitt hem och härkomst hade. Kolmodin QvSp. 2: 71 (1750). Schultze Ordb. 3873 (c. 1755; ss. vbalsbst., konkretare). At säja de Romares Historia i få ord: De öfwerwunno alla Folk genom deras wissa Statsgrep. Dalin Montesquieu 158 (1755). Vinter aftnar och under oväder säger man sagor vid spisen och för Gudarne. CAEhrensvärd Brev 2: 98 (c. 1796). Gif mig sjalen nu, får jag sitta här och se på människobarnen! Men ni skall stå bakom och säga mig! Strindberg Drömsp. 188 (1902). Säg det med blommor. Holm BevO 27 (cit. fr. 1923). Säg mig en sak, Fabian. Anser du, att jag är en dålig mor? Bergman JoH 247 (1926). Varje ord man säger .. (skolpsykologerna) är ett ord för mycket. Myrdal AnnanVärld 234 (1984). — jfr FÖRE-, OM-, PÅ-, TILL-, UT-SÄGA, INTET-SÄGANDE, p. adj. — särsk.
a) [sv. dial. säga av, skryta med, tala om] (†) övergående i bet.: skryta, i uttr. säga av ngt, skryta med ngt, tala om ngt. I thenne korte tijdhen hafwer .. (påven Benedictus X) intet vthrättat, thet man kan säya aff. Schroderus Os. 2: 589 (1635). Och hade iag då hwarken far heler mor til att säÿa af. Horn Beskr. 23 (c. 1657).
b) i sådana uttr. som jag säger ej mera, med betoning på säger, (mer l. mindre menande,) antydande att åhöraren (l. läsaren) själv med ledning av vad som redan sagts kan sluta sig till resten. Gränd (dvs. där en prostituerad bor) heter — tyst, lät mig fundera — / Precist Jöran Helsinges gränd; / Pong pongtuli pongtuli. Känd; / Jag säger ej mera. Bellman (BellmS) 1: 87 (c. 1770, 1790). Schulthess (1885).
c) i sådana uttr. som säg det! l. den som det kunde säga!, äv. den som kunde säga det!, med betoning på det, ofta ss. uttryck för resignerad l. skämtsamt l. försmädligt provocerande inställning: tala om l. klargör l. redogör klart för det!, resp. jag önskar att jag hade kunnat tala om osv. det!; stundom närmande sig l. övergående i bet.: hur skall man kunna svara på det? Säg det, svåger. Topelius Vint. I. 2: 366 (1860, 1880). Hvad är orsaken till modegalenskapen? Ja, den som det kunde säga. LfF 1896, s. 264.
d) i uttr. säga sanning(en), se SANNING 2 b γ (jfr f β); säga sant l. osant, se SANN, adj. 1 a δ, O-SANN, adj. 1 slutet.
e) i vissa numera obrukliga uttr.
α) låta säga sig (jfr 10 c, 14 slutet), få höra berättas, låta sig berätta; äv. närmande sig l. övergående i bet.: (acceptera att) lyssna på l. lyssna på (o. godtaga). Nordforss (1805). Det är obegripligt, huru .. (en ung skald) kunnat låta säga sig, sådana kolossala smickerlögner, utan att förgås af blygsel. BEMalmström 5: 116 (c. 1860).
β) säga ngt förut (jfr 13 a γ), på förhand omtala ngt l. förutsäga ngt; jfr 9. (Kungasonen Höfuder) kunde säija förut the ting som ske skulle. Verelius Herv. 1 (1672). Klint (1906).
γ) säga beröm, uttala l. ge beröm. Sombliga slå sigh fram och sombliga smikra, iagh wthan berö(m) att säija haar änu aldrigh giordt hwarken dätt ena eller dät andra. Ekeblad BrClEkeblad 130 (1653).
δ) säga ursäkt, (muntligt l. skriftligt) framföra ursäkt. Secreteraren skulle gå upp til Rådet och seija Landtmarskalkens ursächt. RARP 8: 48 (1660).
ε) säga sin respekt för ngn, framföra sin respektfulla hälsning till ngn; jfr RESPEKT 5. Säg min respect för familjen. CGLeopold (1799) i 2Saml. 9: 42.
ζ) säga ngn tröst, yttra tröstande ord till ngn, trösta ngn. Iagh begynna wil / Om edhers Nådh wil höra til / Säija edher aff Gudz ord tröst / Ther medh lätta ehrt tunga bröst. Prytz OS G 1 b (1620).
f) i uttr. som anger (frånvaro av) en klart självständig l. avvikande mening l. kritik l. klander o. d. — särsk.
α) (inte) vara l. ha ngt att säga, förr äv. ngt säga (om l. mot, förr äv. på ngn l. ngt) o. d., (inte) vara osv. skäl att framföra klart avvikande mening l. kritik l. klander o. d. (mot ngn). Gråmunka regla är aff stoor ofornufft samman satt, ther longt wåre aff seya, och j henne ståår, at (osv.). OPetri 1: 513 (1528). Dalin (1854: deremot). På karlen var ingenting att säga, annat än bondhögfärden, som sken igenom. Benedictsson Ber. 65 (1885). Han hade just inte varit någon bra karl, folk hade haft rätt mycket att säga på honom. Lagerlöf BarnM 65 (1930). Han gick in i en tobaksaffär .. och köpte två paket Bill — i stället för Camel, så att Renvall ingenting skulle ha att säga. Gustaf-Janson ÖvOnd. 11 (1957).
β) säga som man menar l. som det är l. rent ut l. rakt upp i ansiktet l. dyl. l. säga (ngn) sanningen (jfr d), uppriktigt l. oförblommerat framföra avvikande mening osv. (till meningsmotståndare i dennes närvaro); stundom äv. mer l. mindre förbleknat, i sådana uttr. som sanningen att säga l. allvarligt l. uppriktigt sagt, förr äv. sanningen sagt, för att tala klarspråk, utan omsvep, faktiskt. GBanér (1597) i HB 2: 315 (: sanningen sagdt). Frijheet, at säya, såsom tu menar. Schroderus Comenius 920 (1639). Swedberg Dav. § 24 (1713: rent vt). Säja sanningen oförskräkkt. Schultze Ordb. 3872 (c. 1755). Sanningen att säga, var hans repertoar af den beskaffenhet, att Karl Anton tackade Gud för, att ingen annan .. kunde höra den. Geijerstam LycklMänn. 200 (1899). Allvarligt sagt, jag fick .. ett starkt intryck av att människan har en själ. Hedberg BleknBrud. 66 (1951). Sjögren TaStjärn. 81 (1957: uppriktigt sagt). Säga ngn ngt rätt upp i ansiktet. SvHandordb. (1966).
g) i uttr. (vara) svårt att säga l. inte kunna så noga säga, (vara) ovisst l. svårbedömt, resp. inte kunna med någon säkerhet bedöma. Svårt är att säga, huru länge Vigg sutit så, då han hörde bjällerklang. Rydberg Vigg 4 (1875). Björkman (1889).
h) i uttr. säga ngt med den l. den, hålla med om l. ansluta sig till dens l. dens åsikt om ngt. Iagh må säia medh profeten att dett är uthe med oss. Rudbeck Bref 12 (1662).
i) med mer l. mindre stark betoning, pregnant, i uttr. säga ngt l. ha ngt att säga, yttra ngt värdefullt l. väsentligt l. angeläget o. d.; äv. i utvidgad anv., om ordalag: förmedla ngt värdefullt osv. Salestus, prydd med band och stjerna, / Har flackat hela verlden kring. / Han tänker djupt och pratar gärna, / Men säjer sällan någon ting. Lenngren (SVS) 1: 332 (1780). Gärtner svarade i allmänna ordalag, som ingenting sade, och som blott skulle dölja hans förlägenhet. Cederschiöld Riehl 1: 49 (1876). UNT 11 ⁄ 1 1933, s. 6.
j) i mer l. mindre förbleknad anv.
α) i imper., vanl. inledande l. avslutande sats uttryckande förväntan på l. uppfordran till redogörelse för l. besked om ngt som efterfrågas i satsen, stundom äv. förväntning på osv. ett bekräftande av vad som påstås l. antages o. d. i satsen; stundom liktydigt med: inte sant?, eller hur? Sägh, hwadh haffuer tu talat medh Konungenom? Jer. 38: 25 (Bib. 1541). ”Det måtte då väl vara en ärlig djefvul, säg? efter han söker komma i folks gemenskap”, tänkte krögaren. Almqvist Mål. 10 (1840). Ajö, glöm inte mej när du blir sjöman, säj? Säj? Martinson VägUt 58 (1936).
β) i mer l. mindre fristående utrop, ss. uttryck för sinnesrörelse ss. överraskning l. upprördhet l. förfäran l. dyl. Vad säger du! Dalin (1854). Nej, vad säger ni! Gustaf-Janson Toffl. 11 (1964).
k) (†) i uttr. vad vill(e) jag säga, för att uttrycka en stegring, närmande sig l. övergående i bet.: jag bör hellre säga l. jag menar snarare. Eders .. Excellences stoora ynnest .. kan iagh aldrigh nogsamt beröma, mycket mindre tillfyllest ödmiuk .. tacksäijelse derföre heembära; huad wille iagh säija någorledes at aftiena? BraheBrevväxl. II. 1: 30 (1646). Sjelfva Voltaire, hvad vill jag säga: den store Fredrich misskände den Tyska Lärdomens företräde för den Franska. Lanærus Försök 73 (1788).
l) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., bildl. o. pregnant: talande l. uttrycksfull; betecknande, signifikativ. Derpå går jag platt icke in. Uttrycket är väl nog sägande för min kända envishet. JVSnellman (1844) i FoU 20: 128. Kihlman Idyll 83 (1936; om blick).
7) med direkt l. indirekt frågesats ss. obj.; ofta liktydigt med: fråga; utom i förb. med direkt frågesats numera mindre br. Kommer du inte? sade han. När Johannes .. hörde Christi gerningar, sende han twå sina läryungar och läth säya .. (Jesus), Est tw then som komma skal? Mat. 11: 3 (NT 1526; NT 1981: fråga). Monge seya, hoo wisar oss thet gott är. Psalt. 4: 7 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Iag log och sadh, om iag måte få si (den föregivna fästmannen). Horn Beskr. 63 (c. 1657).
8) [eg. specialanv. av 3] offentligt o. för allmän kännedom (högtidligt) tillkännagiva (ngt); (med allvar l. intensitet l. eftertryck) offentligt osv. klart deklarera l. utsäga (ngt); äv. i utvidgad anv., särsk. med saksubj. betecknande något skrivet: lyda; äv. bildl.; särsk. opers., i uttr. bli sagt, bli tillkännagivet osv. Mat. 19: 24 (NT 1526; äv. i NT 1981). (Erik XIV) hafver .. latidt seije, förkunne och uttrope them på theris döde kråpper thett som theris och alle theris förvanter och effterkommendes heder och äre på gäller. RA I. 2: 259 (1568). H:s K(unglig) M(ajestät) begärer Ständerne wille öfwerläse (stadgan) och sädhan saije H. K(unglig) M(ajestät) deres betenkiande derpå. Därs. II. 2: 30 (1617). (Som Skrifften säger) Man tänder intet up Liuset, och sätter dhet vnder en skäppa. Grubb 341 (1665). Spör alla Stiernor åth, ok lysta granligt til / The säia du måst döö; män när? När som Gvdh wil. Lucidor (SVS) 238 (1672). Följ hvar trotsig drift du / följde förr i fruktan / fritt som lagens skrift du / såge sagd däri. Fröding Stänk 176 (1896). Strömholm Fält. 68 (1977; opers.). — jfr LOV-SÄGA. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg, i vitter l. högre stil) i uttr. säga ngns ära, förr äv. säga ngn ära, lova (se LOVA, v.3 slutet) l. prisa ngns ära, resp. gm att lova l. prisa ngn visa honom heder o. ära. Herrans röst gör hinderna skelffuandes och blottar skoghanar, och j hans tempel scal hwar man seya honom äro. Psalt. 29: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: förkunnar .. hans ära). Sol! Denna stora verldens själ och öga, / Erkänn ditt öfverljus och säg Hans ära. JGOxenstierna 4: 163 (1815).
b) (†) med obj. o. predikativ, i uttr. säga ngn salig, prisa ngn säll. Alle hedningar skola seya hon(om) (s)alughan. Psalt. 72: 17 (öv. 1536; Bib. 1917: prise).
c) (†) förkunna (ngt); hålla (predikan); äv. med obj. ersatt av bestämning styrd av prep. om, med huvudord angivande föremålet för förkunnandet osv. Man säye om tijns rikes äro, och tale om tina mact. Psalt. 145: 11 (öv. 1536). At hon tre resor hade sittet hema oc drucket medan predican sades i kiorkian. VRP 1606, s. 124. Intet arbete kan lättare gå för sig, än säja en människa (Guds ord). Borg Luther 2: 127 (1753).
9) uttala sig om l. förutse l. förutsäga (framtida händelse l. skeende o. d.), förutspå, sia; särsk. i fråga om profetisk förutsägelse; jfr 6 e β. Vad var det jag sade! Fulkompnas skulle thet som sagt war genom propheten Isaiam. Mat. 12: 17 (NT 1526). Mot .. (kvinnornas) hämnd du fåfängt sträfvar, / Då de en gång dit öde sagt. Lenngren (SVS) 1: 7 (1775). Jag ser af ditt Bref att omsider åsnorne sammangjort en plan — nå — var icke det jag sade. CAEhrensvärd Brev 2: 386 (1800). Som han säger, få vi snart regn. Dalin (1854). Var det inte det jag sa för mer än ett halvår sedan: här är ofärd och ofred å bane? Hellström Malmros 44 (1931). — jfr FÖRE-, FÖRUT-SÄGA, SANN-SAGD.
10) (muntligt l. skriftligt) påstå l. hävda (ngt ss. varande sant l. visst l. säkert o. d.); försäkra (ngt osv.); äv. med sakligt subj. (särsk. betecknande ordspråk); äv. (muntligt l. skriftligt) medge l. tillstå l. vidgå (ngt); särsk. i förb. med att-sats l. däremot svarande satsförkortning l. ss. anföringsverb. Vara för mycket l. för lite sagt. Det är så sant som det är sagt. Jag kan inte säga att jag vet något om saken. Framtiden kan med rätta sägas vara oviss. Man kan inte säga så utan klara bevis. Något sådant vore synd att säga. Det var stiligt, skall jag säga dig! Jag får säga att hon är skicklig! Kom sen inte och säg att jag inte hade sagt till! G1R 1: 4 (1521). Samma dagh till thalade Annders Suenss(o)nn Karinn, P(er) Biörnss(o)nn[s], thil om denn thomptt, hun sithir wppå, och sig(er) sigh äghia hela jordhenn. TbLödöse 101 (1588). Ingen j wärlden säger sigh haffua nogh. SvOrds. B 3 a (1604). Jag säger, som jag altijd hafver sagt, thet är månge argumenta, som råde mig ifrån det Fransöske alliancet. RP 8: 329 (1640). Äfven det ordspråk, som säger att hvarje liknelse haltar, är ju sjelf en liknelse. EHTegnér i 2SAH 58: 47 (1883). Jag tycker jag ser hur du slår din fina hand i bordet och ropar: ”När jag säjer att jag ljuger, så ljuger jag”! Wulff Petrarcab. 131 (1905). Hedberg SvDygd. 109 (1965). — jfr EMOT-, FRÅN-, GEN-, MOT–, NEJ-, PÅ-, VEDER-SÄGA, m. fl., NEJ-SÄGANDE, sbst., NEJ-SÄGNING. — särsk.
a) med obj., äv. refl., i förb. med inf.; i sht i uttr. säga ngn (äv. sig) vara sådan l. sådan l. där l. där, förr äv. säga ngn osv. sådan l. sådan osv., påstå l. låtsas l. föregiva att ngn osv. är sådan osv. (Köpsvennen) sagde sigh icke någett wetthe hwartt .. (hans sällskap) dragne ähre. HH XIII. 1: 294 (1567). (Han) sa sigh en heligh Munck wara, Fahr Franciscus at hetha. CupVen. C 4 a (1669). Han hade befallt sin kammartjenare att säga honom borta för främmande. Zeipel Set. 1: 156 (1847). SvD 30 ⁄ 9 1971, s. 4.
b) i sådana uttr. som säga sig själv, förr äv. vara i sig själv sagt, vara självklar l. inte behöva utsägas; i sht opers. Alt thet herschapet tilhörer, thet är j seg sielff sagt, att thet är förbrutid. G1R 15: 135 (1543). Man tager sig .. upp på kammen. Sedan säger sig vägen så godt som sjelf. TurÅ 1888, 5: 44. Att slagskeppen kosta stora pengar säger sig självt. VFl. 1937, s. 171.
c) i uttr. låta säga sig (jfr 6 e α), om påstående o. d.: ha (vissa) skäl för sig, förefalla rimlig. Thetta må wel låta höra och sägia sig. Sahlstedt Tuna 207 (1743). LGyllensten i 3SAH XC. 1: 65 (1982).
d) i vissa numera obrukliga uttr.
α) säga osanning o. d. på ngn, framföra osann beskyllning mot ngn; säga på ngn, lägga skuld l. skylla på ngn; säga ngn till en sådan l. sådan, beskylla ngn för att vara en sådan osv. Men Dauid lät huarken man eller quinno leffuandes komma til Gath, och tenckte, The mågha säya på oss, och squalra. 1Sam. 27: 11 (Bib. 1541). TbLödöse 25 (1587: till enn liugnare). Ehuru Kierstin är worden förehållen, att icke säija någon osanning på sig sielff, har hon doch eenständigt blifwit wijd sin bekiennelse. VDAkt. 1701, nr 272.
β) säga mycket av sig, tala självförhärligande om sig, skryta med sig själv. Rudbeckius KonReg. 422 (1619). (Storskrytare är) sådana som säija myckit af sigh, när ingen nödh är på färde. Men äro rädde stackare .. när fienden är widh handen. Isogæus Segersk. 628 (c. 1700).
γ) säga nej (till ngt, l. att ha gjort ngt) (jfr 1 a), i fråga om anklagelse för brott: neka till (att ha gjort) ngt. Bleff Hans Börgeson til talat .. för dhen hem gångh han giorde vtij skolestoffuan .. som han icke sielff kan sighe näijh till. TbLödöse 23 (1587). VDP 1668, s. 186.
e) i fråga om att på lättvindigt l. mer l. mindre ansvarslöst sätt tala l. yttra sig o. därvid lämna l. vidareföra osäkra l. obekräftade l. osanna uppgifter, prata l. skvallra l. sprida rykte; äv. med saksubj. betecknande rykte o. d.; i sht i pass., ofta i uttr. höra sägas, höra ryktas (se RYKTAS 2); särsk. opers. Man säger l. det sägs att statsministern skall hålla tal. Man skall inte tro allt vad som sägs. Han sägs vara rik, konkursmässig, död. 1Mos. 41: 15 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Hwadh rychtet, och gement roop .. sägher, sprider .. (den försiktige) icke vth. Schroderus Comenius 836 (1639). Fast han, som säjes, skal vara mycket riker, så går dock hans ohörda niskhet så långt, at han ej engång nännes äta sig mätt. Modée HåkSmulgr. 5 (1738). Hur var det, herre, är Sandels feg, / Säger man så? åh hut! Runeberg (SVS) 5: 82 (1848). Fredriksson Anna 53 (1994). — jfr EFTER-SÄGA. — särsk. (†) i uttr. säga skvaller, sprida skvaller. G1R 15: 117 (1543). Ett rycte och ett skualler som the hadhe sact att Mårtenss hustru skulle haffue sact på tomussas hustru att (osv.). UpplDomb. 5: 82 (1577).
f) i mer l. mindre fristående utrop, ss. uttryck för sinnesrörelse ss. överraskning l. upprördhet l. förfäran l. dyl.; jfr 1 k, 6 j β. Så ni säger. Klint (1906). Jaså, säger du det? Ja, det kan hända. Gustaf-Janson KärlekDec. 143 (1959).
11) i resonemang med annan person gemensamt o. hypotetiskt antaga (ngt); äv. med obj. betecknande att-sats; i sådana uttr. som säg, l. låt oss säga det l. det, låt oss (som förenklat exempel l. dyl.) nämna l. ta det l. det. Upp till säg tolf års ålder lär sig ett barn snabbt och lätt att i lek och umgänge med främlingar tala deras språk som en infödd. SvTidskr. 1891, s. 492. (En lönn) har för, låtom oss säga, trettio år sedan fått sina nybegynnande rötter insmugna i en mycket trång bergspringa. PT 29 ⁄ 10 1904, s. 3. Ser man på, säg, de senaste tjugo åren skall man finna att det är .. sällsynt att det ledande regeringspartiet har vunnit röster i ett val. SvD 20 ⁄ 10 1992, s. 2. Säg att vi jobbar med fyra elever på lågstadiet. GbgP 5 ⁄ 3 1999, s. 1.
12) [delvis specialanv. av 10] utan särskild tanke på vad som är sant l. visst l. säkert o. d. (muntligt l. skriftligt o. med mer l. mindre stark känsla l. starkt engagemang) tycka l. anse (ngt); särsk. (o. numera bl.) med obj. bestående av pronominellt obj. l. objektssats; äv. med bestämning styrd av prep om, förr äv. till, betecknande vad som göres till föremål för tyckande osv.; särsk. i sådana uttr. som vad säger du? l. vad sägs? (om det l. det)?, vad tycker du? l. vad tycks (om det l. det)?, särsk. i samband med socialt umgänge, måltid o. d.: skulle du vilja ha l. har du något emot det l. det? Nu jagh säger een gaalen handel / Blijr medh sådant Wäsen och Wandel. Brasck FörlSon. H 1 a (1645). Vill Sverige anlägga fästning till Finlands försvar, bygga skiepp och galerer, hvad säger Ryssland dertill? Höpken 2: 64 (1746). Hvad säger du till den nyaste försoningen emellan Atterbom och Leopold? CGvBrinkman (1826) hos Wrangel BrinkmTegn. 190. Här då — kanske det är sånt här ni vill ha? Va säjs? Geijerstam Canning Pol. 210 (1936). Vad säger du om ett glas vin? Östergren (1952). Vad ska Signe säga? Hon får säga vad hon vill. Gustaf-Janson KungVank. 207 (1963). — jfr EMOT-, GEN-, MOT-, NEJ-, VEDER-SÄGA, NEJ-SÄGANDE, sbst., NEJ-SÄGNING. — särsk. i uttr. (man må) säga vad man (säga) vill o. d., man må tycka vad man vill (men man måste ändå medge att l. det är ändå så att). Brenner Dikt. 1: 42 (1684, 1713). Man må säga hvad man vill, så fordras dock en viss tid därtill att skrifva ihop så många brev. CGvBrinkman (1842) hos Wrangel MvSchwerin 292. (Sv.) Säga hvad man säga vill, (fr.) quoi qu’on en dise. Berndtson (1880). Säga hvad man vill om den kungen (dvs. G. III) — hufvud och hjärta hade han på rätta stället, då det gälde vetenskap och konst samt fäderneslandets ära. FrSmål. 18 (1893). Säga vad man vill om svenskarna, men prylar har dom. SvD 6 ⁄ 11 1994, s. 29.
13) (muntligt l. skriftligt) erbjuda l. tillbjuda l. föreslå (ngt); (muntligt osv.) utfästa l. lova l. garantera l. åtaga sig (ngt); (muntligt osv.) avtala l. gemensamt bestämma (ngt med ngn); (muntligt osv. o. med tyst l. öppet medgivande av motpart) bestämma (ngt i förhållande till denna); äv. (o. i sht i ssgn UPP-SÄGA) i l. utanför avtalsförhållande o. d.: ensidigt ta ställning till l. bestämma (ngt); äv. numera nästan bl. med pronominellt obj. l. med att-sats l. däremot svarande satsförkortning. Vad man har sagt får man hålla. Skall vi säga söndag? Vilken tid sade vi? Inte låta säga sig två gånger. Sæge vi samme preuilegier vid theris fulle makt ath bliffue i alle sine punkther oc articler. G1R 1: 169 (1523). Som min svåger .. ville söka Carlsbad i Böhmen, ty sade vi med hvarannan om sällskap till vår utresa. Kurck Lefn. 19 (1705). Hvad säger vaktmästarn, om vi i afton skulle äta en liten bit .. tillsammans .. Säger vi Strömparterren då? Geijerstam LycklMänn. 28 (1899). Säga återbud. SvHandordb. (1966). Vi säjer väl så då. Olsson 3Hap. 51 (1967). — jfr FRI-, GOD-, LÖS-, TILL-, UPP-, VEDER-SÄGA, m. fl. — särsk.
a) i vissa numera mer l. mindre obrukliga uttr.
α) säga ngn huldskap, lova ngn trohet. När hans Nade (dvs. biskop Hans Brask) haffver sakt Riket oc mik hulskap oc manskap (osv.). G1R 1: 3 (1521). BL 23: 358 (1857; om ä. förh.).
β) säga löfte, avge löfte. HH XIII. 1: 15 (1562). Må han .. säge löfte, at han vill undergå det straff, som Werldslig Öfverhet honom pålägga täckes. Wallquist EcclSaml. 5—8: 608 (1619).
δ) säga köpet, bjuda ut vara till försäljning o. därvid bestämma dess pris. Säliaren säger köpet, Köparen tingar .. til thes the warda eense. Schroderus Comenius 493 (1639). Grubb 198 (1665).
ε) i p. pf. (jfr ζ, d) i uttr. på sagd dag l. ort o. d., på utsatt l. överenskommen dag l. ort osv. Hvarföre vi .. nu efther stempninge brefvens innehåldh .. på sagdan dag och rum hafve [varit församblade]. RA 3: 94 (1593). Dalkarlarna infunno sig på sagdan ort. Fryxell Ber. 3: 85 (1828). Björkman (1889).
ζ) i p. pf. (jfr ε, d) i uttr. vare sagt l. det må vara sagt o. d., uttryckande medgivande l. bekräftelse: det må så vara; det är överenskommet. Christinnan swarade: ware sagt! Amen! Lagerström Bunyan 2: 46 (1727). Vare sagdt, (dvs.) må så vara; det är afgjordt. Dalin (1854). Cannelin (1939).
b) med obj. o. predikativ, i uttr. säga ngn (äv. sig) fri l. lös (jfr 15 c α) o. d., säga upp förpliktelse som enl. avtal l. åtagande åvilar ngn osv.; äv. bildl. Thervppå så säger iagh för mig och mina Arffuingar förb(emälte) N. och hans Arffuingar samma betalning .. aldeles frije och löse. AJGothus ThesEp. 3: 70 (1619). Schück AllmLittH 3: 335 (1921; refl., i fråga om litterär förebild).
c) i fråga om kortspel: bjuda (se d. o. 10), mäla (se MÄLA, v.2 5); äv. abs. Jag tror at det bör mig säija först. Mont-Louis FrSpr. 156 (1739). På de här korten kan jag inte säga annat än pass. Östergren (1952). Har fröken sagt än? Trenter AldrNäck. 73 (1953). Jag säger fyra hjärter. IllSvOrdb. (1955).
d) i p. pf.; särsk. i det opers. uttr. det är (icke) sagt att o. d., det är (icke) säkert l. självklart l. utan vidare givet att osv. Sagt (ord) är sagt. Siöl. 1667, Skipm. 8. I så fatta omständigheter är det icke sagt, att bruns drickning är .. det souveraina medlet. VDAkt. 1794, nr 236. Alltså .. gif mig mina hundra plåtar .. såsom sagt var oss emellan. Almqvist DrJ 178 (1834).
14) (muntligt l. skriftligt) råda l. uppmana (ngn till ngt); (muntligt osv.) påverka l. övertyga (ngn om ngt) l. intala (ngn ngt); i sht i hjälpande l. lugnande syfte; särsk. refl.: intala (se d. o. 3, 4) sig (ngt). Det lät han inte säga sig två gånger. Om vthi idhra försambling komme en man medh en gullring och medh herlighen clädhe .. och j .. sadhen till honom, Sitt här wäl (osv.). Jak. 2: 3 (NT 1526). Hör jag skal säga dig pauvre ami, / Aldrig på Baler dra fram Jalousie. Bellman (BellmS) 1: 32 (c. 1770, 1790). Det är .. kritiskt sinne att inför vissa frågor säga sig, att man ej skall fuska med det man icke har någon utsikt att förstå. Larsson Bildn. 24 (1908). Vad ville han? .. Om några minuter, sade hon sig, skall jag veta det. Wägner Sval. 103 (1929). Jag .. sa förstås, att ligg för all del stilla tills febern är borta, och tänk inte på oss. Idun 1948, nr 14, s. 28. — jfr FÖRE-SÄGA. — särsk. (†) refl., i sådana uttr. som (icke) låta säga sig l. låta sig säga (jfr 6 e α, 10 c, 15 b α), (icke) låta sig talas tillrätta, (icke) lyssna l. ta reson; äv. bildl. G1R 1: 137 (1523). VDAkt. 1652, nr 127 (bildl., om ärende). Grofwe och kunnige syndare, som icke läto säga sig, blefwo från kyrkans samfund utelyckte. SynodA 1: 594 (1783). Harlock (1944).
15) (muntligt l. skriftligt) bestämma l. avgöra (ngt, i sht vid val mellan flera möjligheter); äv.: (muntligt osv.) befalla l. kräva (ngt); utfästa (ngt); äv.: uttala l. utfärda (befallning l. påbud o. d.); äv. med saksubj., i sht lagregel l. föreskrift o. d.; äv. (o. numera bl. i b) med enbart bestämning styrd av prep.; förr äv. dels: ge order l. be (om ngt), säga till, dels: befalla över l. kommendera (ngn, äv. sig); äv. bildl. (Herodes) sende them så till Bethleem, och sadhe, Faren tijt och förspörier granneligha effter barnet. Mat. 2: 8 (NT 1526). Krijg måst mäd Hiernan först ok seen mäd Näfwan föras / Dy Klokheet segger huad aff Styrkkian måste giöras. Lucidor (SVS) 278 (1672). Kolmodin QvSp. 1: 159 (c. 1710, 1732; med avs. på påbud). Ligge .. åwärkan på .. Kronones Parker och Skogar uti fyrdubbla böter, emot det Lag eljest säger. LandtmFörordn. 110 (1734). Löpare och Kusk och Lakejer, / Som jag säjer .. / Skulle jag då också ha. Bellman (BellmS) 2: 35 (1764, 1791). Om de lefde äller ej var inte gott att säga, de lågo tysta och orörliga. Forsslund Djur 191 (1900). Särskilda granskningsmän, utsedda på sätt här nedan .. sägs. PT 1914, nr 50 A, s. 3. Oscar, säg genast om häst till Lahtis. Procopé Insp. 45 (1915). När dikten skrevs, kan man inte säga med bestämdhet. Östergren (1952). — jfr FRI-, FRÅN-, FÖR-, FÖRE-, TILL-, UT-, VEDER-SÄGA m. fl. o. HÅRD-, LÄTT-SAGD. — särsk.
a) i uttr. som anger att ngn har l. inte har inflytande l. bestämmanderätt i allmänhet.
α) (numera mindre br.) ha mycket l. något att säga (över ngn l. ngt, förr äv. uti ngt) o. d., ha stort resp. visst inflytande l. stor osv. bestämmanderätt (över ngn osv.); äv. bildl. G1R 10: 228 (1535). In regno vegetabili, så haar volatile och lixiviosum mera at säija, acida sulphurea ganska litet. UHiärne Förb. 14 (1706). En tämligen ung man af det slag som .. så godt som från början utsetts att .. ha något att säga öfver andra. Hallström Sparfv. 59 (1903). Han har mest att säga här. SvHandordb. (1966).
β) (†) (inte) ha att säga (över ngn l. ngt l. uti ngt), (inte) ha (stort) inflytande l. (stor) bestämmanderätt (över ngn osv.). RP 9: 82 (1642: uthi). Så skola alle Föräldrar, Husbönder och Matmödrar, och the, som eliest hafwa på ett eller annat sätt öfwer andra at säja och befalla (osv.). Schmedeman Just. 1142 (1687). I synnerhet hade Biskop Kol i Linköping hos .. (konung Knut Eriksson), at säja. Dalin Hist. 2: 144 (1750). Björkman (1889).
γ) (†) låta säga sig l. låta sig säga (jfr 6 e α, 10 c, 14 a), foga sig i o. åtlyda befallning l. tillsägelse. The ther ecke vthan med trwg oc strenghet latha sig segia. G1R 1: 192 (1524). Hr Silfwerschöld svarade .. at, så framt de (dvs. en upprorisk allmoge) icke vilja låta säija sig med godo, de emot dem commenderade troupper då hafva at styra våld med våld. 2RARP 14: 124 (1743).
b) om domstol l. beslutande församling o. d.: avkunna (dom osv.); döma (ngn att vederfaras ngt); tilldöma (ngn ngt); gm beslut förklara (ngt sådant l. sådant); äv. (o. numera bl., jur.) om lag o. d.: påbjuda, diktera; innehålla. Haffuom wij ther fföre sagt ogilt saa mång fat som mere wictoghe ære æn til ij lifzpund. G1R 3: 320 (1526). (Han) sadhes att haffwe förbrutedt och förwerckedt sitt frelsse. HH XIII. 1: 51 (1562). Boden sades Anders till åtherlösn. SthmTb. 6: 494 (1582). TbLödöse 128 (1589; med avs. på dom). SFS 1920, s. 567.
c) i vissa numera obrukliga uttr.
α) säga ngn fri l. lös o. d. från ngt o. d. (jfr 13 b), med obj. o. predikativ: gm dom l. dyl. befria ngn från förpliktelse l. anspråk o. d.; frikänna ngn från ngt. (Hillebrand kunde) th(et) beuisa m(edh) hans kock at han haffde ffor vj .. aar betalat ho(nom) syne peni(n)ge, och th(e)r m(edh) sagd(es) hillebrand ffrij th(e)r ffore. OPetri Tb. 1: 37 (1524). Ty säger Jag tig .. frij, ledig och löös ifrån honom (henne) till annat Giftermål. Kyrkol. 16: 6 (1686). Franzén Skald. 3: 306 (1829: fri).
β) säga ngt under ngn l. ngt, gm dom l. dyl. förklara ngt tillhörigt ngn, tilldöma ngn ngt. Wårdho .. Lasse Jönssons på Walnäs godz och gårdher sagdhe vnder cronen, effther han hade sigh giordt till en förrädare och giffwitt till Swerigis fiendher, the danske. HH XIII. 1: 100 (1563). UpplDomb. 2: 86 (1579).
16) [eg. specialanv. av 10] mena l. avse l. åsyfta (ngt); äv. i uttr. vilja, förr äv. ärna säga ngt, mena osv. ngt. Til tijn tijds-fördärf (fördrijf, iag ärnade säya). Stiernhielm Herc. 152 (1648, 1668). Ombodzrådet Möller föll mig in i talet, och sade; hwad wil Biskopen säija? Läse wi icke i Bibelen, at (osv.). Swedberg Lefw. 572 (1729). Det är .. icke nog, att du förstår, hvad författaren har velat säga. Schück o. Lundahl Lb. 1: 32 (1901). Det är ju (just) det jag säger! Östergren (1952).
17) i pr., för att understryka l. förtydliga l. bekräfta (ngt) l. ändra till (ngt).
a) [jfr motsv. anv. i t.] i understrykande l. förtydligande l. bekräftande syfte upprepa (ngt omedelbart förut nämnt l. skrivet); särsk. (o. vanl.) med avs. på tal l. siffra; särsk. i uttr. säger (och skriver) det l. det; numera vanl. utan utsättande av subj.; ngn gg äv. utan upprepande av ngt omedelbart förut nämnt l. skrivet. Hjorten hade 16, säger och skriver sexton taggar. Twåtusendh Sexhundrade Sextije och Nije dal(e)r 31 öre, iagh säger 2669:31. ArvskifteSthm 28 ⁄ 11 1664. Raumo hade .. (år 1721) 6 (säger sex) borgare. Topelius Fält. 4: 39 (1864). En hvar, som vet hurudan ställningen är inom Andra kammaren efter de nya valen, vet ock, att hr Hedin icke, säger och skriver icke, kan hoppas att varda invald i konstitutionsutskottet. VL 1893, nr 269, s. 2. 100 (säger ett hundra) kr., (på kvitto etc.). WoH (1904). Erfarenheten har .. visat, att en enda medlem kunna på ett år .. anmäla upp till, säger och skriver, etthundra nya medlemmar. VFl. 1933, s. 2. Bara .. en säger en kväll. Gustaf-Janson Kiv. 145 (1971).
b) (†) i fråga om att ändra l. rätta ngt omedelbart förut nämnt till ngt annat, ungefär liktydigt med: rättare sagt; snarare l. snarast. Bonde hattar, säger barne hattar. OxBr. 11: 739 (1640). Then tilkommande tijdh är en Gåta, iagh säger, en Hemligheet, hwilken wij medh efftertänckiande måste vplösa. Arvidi 213 (1651). Ny Mässingz Mortell, säger Kittil. BoupptSthm 2 ⁄ 12 1671, s. 1770. Will tu heldre kasta tig Hufwud stupa med tin Gudinna, (jag säger Förderf- och Mörderinna) till Helwetis, än omwända tig. Fernander Theatr. 33 (1695).
18) med saksubj.: betyda (ngt), ha (ngt) till innebörd; äv. pregnant: betyda mycket l. ha stor vikt l. betydelse; särsk. i uttr. ha ngt att säga, ha något att betyda, ha någon vikt l. betydelse. 2RARP 6: 226 (1731). Student! det namnet säger flit. Franzén Skald. 2: 322 (1801, 1828). Det är .. tydligt nog, att klokhet och villighet ha ingenting att säga, när det kämpas om brödet. Rydberg DSkön. 248 (1889). Trolle O’Neill LjuvUngd. 88 (1936). — jfr INTET-SÄGANDE, p. adj. — särsk.
a) (†) i uttr. vara sagt l. vara till sägandes, betyda. Mat. 1: 23 (NT 1526; NT 1981: det betyder). Pinsdagha, på grekesko pentecoste, thet är såå mykit sagt som then femtiyende daghen. OPetri 2: 173 (1528). När Cicero en gång orerade i Athen, utbrast en Athenienser, på sin Greeska; war till säijandes på Latin. Columbus Ordesk. 12 (1678; uppl. 1963). Den, som wil köpa en Actie, det är til säjandes, den som wil blifwa participant i desse Compagnier, ger en Mäklare Ordre at köpa. König LärdÖfn. 5: 96 (1747).
b) i uttr. vilja säga ngt, betyda l. innebära ngt; förr äv.: ha l. vara av vikt l. betydelse (särsk. i ekonomiskt hänseende: väga tungt l. rundligt förslå). Vad vill detta säga? Dagens ungdom vet inte vad hunger vill säga! Boktrykarens i Upsala enskyllan at Acta ej tryckas så snart the ankomma, vill ej stort seja. BenzelBr. 115 (1733). Justina .. Sedan jag fådt se denna söta gubben, will Dunderhake i mitt tycke ingen ting säga emot honom. Modée Dår. 79 (1741). Han ärfde flera säterier, det ville något säja. Weste FörslSAOB (c. 1817). Han mottog mig med de grövsta svordomar, spanska språket äger, och det vill inte säga litet. Jacobsson HavVag. 46 (1933). Den professionelle bokrecensenten anar inte .. vad det vill säga på ont och gott att möta allt som allt ett par tre böcker på hela året. SvLittTidskr. 1961, s. 15.
c) i det opers. uttr. det vill säga, äv. (ngt vard.) vill säga, det betyder (med andra ord l. närmare bestämt). Sahlstedt (1773). (Diskuterat) har vi, Py och jag, vill säga. Gustaf-Janson Äng. 296 (1967). Så gick livet framåt, det vill säga det stod stilla. Trotzig Sjukd. 76 (1972).
d) (ngt vard.) pregnant o. med viss mer l. mindre bildl. anslutning till 1, i sådana uttr. som ngt säger ngn inte ngt, ngt har inte någon positiv betydelse l. innebörd för ngn, ngt tilltalar l. engagerar ngn inte l. väcker inte ngns intresse. Det här (dvs. medelhavskusten) säger mig inte längre något. Nej, inte mer än en turistaffisch. Siwertz Tråd. 103 (1957).
19) [eg. oeg. l. bildl. anv. av 1, 2] i fråga om att avge annat ljud än mänskligt tal.
a) om djur: ge ifrån sig (mer l. mindre karakteristiskt läte). Hunden säger vov vov. Sigfridi G 1 a (1619; om gås). Katten säger miau och lammet bä. Östergren (1952).
b) om ngt sakligt: vid påverkan o. d. ge upphov till (mer l. mindre karakteristiskt ljud); särsk. opers. Klockan säger tick-tack, tick-tack. Stenen föll i vattnet och sade plums. Hurtigt gubbar! / Ta’n i kragen, / Slå’n för magen / Så det säjer sqvätt. Bellman (BellmS) 1: 126 (c. 1771, 1790). Kras! sade det under hjulskenan .. gubbens snugga var för evigt förbi. CFDahlgren 5: 52 (1832). Det rungade och vren och sa knak genom skogen. Fröding NDikt. 31 (1894). Pang sa det när ballongen sprack. SvHandordb. (1966).
1) till 6: anmäla l. uppge (ngn, äv. sig) (för ngn); äv. i uttr. låta säga sig an, låta sig anmälas; jfr ansäga 1. En gesander från Staterna i hålland kom i går an .. och haffuer latit säija sigh an. Ekeblad Bref 1: 164 (1652; rättat efter hskr.). Summan är den, att vi måste säga .. (den blivande faddern) an för prosten på det viset. Sigvald Sigvaldsson! Högberg Vred. 1: 38 (1906). Karlfeldt Hösth. 6 (1927).
2) (†) till 8, = ansäga 2. TbLödöse 543 (1619). Att hvadh som inthet säijes ann vidh Dalerön, och dhet sedan kan beslåås af besökerne, dhet ähr confisceradt. RP 16: 316 (1655).
3) (†) till 15, = ansäga 3. Säg Phœbus an, at han sig til sitt lop / Som snarast färdig gör. Stiernhielm Fägn. 8 (1643). —
1) till 6, 8: meddela l. tillkännage (ngt); äv. motsv. 8 c, med avs. på evangelium: förkunna. (Apostlarna) skulle säya aff, at Gudh, en Fader innom Gudomen i ewigheet, hafwer födt sin naturlige Son, oc en san(n)an Gud. Emporagrius Cat. Q 2 b (1669); möjl. icke särsk. förb. LejonkDr. 258 (1687; med avs. på beröm och lovord).
2) till 8, 13, 15.
a) gm tillkännagivande avlägsna (ngn l. ngt).
α) avsäga l. frånsäga sig (ngt); äv. med avs. på satan o. d.: ta avstånd från; äv. refl., dels i uttr. säga sig av l. av sig ngt, dels i uttr. säga sig av med ngt, avsäga sig ngt; jfr avsäga 1 a α, β, c; jfr säga ut 7. Att iagh will nu intedt vara edart hoffuit och koning. Jag seger mig slett ther aff medh. Svart G1 128 (1561). Therföre iagh nu sägher aff / Rijket. Prytz G1 H 4 a (1621). Är thetta (dvs. att anlita häxor) dieflen och hans wäsend säija af? Hesselius FruentSp. 97 (c. 1710). Säga af sig sitt arf. Heinrich (1814). Säga sig av med ngt. Auerbach (1913).
β) i uttr. säga ngn av med ngt (jfr γ), förklara ngn avsatt l. skild från ngt. I Wadstena Clöster .. sade .. (hertig Karl nunnorna) af med Clostret att the skulle therifrån. HSH 10: 41 (1616).
γ) i uttr. säga ngn av (jfr β).
α’) avvisa ngn. Äret så at Tzarinnan är obehindrat, så få .. (besökarna) audience, men är något hinder på färde, säges dem åf, och de moste .. åka derifrån igen. Barckhusen Cotossichin 38 (1669).
β’) säga upp (hyresgäst o. d.) till avflyttning: jfr avsäga 2 d β. Ordsacken hwarföre Enckian flötte dähn från Prästagården ähr denne att H(err) Gabriel har så många gånger sagdt henne af. VDAkt. 1688, nr 483.
b) om myndighet o. d.: förkunna l. delge l. påbjuda (ngt); med obj. betecknande dom äv.: avkunna l. tillkännage; äv. med indir. obj. Såå kallad(es) priaren och the andra brødhrene jn, och sadhe her And(er)s Simo(n)s(on) th(e)m th(et) aff at (osv.). OPetri Tb. 251 (1528). Han begärade på dhe Danskes vegner dilation; på dhet sidste sade vij honom då cathegorice aff, att (osv.). OxBr. 2: 690 (1624). Theologi vthi Parijs .. sade och stoort vtaff, at .. (Luthers) Böker skulle förbrännas, och han twingas at ryggia sin Lära. Schroderus Os. III. 1: 53 (1635). Den blodiga domen strax sades af. Gumælius Engelbr. 160 (1858). särsk. i uttr. säga ngn av ngt, fråndöma ngn ngt. ArbogaTb. 3: 331 (1522). It(em) sagd(es) han wtaff hus(et) jnnen solsætre. OPetri Tb. 90 (1525). VDakt. 1674, nr 131. —
1) till 1: stavelse för stavelse l. ord för ord o. d. återgiva (vad ngn annan säger l. läser före l. dikterar), repetera, upprepa; förr äv. i uttr. säga ngt efter; äv. i uttr. säga efter ngn, repetera efter ngn; äv. abs.; förr äv. i utvidgad anv., särsk. dels: (osjälvständigt l. okritiskt) upprepa l. återgiva (vad ngn annan förut sagt), dels: lösmynt återberätta l. yppa (vad ngn sagt l. ngt som hänt), skvallra om (ngt). Skäm tich at seya effter alt thet tu hördt haffuer. Syr. 41 (”42”): 29 (öv. 1536; Apokr. 1986: att föra ett rykte vidare). Sägh nu efther, som iagh säger före! Asteropherus 77 (1609; uppl. 1909). Säga efter allt hwad man hör. Nordforss (1805). Säga efter hvad en annan sagt. Weste FörslSAOB (c. 1817). Att läraren skall föresäga ljuden och låta barnen säga dem efter. Lyttkens Läsl. 27 (1883). Han hade lagt fingrarna på boken och sagt efter den där fördömda häradshövdingen. Siwertz Sel. 2: 49 (1920). (Barnen) fingo .. alla säga efter, när .. (föreståndarinnan) läste aftonbön högt. BygdFolk 1: 23 (1927). Säg efter mig! SvHandordb. (1966).
2) (†) till 1, 3, med avs. på ord på främmande språk: efterbilda, ordagrant översätta. Om man wille, så godt man kan, säja effter thet gräkiske ordet i swenskan, måste man säja fördieflade. Münchenberg Scriver Får. Föret. 5 b (1725).
3) (†) till 10, med pregnant bibet., i uttr. säga ngn ngt efter l. säga ngn efter att, klandra ngn för ngt resp. klandra ngn för att. Att icke någon må seija honom effter, att han för een eller annan orsac skuldh söker att undandraga sigh, när som mäst omtränger. RP 5: 87 (1635). ”At ala skule kala mig lätfärdig”, war iag inte rädh före, tÿ iag hade et gåt samwet, ”at hwarken han siälf häler någen anan ärlig mäniska kan mädh skäl säÿa mig någen lätfärdighet efter”. Horn Beskr. 58 (c. 1657). —
SÄGA EMOT10 04 l. MOT4. [fsv. sighia mote, mot] till (1 o.) 10, 12.
a) med personsubj., med avs. på person, ngn gg äv. sak: opponera l. yttra sig emot, göra invändningar emot; i sht förr äv. övergående i bet.: motsätta sig (ngt); förr äv. i uttr. säga ngn emot; äv. abs., särsk.: opponera sig, göra invändningar. Iach skall geffua idher mwn och wijszdoom, ther alle the som idher emoot falla, icke skola ku(n)na emoot säya, ey heller emoot stonda. Luk. 21: 15 (NT 1526; NT 1981: vederlägga). Sidhan .. (påven) hadhe stadhfest .. (tiggarordnarna) motte ingen seya them emoot. OPetri Clost. D 4 a (1528). När Christus sådant taal hade, strax funnos otalige monge jbland Judarna, som sadhe honom emoot. LPetri 1Post. H 3 a (1555). De som gärna wela säija emot detta wärket (dvs. Göta kanal) för enskylta afsikter skull (osv.). Polhem Bet. 2: 5 (1721). Han vill säja emot allt. Schultze Ordb. 3883 (c. 1755). Han skall alltid säga emot. Harlock (1944). Jo jo lilla Mamma — säj inte emot mej! Sjögren TaStjärn. 24 (1957). jfr emotsäga, motsäga. särsk. i uttr. säga emot sig själv, yttra ngt som strider mot vad man tidigare sagt. På hwad tijdh thenne Claudianus hafwer lefwat, kan man icke någet wist berätta, ty Adon aff Wien är vthi thetta Stycket glömsk, och säger emot sigh sielff. Schroderus Os. 1: 797 (1635). Du motsäger eller säger emot dig själv. SvHandordb. (1966).
b) med saksubj.: stå i strid mot (ngt), strida mot (ngt), motsäga (se d. o. 2); äv. med obj. betecknande att-sats; förr äv. i uttr. säga emot ngn, tala emot ngn, icke överensstämma med vad ngn anfört o. d. Præsul böd ho(n)o(m) säja sanningen, emädan dhe attester Pastor fått säja emot ho(n)o(m). HärnösDP 1694, s. 116. Wiljandes .. hwarken det högsta Bärg eller den diupesta dahl .. ei mer säija emot hela Jordens figur, än (osv.). Triewald Förel. 1: 89 (1728, 1735). I alla fall är det ingenting i bibeln som säger emot att .. (profeten Jesaja) var en mera småväxt karl? Dahlbäck Åb. 57 (1914). —
1) (numera knappast br.) till 1—3: nämna l. yttra l. uttala (ngt), äv. med indir. obj.; förr äv. i uttr. säga ngt fram; i sht förr äv. motsv. säga 6: berätta l. omtala l. meddela (ngt), förr särsk. i uttr. säga ngn av ngt fram, berätta för ngn om ngt; äv. abs. Ij seghe(n) migh aff idh(e)r sorgh(e)r / fram nu förste sin. Visb. 1: 64 (1573). Vthaff tijn Ord iagh merkia kan / Them tu nu sägher migh önskeliga fram / At tu icke wilt bedraga migh. PJGothus Helg. A 8 a (1593). Hans Dygd i alla deelar / Kan här aff migh ey säyas fram. PolitVis. 176 (c. 1600). LandtM(arskalken) .. Begärthe ock att then måtte säija fram, som mehra kunde hafwa att påminna. RARP 4: 565 (1651). (Folket) raffsa fram i Läszning medh springande Tungo, blanda Orden ihoop, säija dem orätt fram. Emporagrius Cat. A 2 b (1669). Säga fram sin mening. Widegren (1788). Säg fram! / Jag står här som på glöd. Runeberg (SVS) 6: 372 (1833). ”Där sade du”, utbrast Grette, ”just fram orsaken”. Bååth Grette 233 (1901). IllSvOrdb. (1955; med hänv. till framsäga).
2) (numera föga br.) till 5: föredraga (ngt); recitera l. deklamera (vers o. d.). 3:tiæ Classis votum sades fram af Landzhöfdingen Lorentz Creutz. RARP 5: 170 (1654). Han war så hema i Homero, at han kunde wel vtan til säija fram 10. à 12. werser i sender. Swedberg Lefw. 373 (1729). Jag minns dig som en vacker dikt, / en älskad stämma sade fram. Fallström VDikt. 2: 151 (1891, 1899). Säga fram en dikt. Klint (1906). IllSvOrdb. (1955; med hänv. till framsäga). —
1) till 1, 2, 4, 5: i sht yttra l. uttala (ngt) före, förestava l. diktera (ngt); i sht abs.; förr äv. i uttr. säga ngt för ngn, förestava osv. ngt för ngn; äv. bildl. Som en sade för henne, så sade hon efter. ÄARäfst 200 (1596). (Kungens råd) hafwa macht at styra och råda, intet som wi wilje och säije före; vtan som Gud och Konungen wil, och them föreskrifwer. Swedberg Dav. § 98 (1713). Läraren .. anger, att .. (barnet) går felaktigt tillväga, och säger så ljudet rätt före. Bergqvist Dövst. 41 (1907). Det är inte så lätt med uttalet, när man ingen har som säger före. Swensson Willén 19 (1937).
2) (†) till 6, 15: omtala l. berätta osv. (ngt); möjl. äv. närmande sig l. övergående i bet.: i kraft av inflytande l. makt osv. avgöra (ngt); särsk. i uttr. säga ngt för ngn, äv. säga ngn ngt före, omtala osv. ngt för ngn. Ath wij skwle sæija biscoparna före huru mectighe wij them haffua wile. G1R 4: 268 (1527). Wår eghen förnufft sägher oss iw altijdh thet före, så snart oss någhot gåår emoot, at wij äre j Gudz och höre honom intet til. LPetri 2Post. 55 a (1555). (Sv.) Säga för .. (lat.) narrare. Sahlstedt (1757).
4) (†) till 13, i uttr. säga god för ngt (äv. att), gå i god för l. garantera ngt (äv. att); äv. med indir. personobj. betecknande den som mottager borgens- l. ansvarsförbindelsen l. försäkringen. Ther seya wij eder god fföre At tet skal eder fasth ok obruteligeth hallath blifwa. G1R 1: 99 (1523). Her Staffen i Belunge .. gaff tilkenne vm en mandzboot han hadhe sagdtt godh före, för en sijn frendes skuldh. HH XIII. 1: 19 (1562). UpplDomb. 5: 209 (1599).
5) (†) till 15: bestämma l. föreskriva (ngt); äv. i uttr. säga ngt före, = säga 15; särsk. till 15 c, i fråga om domstols dom o. d. Odhensdagh(e)n ffor Corp(or)is Chr(ist)i sagde borgameste(re)ne welam skotte ffore at han skwlle ffaa rawall p(er)s(on) .. x m(ar)c. OPetri Tb. 8 (1524). Säija them een dagh före, när the skole packa sigh aff. RP 7: 313 (1638). —
1) (†) till 6, refl., i uttr. säga ngt från sig, berätta ngt vidare, återberätta ngt. Hwar ökar jw noghot eller förminskar (ett rykte), och säger thet icke aldeles så i frå sich som han thet hörde. OPetri Kr. 7 (c. 1540).
2) till 6: berätta l. tillkännage (ngt); äv. med obj. som utgör att-sats; äv. bildl. Nu har jag sagt ifrån alt hwad jag wet berätta. Livin Kyrk. 53 (1781). Ur med verk, som säga ifrån ”hvad klockan är slagen”. Noreen VS 1: 17 (1903). (Flickorna) sa ifrån, att de gick. Wägner Norrt. 102 (1908). Han klandrade .. att tidningen med så pass tydliga ord sade ifrån, att han begått självmord. Siwertz JoDr. 285 (1928).
3) till 10, 12: klart o. öppet (o. med eftertryck) ge sin mening l. åsikt tillkänna, (rent ut l. utan omsvep) deklarera sin mening osv., säga till; äv. med obj. som utgör att-sats; förr äv. refl. Säga ifrån på skarpen. Nordforss (1805). Tjenare kunna .. (ibland) glömma sig till den grad, att de någon gång, hvad man kallar, säga ifrån. Almqvist Hind. 73 (1833). Om jag trampar på någon, så skall han säga ifrån sig. Callerholm Stowe 197 (1852). Nu har .. mamma sagt ifrån, att hon inte tycker, att (osv.). Lagerlöf BarnM 192 (1930). Antti MyckJord. 249 (1987).
4) (†) till 13: säga upp (ngn) från (ngt, i sht tjänst l. syssla l. omvårdnad l. annan rättighet enl. avtal). Samma Dagh kom Gunnar Benchtssons breff så lydhendes att han en Fru Beates bonde i Egby hadhe sagtt ifrånn hemanet. UpplDomb. 5: 115 (1586). Blef och H(er)r Börge till hållen bewijsa .. H(er)r pastorem sielff hafwa sagt honom ifrån cappellanstiensten. VDAkt. 1692, nr 31. Flere rike och ansedde frälsemän .. jemte åtskilliga mindre adelsmän blefvo sagda från sitt frälse, derför att de försummat sin russtjenst. Forssell Hist. 1: 90 (1869).
5) (numera föga br.) till 13, refl., i sådana uttr. som säga sig ifrån l. säga ifrån sig ngn l. ngt, avsäga sig (ansvar för l. åtagande i fråga om) ngn l. ngt; avsäga sig l. avstå från rättten till ngt; förr äv. i icke refl. anv.: avstå, undanbedja sig. OPetri Kr. 197 (c. 1540). Erchiebiskop Göstaff .. sadhe aldeles ifrån sigh sitt Biskopzdöme och Ämbete. Tegel G1 1: 61 (1622). Wår käre Fadher-brodher hafwer .. vppenbarligen j oträngde måle, sagt sigh ifrån Regeringen j Swerige. Chesnecopherus Skäl Zz 4 b (i handl fr. 1597). Om .. (arvingarna) en gång säye .. (den sjuke) ifrån sigh, eller han blifwer intagen i Hospitalet, tå haffua aldrig mera macht at tala på något hans arff. Stiernman Com. 2: 329 (1642). Utsedd till talare för nästa årsfest — säger troligen ifrån. Topelius Dagb. 4: 469 (1840). Hon har blivit gammal nu och måst säga ifrån sig l. frånsäga sig en del arbete. Östergren 2: 518 (1922). Harlock (1944).
6) (†) till 13, 15, i fråga om att markera motvilja o. d., dels refl., i uttr. säga sig ifrån ngn, l. säga ngn ifrån sig, (muntligt) ta avstånd från l. reservera sig mot ngn; dels i icke refl. anv., i uttr. säga ngn ifrån sitt hus, förklara sig icke vilja acceptera ngn i sitt hus. Wij .. (skulle) förlijka oss medh Konungen i Påland, then wij så offta hafwe sagdt osz ifrå. SvRStBesl. 1604, s. A 2 b. Berättandes Fadren, huru han offta sagt .. (dotterns friare) ifrån sitt huss. HärnösDP 1694, s. 240.
7) till 15.
a) (muntligt) ge (ordentligt l. eftertryckligt) besked (om ngt), säga till; i sht abs. Jag har sagt ifrån .. om skjutsen. Björkman (1889). Ingen får gå dit. Grosshandlarn själv har sagt ifrån! Högberg Frib. 100 (1910).
b) (numera föga br.) vägra l. avböja (ngt); säga nej till (ngt); förr äv.: avråda från (ngt); äv. dels abs., dels refl., i uttr. säga ngt ifrån sig, vägra ngt osv. Brahe Kr. 59 (c. 1585). Konungen sade hvarken till eller ifrån. Landsm. II. 6: 23 (1882). Björkman (1889; refl.). (Sjökarlen ville) köpa sydvästen och oljekappan av Strandlund, men detta hade hustrun sagt bums ifrån. Högberg Frib. 175 (1910).
c) (†) till 15 c, i uttr. säga ngn ifrån ngt, om domstol l. domare: fråndöma ngn ngt; särsk. i fråga om fråndömande av liv l. egendom; äv. i uttr. säga ngn ifrån ngn, i fråga om samlevnad: gm dom förbjuda ngn att samleva med ngn; äv. bildl. Sa(m)me dagh dö(m)md(es) Hans Hind(ri)cs(son) tiil atth han skulle bötte den Hanss ige(n) som han slogh j hel me(n) hans halz ku(n)ne vy ecke seye ho(n)om iffrå. UpplDomb. 7: 51 (1551). Schulle thå greffve Johan bliffve stältt för rätte och för sijn mishandel skuld .. bliffve sagt ifrå sin halss. G1R 29: 709 (1560). VDAkt. 1681, nr 143 (i fråga om samlevnad). När propheten Samuel hade på Gudz wegna, sagdt then wronga och olydiga Konung Saul ifrå riket (osv.). Svedberg Dav. 86 (1713). —
SÄGA IN. [fsv. sighia in] (†) till 15 c, i uttr. säga ngn in i ngt, om domstol: tilldöma ngn rätt till del i ngt. OPetri Tb. 98 (1526). Sam(m)a dagh sad(es) the bønd(er) jn j fierde parten j th(et) hus Anders køtmo(n)gare haffu(er). Därs. 274 (1529). —
1) till 1: muntligt upprepa (ngt), repetera (ngt). Sahlstedt (1773). Tala nu vid henne och säg om det du sagt. Hallström El. 224 (1906).
2) till 1, 10, i sådana uttr. som jag säger ingenting om det l. det säger jag ingenting om, jag har ingenting att invända mot det, jag kan l. vill l. tycker inte att man kan klandra l. kritisera det. Wennerberg Bref 1: 64 (1839). Att en karl tog sig en eller två (supar), det kunde då ingen säga nå om. Sjödin StHjärt. 157 (1911).
3) (†) till 6: omtala l. berätta (ngt). Huru står til medh Jöns Vlfson, Huru honom går sägher om. Prytz G1 D 1 a (1621). Nordforss (1805). —
SÄGA PÅ l. UPPÅ. (†) till 1, 6, 10, i uttr. säga ngn ngt (up)på, säga l. framföra ngt negativt l. ofördelaktigt mot ngn; tillvita ngn ngt; äv. med obj. utgörande att-sats; jfr påsäga, säga över 2. Sæg(is) oss vppaa, at wij the suenske criigxfolk icke lönth haffua. G1R 2: 260 (1525). Säger Ludvigsson honom annad uppå, då må han ded bevijsa. HH XXVI. 1: 146 (1625). Wila di för den skul säÿa mig någet på, at iag aldrig kan blifwa kiär åt honom (osv.). Horn Beskr. 58 (c. 1657). Britta nekar lijka fullt och säger att hon alldrigh kan säija uppå sigh en sådan osanning, tillbiuder sigh och med Edh willia befrija sigh. VDAkt. 1707, nr 847. —
SÄGA TILL10 4. [fsv. sighia til] särsk.
1) till 6, 8: (muntligen) tillkännage l. meddela (ngn ngt); äv. dels med obj. utgörande att-sats, dels abs., särsk: ge besked, säga ifrån; äv. i uttr. säga till ngn (om ngt), meddela ngn (ngt), förr äv. säga ngn till, meddela ngn; förr äv. opers. (se a); äv. bildl.; jfr säga åt 1. Han reste utan att säga till. Säg till när du är färdig! Sæge wij eder för then skwldt tiil At i tiil edert wpsoth aldrig skule förlaata ider in paa Nogen wtoff oss. G1R 1: 161 (1523). Om iach hungrade wille iach intit seya tich til. Psalt. 50: 12 (öv. 1536). Har iagh stor orsak att taga (dvs. tacka) min Gudh för hertilss tembl. godh helsa, fast krop och lembar nu eliest begyna att sägia till. KKD 7: 83 (1704). Jag sade til hos pigan at jag skulle komma om en tima igen. Serenius (1741). Säga till en om dess fel. Widegren (1788). (Sv.) Säga till någon något, (t.) j(e)m(and) et(was) sagen. Klint (1906). Har du sagt till alla nu? Östergren 8: 297 (1958). Är det något du vill så kom bara och säg till. Wassing Slott. 24 (1960). särsk.
a) (†) i uttr. säga ngn l. ngt fejd till, förklara krig mot ngn l. ngt. OPetri Kr. 186 (c. 1540). Lijten tijdh ther effter kom konung Hanses vndseyelse breff, och han sadhe rikena feyde til. Därs. 291. Storfursten .. lät säija honom feigd til. Petreius Beskr. 1: 76 (1614).
b) (†) i utvidgad anv.: göra påhälsning l. (kort) besök (hos ngn). Jag säger förmodligen till i Skultuna under återresan till Upsala framåt slutet af September. 2Saml. 27: 59 (1820). Jag säger till hos er och talar om / Hwad jag förnummit. Hagberg Shaksp. 1: 370 (1847). Auerbach (1915).
c) (†) bildl., i det opers. uttr. säga själv till (jfr 3), ge sig till känna, visa sig. Thet säger sielff til när danzes wil. SvOrds. C 3 b (1604). Celsius Ordspr. 2: 619 (1709).
2) (†) till 8, i uttr. säga till märke, (vid kungörande av rättsligt anspråk) föregiva l. åberopa indicium l. bevis. När den, som kiänner åt sig det annan funnit, säger til märke och sann järteckne .. at det är hans, äre ey Laggiärdsmän jempte honom nödige. Abrahamsson 822 (1726).
3) (†) till 10 b, i uttr. säga själv till (jfr 1 c), vara självklar, säga sig själv; äv. opers. Tompten haffu(er) xviij alne j lengd(en) och bredd(en) seg(er) sielff til. OPetri Tb. 70 (1525). Thet segher wel sielfft til, kyrkiopresten böör haffua sin redeligha vppehelle, aff sitt sokna folk. OPetri 1: 365 (1528).
4) (†) till 13: erbjuda l. (ut)lova l. tillförsäkra l. garantera (ngn ngt); äv. bildl., med saksubj. (motsv. säga 13 e): medge l. tillåta (ngt); äv. med obj. bestående av att-sats. Wnner jac .. (Askeby kloster) XL mark saker at wpbæra .. sa lenge min godwilie tiil siger. G1R 1: 5 (1521). Sægie wij medt thetta woorth opna breff for:ne her pedher gode cristelige leigde tiil. G1R 1: 280 (1524). Tå sade och Biscop Hans (Brask) Her Götstaff huldskap och mandskap till. Svart G1 44 (1561). H. K. M. haffuer munteligen sachtt oss thill samma priuilegier till thes the bliffua förbäträtt. Annerstedt UUH Bih. 1: 85 (i handl. fr. 1610). Sägh migh Waleran troheet til. Messenius Swanhuita 129 (1628). Min lägenheet säijer ey så till, at iagh honom något mehr nu hielpa kan. VDAkt. 1678, s. 299. Hans omständigheter säga ej så till. Nordforss (1805). Min tid säger ej så till. Meurman (1847). särsk. i uttr. säga ngn l. ngt till ngn, (muntligt l. skriftligt) bestämma att ngn skall få ngn l. ngt. HH XIII. 1: 81 (1563).
5) (numera mera tillf.) till 14, i fråga om att tillråda l. tillstyrka ngt; i abs. anv., i uttr. säga till eller ifrån, tillråda l. avråda, säga ja eller nej. Ther war .. hållitt ett skarpt taall .. wtaff erchebispen .. på then ena sidan, och tuertt emott igen på then andra sidan .. Somme sade thil och some ifrån. Brahe Kr. 59 (c. 1585). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 40 (1958).
6) till 15: ge (ngn) befallning l. order l. direktiv o. d. (om ngt); i uttr. säga till om ngt, äv.: be om ngt, beställa ngt; äv. dels med bestämning bestående av inf. l. att-sats, dels abs.; äv. bildl., i sådana uttr. som ha ngt att säga till om, ha (visst) inflytande l. (viss) bestämmanderätt o. d.; förr äv. med saksubj. (se slutet); jfr säga åt 2. Ære wij begærande ok wilia Ath i .. segia tiil tesse .. eder med borgare .. athe strax giffwa sig hiith. G1R 1: 108 (1523). Medan ni gör er i ordning, skall jag säga till om vagnen. PT 1898, nr 196, s. 2. Man fick ta och gå till Söderberg och säga till på skarpen, att han stängde ordentligt. Sjödin StHjärt. 156 (1911). En framtid, då England sade till om allt till sjös och Ryssland om allt till lands här i Europa. NDA 1916, nr 11, s. 5. Whisky har jag inte sagt till om. Gierow HjLust 74 (1944). Far hade sagt till, och det var bara att lyda. Moberg DinStund 49 (1963). Hon sade till .. honom att stänga fönstret. SvHandordb. (1966). De stora organisationerna har ibland mer att säga till om än politiska partier och enskilda riksdagsledamöter. Küng HbRätt 163 (1989). särsk. (†) med saksubj.: kräva l. framtvinga (ngt). Ther forinnan sæger nödhen til ath man the borgarelæge håller. G1R 4: 208 (1527). Likvel sadhe nödhen så till at the Konung hafva moste. LPetri Kr. 93 (1559). Nu moste iagh draga af thetta land, / tÿ tÿdhen seger så till. Visb. 2: 263 (c. 1600).
7) (†) till 15 (b): tilldöma (ngn ngt). Sa(m)ma dagh sagd(es) and(er)s p(er)s(on) til en boodh som i pant war sat. OPetri Tb. 5 (1524). The för:ne holmer sades honom och till att bruke och beholle. HH XIII. 1: 29 (1562). VgFmT II. 2—3: 108 (1591).
8) [utvecklat ur 1 o. 6] klandra l. tillrättavisa l. förebrå (ngn). Jag har märkt att pojken är mycket ogin mot hästen. En gång sa jag till honom när han slog den. Stormbom Linna SaarijärvMoar 221 (1959). SvOrdb. (1986). —
1) (†) till 2, 3: framsäga l. läsa upp l. redogöra för (ngt för ngn). Några (skolbarn) .. räknade sina tal, som de, allt efter som de fingo dem färdiga, gingo fram och sade upp för läraren. Vesterlund Skolm. 18 (1924).
2) (†) till 8: (hos myndighet) anmäla l. deklarera (ngt); (inför allmänhet) kungöra (ngt). De Christne bode .. Hall af Sidu, att hann skulle seya upp dän Lagen som de Christna borde föllia. Reenhielm OTryggw. 138 (1691). Nu wil handtwärkare kiöpman warda; säge tå up för Borgmästare och Råd handtwärk sitt, och tage bref å kiöpenskap. HB 3: 4 (Lag. 1734). Dähnert (1784).
3) till 13, 15: avtalsenligt påkalla l. begära (avtalsförhållandes) upphörande; avtalsenligt förklara l. tillkännage (avtalsförhållandes) upphörande, avbryta (avtalsförhållande); äv. med obj. dels betecknande anställd person: avtalsenligt avskeda, dels betecknande hyresgäst: avtalsenligt kräva avflyttning av (jfr säga av 2 a β β’, säga ut 5); äv. i det refl. uttr. säga upp sig, avtalsenligt påkalla sin anställnings upphörande; äv. i utvidgad anv., med obj. betecknande bekantskaps- l. vänskaps- l. trohetsförhållande l. dyl.: ensidigt avsluta l. avbryta l. inte vilja veta av (bekantskapsförhållande osv.); förr äv. i uttr. säga ngn ngt upp, avtalsenligt påkalla osv. avtalsförhållandes (o. ur detta härrörande befogenheters l. uppdrags o. d.) upphörande gentemot ngn; äv. bildl. Säga upp kontraktet l. lägenheten l. personalen. Säga upp bekantskapen med ngn. G1R 1: 3 (1521: seya .. up .. hulskap). Her Gabriell Gustafsson höllt nödigt vara, att man skulle .. säija Hindrich Flemming opp legationen och tagha Laijs ifrån honom tillbaka. RP 4: 38 (1634). Wil legohion skilias wid husbonda sin; säge up tiensten emellan Olofsmeszo och Larsmeszo dag. HB 14: 10 (Lag 1734). Nästa dag gingo de och sade upp sig. Lagerlöf Holg. 2: 336 (1907). Gustaf Åkerhielm, som sade upp akademien, enär han själv behövde våningen. Schück SAHist. 7: 298 (1939). Detta att det nu var hans tid att dö, att nånting i hans kropp sagt opp sej. Sandgren Förklar. 5 (1960). Jag .. sa upp rummet. Starfelt Nödh. 84 (1968). jfr uppsäga. särsk.
a) med avs. på fordran l. lån l. borgensåtagande o. d. Säga upp ett kapital. Nordforss (1805). Kan man inte helt enkelt ”säga opp” lifförsäkringen, förklara att man vill ha ut pengarna. Strindberg Brev 6: 225 (1887).
b) (†) med avs. på ämbete l. värdighet o. d.: avsäga sig. Jøns skomake(re) sagde wp sitt embete. OPetri Tb. 109 (1526). (Saul borde) godwilligt sielf sagdt up Regementet, och satt Kronan på Dawid. Rudbeckius KonReg. 436 (1619). —
SÄGA UR l. UTUR. (†)
1) till 13, 15: säga upp (ngn) från (hyreslägenhet o. d.). Säja en ur huset. Lind 35 (1738). Dens. 1: 234 (1749: ut ur huset).
2) till 13, 15: lösa (ngn, äv. sig) från (förpliktelse o. d.); särsk. i det refl. uttr. säga sig utur ngt. Och tha sagd(es) ditteric rost och h(er)men sikman vtur th(e)n borgha(n) the hade warit godh for jørian van Sott(er)n. OPetri Tb. 133 (1526). GullbgDomb. 2 ⁄ 11 1642 (refl.).
3) till 13, 15: fråndöma (ngn ngt). The måge löse honom vth och han sägz vthur husett. 2SthmTb. 6: 425 (1581). —
1) (†) till 1: framsäga yttrande till slut, tala färdigt; äv. tr.: framsäga (ngt) till slut. Så snart han hade sagt ut thesza orden, föll han ned på jorden. Münchenberg Scriver Får. 124 (1725). (Sv.) Nu har jag sagt ut, (eng.) Now I have ended my discourse. Widegren (1788). Björkman (1889).
2) (numera mindre br.) till 2: uttala (ord o. d.); äv. abs. Schroderus Comenius 747 (1639). Bellman (BellmS) 2: 134 (c. 1785, 1791; abs.). Hon kan inte säga ut vissa ord. SvHandordb. (1966).
3) till 6 (o. 8): klart o. tydligt l. utan tvekan l. hämningar l. omsvep o. d. säga (ngt); särsk. (o. numera i sht) i uttr. säga ngt rent ut, (jfr rent ut (se ren adj. 27 a, a α)); förr äv. fritt l. uppenbart, säga ngt öppet o. klart, säga ngt utan omsvep l. förskönande omskrivningar, säga ngt rakt på sak; äv. abs.: klart o. tydligt osv. uttala sin mening, ge klart besked. Sade hertog Magnus thet oppenbart vth at han skulle haffua heela Swerige in, eller han skulle döö ther öffuer. OPetri Kr. 83 (c. 1540). Slijke Wäderhattar .. säya icke frijtt vth, hwad som ligger them i Hiertat, vthan swäfwa ömsom Parterne emillan. Schroderus Os. 1: 762 (1635). Rijkz-Cantzlern tychte thet vore bättre att seija them simpliciter uth, att vij inthet kunna thenne articulum förandra. RP 8: 174 (1640). Säg ut, här äro inga andra än vänner. Widegren (1788). Farbror har sjelf vant mig vid att säga rent ut, hvad jag tänker. Retzius BrFlorman 73 (1829). Konungen yrkade, att Tessin skulle säga ut, hvad han hade att beklaga sig öfver. Malmström Hist. 4: 98 (1874). Den frie medborgaren, som när det gäller, öppet och utan omsvep säger ut sin mening, är en typ så gott som okänd i det nutida Sverge. Lidforss Dagsb. 176 (1906). Hans hustru .. bedrog honom .. Ja ja, det vågade hon säja rent ut, hela trakten kände till denna skamlösa handel. Widding 1812 16 (1970).
4) (†) till 6: ange l. peka ut (ngn). Frågade dhå Eriick Håkenson, høffuitz bådzman tiill, att han skulle seie th(e)n wtt som th(et) giortt hade. 2SthmTb. 2: 140 (1551).
5) (†) till 13: säga upp (ngn) (se säga upp 3) till avflyttning. HammarkDomb. 9 ⁄ 5 1617. Säja ut en hyresman. Weste (1807).
6) (†) till 13 c: i det refl. uttr. säga sig ut, i vissa kortspel: utropa sig till segrare; mäla sig ut (se mäla sig ut 2). I kortspel: Säga sig ut .. (dvs.) Säga sig hafva vunnit. Schultze Ordb. 3886 (c. 1755). Om man (i whist) går ut på Honneurer, så äger den Spelaren, som står på 8, (mer eller mindre), rätttighet, i fall han har Honneurerne, att säga sig ut. Düben Talism. 3: 24 (1817).
SÄGA ÅT10 4.
1) till 6, 8: säga till (se säga till 1). Han har sagt åt honom. Sahlstedt (1773). Det kan ni ju säga åt honom själv. Auerbach (1915). Jag har sagt åt honom att du tänker flytta. SvHandordb. (1966).
2) till 15: säga till (se säga till 6). Rijkz-Cantzlern sade .. att thet tiäner man seijer åt Mårten Augustini, det han gifver sine tiänare någon visk, att the icke gå discretamente om med folk. RP 8: 345 (1640). Jag har sagt åt Inhysingarne at de skulle .. komma och bärga Ängarna. Posten 1768, s. 30. Giovanni, säg åt kusken att stanna! Heidenstam Alienus 1: 64 (1892). Hon sade åt honom att tiga. SvHandordb. (1966).
3) [utvecklat ur 1 o. 2] säga till (se säga till 8). Säga åt ngn för ngt (göra förebråelser). Auerbach (1915). SvOrdb. (1986). —
SÄGA ÖVER. [fsv. sighia ivir] (†)
2) till 1, (6 o.) 10, i uttr. säga ngn ngt över, tillvita l. beskylla ngn för ngt. Suen Monson hade orett sagtt ho(n)om tesse fór:ne ord øffu(er). 2SthmTb. 2: 129 (1551). 3SthmTb. 2: 351 (1599).
-VERB. [jfr lat. verbum dicendi] språkv. till 1, särsk. om huvudverbet i en sägesats. Ahlberg o. Thunell LatGr. 177 (1946).
1) till 1, 2; numera bl. ss. senare led i ssgr (se efter-, ja-, nej-, sann-, sannings-sägare). Ordet och den som säger det, kan icke wara en och samma Person .. (i så fall) skulle ordet, utan säjare, måst låta, och säja sig sjelft. Borg Luther 1: 142 (1753). Schultze Ordb. 3873 (c. 1755).
2) (†) till 3, om person som uttrycker l. formulerar tanke l. föreställning o. d.; anträffat bl. bildl., med genitivattribut betecknande vad som uttrycks osv. Han (dvs. bägaren) är de vankande / Tankarnes sägare / .. Töm den i lycklig stund! Wennerberg 3: 65 (1883).
4) (†) till 8: förkunnare. Schultze Ordb. 3873 (c. 1755). Om någonsin en man missbrukade gåfvan att tala medryckande .. så var det .. denne sig så kallande ”professor” öfverstepräst och ”sägare”, denne svindlare och hädare. Grebst 1År 119 (1912).
SÄGBAR, adj. (mera tillf.) som kan sägas, möjlig att säga; särsk. till 1—4, 11. Det rikssvenska ”på torsdag” (torde) knappast vara sägbart östanhafs. FoU 16: 67 (1903). Just i detta är det som förtrycket består: det sägbaras dominans över det outsägliga. DN 31 ⁄ 12 1966, s. 3. jfr o-sägbar.
Avledn.: sägbarhet, r. l. f. (mera tillf.) om egenskapen l. förhållandet att vara sägbar. Atterbom PhilH 412 (1835). —
SÄGELSE, r. l. f. (G1R 1: 35 (1522: gensigilse) osv.) ((†) n. OxBr. 12: 529 (1622: tillseijelset, sg. best.), VDAkt. 1678, nr 197 (: geensäjelse)). (-else (-ll-, -ss-, -z-) 1525 osv. -ese 1689 (: Tacksäijese)—1716 (: gensäijese). -ilse (-ii-, -ll-, -ssz-, -sz-) 1522 (: gensigilse)—c. 1585 (: tilsägilser, pl.)) [fsv. sighilse; jfr fd. si(g)else, sejelse (d. sigelse)] särsk. konkretare, om det som ngn säger; särsk.
2) (†) till 1, (10 o.) 14, i uttr. efter ngns sägelse, efter inhämtande av l. i enlighet med ngns åsikt l. inrådan l. rekommendation o. d. Edra preuilegia .. wij thå med for:na rikis rådh kwnne bese och öffueruæge och effter theris råd och segielse Confirmere. G1R 4: 363 (1527). Effthir gode menndz sigelsse. TbLödöse 431 (1599). —
-SÄGENHET, r. l. f. till 6 (o. 8), i fråga om vana l. benägenhet att säga ngt på visst sätt; ss. senare led i ssgn ren-sägenhet. —
-SÄGERSKA, f. [jfr d. sigerske; jfr sägare, sbst.3] till 1, 2, 6, 10, 12, i fråga om kvinna (l. flicka) som har för vana l. är benägen att säga ngt visst l. yttra sig på visst sätt; ss. senare led i ssgr (se efter-, ja-, sann-, sannings-sägerska). —
1) till 1, 2, 6: som kan utsägas l. uttalas l. omtalas; numera bl. ss. senare led i ssgr (jfr o-, out-, tack-, ut-säglig). Schultze Ordb. 3873 (c. 1755).
2) till 1, 10: som kan sägas l. hävdas l. påstås o. d.; anträffat bl. ss. senare led i ssgr; numera bl. i ssgrna oemot-, oveder-säglig.
Spalt S 16052 band 33, 2001