| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OSÄGLIG ω3~sä2glig, äv. ~säj2-, l. 040, äv. (numera bl. ngn gg i poesi) OSÄGELIG ωsä4gelig, äv. -säj4– (osä´jelig Weste), adj.; superl. -ast (Sätherberg Dikt. 2: 73 (1863)). adv. = (†, G1R 18: 224 (1547), Nordenflycht QT 1748—50, s. 93), -A (†, OPetri MenFall G 2 a (1526), Nicander GSann. 24 (1766)), -E (†, LPetri Kr. 10 (1559)), -EN (numera bl. mera tillf., Schouten Siam 6 (1675), JulbGbg 1931, s. 8), -T (Murberg FörslSAOB (1791) osv.).
1) (numera bl. med anslutning till 2) i eg. bet.: omöjlig att utsäga l. uttala l. omtala; som man icke kan (l. bör l. vill) beskriva l. skildra l. omtala. Och bliffue the (dvs. allmogen) mykidt öfuerfaldne wdaf een hoop Partij .. ad the haffue så tiltastad som osijeligh ähr. UrkFinlÖ I. 2: 181 (1597; jfr 2). En osäglig sanning. Murberg FörslSAOB (1791). Osäglig strid. Med Änglars tungor äfven, / Hvem kan beskrifva den? JGOxenstierna 4: 205 (1815). Osägligt är, hur gråblekt .. / Hvart ansigte såg ut. Atterbom LÖ 2: 323 (1827). Till tredje himlen lyftad vorden, / Der hört osägeliga ord. Saxén PoetSynd. 54 (1894; jfr 2 b). — särsk. (†) närmande sig bet.: vars egenskaper l. natur man icke kan redogöra för l. fatta, omöjlig att utreda l. förklara (för sig), outrannsaklig; jfr 2. Store och oseyelighe äre tine domar herre. SalWijsh. 17: 1 (öv. 1536). Herren är stoor och mykit loffligh, och hans stoorheet är osäyeligh. Psalt. 145: 3 (Bib. 1541; Luther: vnaussprechlich; Bib. 1917: outrannsaklig). Thenne .. oseyelighe spijs, Jesu .. lekamen. KOF 1: 315 (1575).
2) (numera i sht i b) i utvidgad anv., för att beteckna att ngt är mycket (ovanligt, överväldigande) stort l. talrikt l. överflödande l. intensivt l. starkt o. d.; särsk.: obeskrivlig, enorm, väldig, kolossal. Gudhi ware tack för sina osäyeligha gåffuo. 2Kor. 9: 15 (NT 1526; Bib. 1917: hans outsägligt rika gåva). Then 3 Febr. inföll ett osäyeligit Dunder, Blixande och Regn. Rålamb Resa 89 (1658, 1679). Maius war osäijligh kall. Gyllenius Diar. 142 (c. 1660). (Det är) en osägelig trängsel. Gustaf III 3: 270 (1790). Atterbom SDikt. 1: 104 (1811, 1837). — särsk.
a) (†) om ngt som förekommer i stor myckenhet l. utgör en anhopning av ngt o. d.; särsk.: oräknelig, otalig; äv. liktydigt med: oräkneligt l. oerhört l. över måttan mycket (resp., i pl., många). Enn oszäylig szumma gull. G1R 10: 136 (1535). Johansson HomOd. 14: 96 (1845). särsk. ss. adv. (jfr c), bestämmande sådana ord som stor, mycken, många; särsk.: mycket, synnerligen, kolossalt. Oseyeliga mykit kopar. OPetri Kr. 15 (c. 1540). En o-seijeligh stor Summe. G1R 18: 224 (1547). Osäyeligen månge Bilder. Schouten Siam 6 (1675). Nordencrantz Arc. 18 (1730). jfr: Gifftas kostar osäijeliga i thenna tiden. Swedberg Dödst. Qq 2 b (1711).
b) (numera bl. i högre stil) ss. bestämning till abstrakta ord med mer l. mindre starkt emotionellt innehåll, vanl. betecknande lustfyllda begrepp l. dessas motsats: obeskrivlig, outsäglig, ”oändlig”; stundom äv.: ”översvinnlig”, ”överjordisk”; numera nästan bl. ss. attribut. (Guds) osäyeligha barmhertogheet. OPetri MenFall C 7 b (1526). Ett (ansikts-)uttryck af osäglig moderlig huldhet. Bremer Hertha 453 (1856). Osägligt elände. Collan Dikt. 109 (1864). En himmelsk försmak af osäglig frid. Söderberg Dikt. 62 (1901). — särsk. ss. adv. (jfr c). Thin vilia .. är osäyeligha goodh. OPetri MenFall G 4 b (1526). Felicia. Om dig det roar, Astolf. .. Astolf. Mig? Osägligt. Atterbom LÖ 1: 237 (1854). JulbGbg 1931, s. 8.
c) (†) ss. adv., bestämmande ett adj. i komp., liktydigt med: outsägligt l. överväldigande mycket; jfr a slutet, b slutet. OPetri MenFall G 7 a (1526). Mijn döpelse (säger Johannes) är osäyeligha bättre än idart twettande och badande effter laghen. PErici Musæus 1: 33 a (1582).
Spalt O 1535 band 19, 1951