| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFSÄGA a3v~sä2ga l. ~säj2a (a`fsäja Weste), v. -er, -sade, -sagt, -sagd (se för öfr. SÄGA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING.
A)
1) förklara l. tillkännagifva, att man afstår från l. öfvergifver (ngn l. ngt); frånsäga sig (ngt) l. all (vidare) gemenskap med (ngn l. ngt).
a) [fsv. afsighia sik; jfr ä. d. afsige sig] refl.
α) med afs. på en förmån, en rättighet, ett uppdrag o. d. Han afsade sig högtidligen, frivilligt kronan. Afsäga sig sina anspråk på ngt. Han har formligen, uttryckligen afsagt sig detta uppdrag. Afsäga sig adelskapet. Hennes M:tt .. afsade sigh all rätt och myndigheet öfwer desse Norriske Rijken. RARP V. 2: 7 (1655). Ther the sig arfvet ej lagliga afsagdt, eller afsäga vilja. JB 11: 5 (Lag 1734). Fullmächtig hafve ej macht i Rätten afsäga sig then sak, som han begynt. RB 15: 11 (Därs.). Eine bestellte Arbeit absagen .. afsäga sig et beställdt arbete. Möller (1782). Prinsen ville afsäga sig detta förtroende. Geijer I. 2: 270 (1844). Sina befattningar som predikant afsade han sig. Rydberg Vap. 344 (1891). jfr UNDSÄGA SIG. — särsk.
α’) med inf. (Då) måste .. jag afsäga mig att vara eforus. Tegnér 6: 343 (1839). De Geer Minnen 2: 46 (1892).
β’) [jfr ä. d. afsige sig fra ngt] (†) med prep. från. Hist. bibl. 2: 299 (1596). The hadhe affsagt sigh ifrån Embetet. Schroderus Liv. 131 (1626).
γ’) [jfr ä. d. afsige sig med regementet] (†) med prep. med. Wår fodhermarsk .. haffwer siig nw med samma embethe .. åff sagdth. G. I:s reg. 4: 7 (1527). At han sig med Regemen(t)ett (dvs. regeringen) slätt affsadhe. Girs G. I:s hist. 85 (1630). — jfr SÄGA SIG AF (med).
β) kyrkl. Geijer I. 3: 403 (1817). Barnet tillfrågades (vid dopet) .., om det ville afsäga sig djefvulen. Agardh Bl. skr. 1: 72 (c. 1836). jfr b α och c.
γ) med afs. på sådant, som kan betraktas ss. en börda l. ss. en förpliktelse, ss. ngt tryckande l. besvärande: förklara, att man undandrager sig l. icke vidare underkastar sig (ngt), frisäga sig från (ngt). Han afsade sig allt ansvar i denna sak. — (föga br.) De voro beredde at afsäga sig Christjerns tyranniske regering. Celsius G. I:s hist. 167 (1746, 1792). Vi .. afsäga oss all lydnad, som rikets ständer .. af oss äska kunde. Adlerbeth Ant. 1: 6 (1772; i en af rikets ständers bankofullmäktige aflagd ed). Skåningarne afsade sig högtidligt och offentligen alla kongliga skatter och gärder. Strinnholm Hist. 4: 147 (1852). Öfriga socknar .. afsade sig .. att vidare utgöra bevillning. Hjelt 2: 82 (1892).
δ) (föga br.) med afs. på en egenskap l. ett handlingssätt, som tillskrifves subjektet: frånsäga sig, förklara sig fri från l. i saknad af. Märkeligare är, att Apostelen .. uttryckligt afsäger sig en sådan allvetenhet. Ödmann Str. förs. 1: 41 (1799). — med inf. Den helige .. Mästaren afsade sig att kallas god. Franzén Pred. 5: 221 (1845).
ε) i utvidgad o. bildl. anv., utan tydligt bibegrepp af formlig(t) tillkännagifvande l. förklaring: afstå från, försaka, låta fara. Christus .. hafwer affsagt sigh .. alt hwadh vti werldenne är. Muræus 1: 29 (1648). Du är kanske en dåre, om du afsäger dig lifvets och umgängets skuldfria glädje. Tegnér 3: 390 (1839). — (†) förklara sig icke vilja veta af (ngn). Borg Luth. 2: 469 (1753).
b) (†) AFSÄGAS ss. dep.
α) = a; i sht kyrkl. Presten spör (vid döpelsen) .. Affsegs tu dieffwulen? O. Petri Handb. 1529, s. B 1 b; jfr Handb. 1693, s. 11 [jfr lat. abrenuntias Satanæ?; jfr äfv. t. dem teufel absagen]. Om nu någhor wil platt affsäyas och förneka Christum. L. Petri Om nattv. B 5 a (1558). Theslikest och aldeles afsäjoms wij alle Sacramenterers, Zwinglianers och Calvinisters wilfarelser. Ups. möt. B 3 a (1593). Twingadt til at affsäyas sin Religion. L. P. Gothus Mon. pac. 852 (1628).
β) uppgifvas, fälla modet? (Tron) kommer thet til wägha, at wij icke affsäyes eller förtwifle, ändoch wårt samwett dömer oss. L. Petri 4 Post. 26 b (1555).
c) [fsv. afsighia; jfr d. afsige, t. absagen; jfr äfv. fr. abdiquer, lat. abdicare] (numera föga br.) tr. = a. Wij hafwe .. affsagt Diefwulen och alt hans Anhang. J. Matthiæ 1: 146 a (1658); jfr Nohrborg 929 (c. 1765) [jfr t. dem teufel absagen]. Håller tu then läran, vti hwilken tu tilförena warit vpfödd, för falsk .. och wil .. henne nu och framgent afsäija och förgiäta(?) Handb. 1693, s. 33; jfr Handb. 1811, s. 86. Afsägen I edert Fädernesland (renoncezvous à vôtre patrie)? Ehrenadler 208 (1723). Om Konungen i Polen afsade för sig och efterkommande all påstådd rätt til Sverige. Hallenberg Hist. 5: 41 (1796). (Människans) Döpelse-Förbund, deruti hon hafver afsagt synden. Lindblom Kat. nr 371 (1811). En ur högsta adelns leder utgången tribun, som afsagt sin börd för att till folktribun kunna väljas. Geijer I. 6: 7 (1839). — särsk.
α) (†) med prep. At han .. ifrån sigh och sijne Arfwingar affsade all förmeent Rättigheet til thesse Try Rijker. Girs G. I:s hist. 210 (1630).
β) [jfr d. afsige sine lyster, t. der sünde absagen] (†) i utvidgad o. bildl. anv.: afstå från, öfvergifva, försaka, upphöra med. Vitæ renuntiare .. Affsäya at leffua. Lex. Linc. (1640, under renuntio). (En) boot .. igenom hwilken Menniskian .. affsäyer werlden, och alt thet hon hafwer. Muræus 1: 31 (1648). Omsijder (hade hon) ingen Spijs mehr lijda kunnat, uthan allenast druckit lijtet, til dhes hon och .. aldeles affsagdt drickandet. Rel. cur. 275 (1682). Afsäga knektelefvernet. Lind (1749). Börjesson E. XIV 18 (1846).
2) eg.: gm tillkännagifvande skaffa bort (ngt l. ngn).
a) [jfr ä. d. afsige en uvane] (†) aflysa (se d. o. I 1), (offentligen) förbjuda, afskaffa. (Vi) haffue .. åff sagt och med thetta vart opna breff affsegiie samma nyliga på lagdan twnga. G. I:s reg. 4: 297 (1527). Endog wij sådana krögerij och ölszelningh .. både scrifftlig och myntlig affsagt haffua. Därs. 13: 195 (1541). All gille eller convivia äre afsagde. RA 1: 390 (1544). — med personobj. o. inf. ss. sakobj. Wij haffwe platt affsagt the Westerwikz Borgere längre att byggie och boo j Wästerwijk. G. I:s reg. 15: 454 (1543). 2 RARP 5: 691 (1727).
b) [jfr t. eine versammlung absagen] (numera föga br.) offentligen påbjuda l. tillkännagifva, att (ngt förut pålyst l. sedvanligt) inställes l. ej blir af; (formligen) inställa, kontramandera. Samma dag, hertigen sjuknade, afsades alla spektakler. Schröderheim Skr. 69 (c. 1785). Paraden (hade) blifvit afsagd. Trolle-Wachtmeister 1: 177 (1809). Konungen .. afsade alla uppvaktningar för aftonen. Crusenstolpe CJ 2: 368 (1845). jfr Weste (1807). — (†) med inf. ss. obj. Jag afsade att emottaga alla visiter. Schröderheim Skr. 113 (c. 1794). jfr: Jag (har) .. afsagt ifrån mig, at om Helgedagarna göra och emottaga .. besök. Chydenius 426 (1780).
c) [jfr t. einem absagen] (†) gifva (ngn) återbud. Afsäga .. en som blifvit buden til gäst, deprier. Möller (1745, 1755).
d) (†) om uppsägande, afsättande l. fråndömande.
α) uppsäga (ngn från ngt), förklara (ngn) afsatt l. skild (från ngt). Affsäye H: K: M:tz Mansarffuinger .. ifrå thenne Rijkes Regering. Affhandlings besl. 1599, s. B 1 b. (Johannes Magni) bleff .. affsagd ifrån Erchiebiskopzdömet. Girs G. I:s hist. 67 (1630). Afsäija sin Landtbo ifrån sitt Frälsehemman. Circul. 8 Nov. 1753, s. B 1 b. — med prep. af. Lagha afsagd aff Hemmanet. Stiernhielm Fateb. B 3 a (1643). — med prep. med. K. Hans affsades aff Rikzens Rådh och Stender medh Regementet. L. P. Gothus Mon. turb. 72 (1629). — döma (ngn från ngt); jfr 5. The äre affsachte iffrån lijff och leffuerne(,) godhs och ägodeeler(,) äre och wärdhigheet. G. Persson i HSH 3: 99 (c. 1563). Gjörwell N. sv. bibl. 2: 339 (efter handl. af 1583). Tu är ifrå thetta lekamlige lijfwet afsagdt. Christ. ordn. L 1 b (1602).
β) uppsäga (ngn). Botin Hem. 1: 160 (i handl. af 1723). The arrendatorer, som .. äro afsagde. 2 RARP 4: 405 (1727). Är städja på vissa åhr gifven; hafve ingen macht landbon, thes hustru eller barn, afsäga, så länge giftostemna varar. JB 16: 3 (Lag 1734). Nordström Samh. 2: 663 (1840; arkaiserande).
γ) [jfr ä. d. affsige hannom sin bundegaard Kalkar, t. einem das leben absprechen] uppsäga (ngn) från (ngt), fråndöma (ngn ngt), förklara (ngn) afsatt l. skild från l. förlustig (ngt). Han giorde en Lagh, medh hwilken han affsadhe honom hans wälde (darinn er ihm seinen gewalt absprach). Schroderus Liv. 925 (1626). Biskopen (skall) afsäija honom hans Prästerliga Embete. Kyrkol. 19: 21 (1686). Birgers eget samvete afsade (dvs. frånkände) honom sjelf en krona, den han så ovärdigt burit. J. G. Hallman Vitt. 19 (c. 1756); jfr e. jfr: Anna i Komstadh, huilken för sin lösachtighet var afsagd heradet. Växiö domk. prot. 1620, s. 541.
δ) uppsäga (ngt), förklara (ngt) icke längre giltigt l. gällande. Onde tidender the medh sigh hade; .. / Freden the thå affsade. Hund 61 (1605); jfr 3. De undertryckta .. afsade poeniskt herravälde. Chydenius 9 (1765); jfr 1 c. — särsk. med afs. på trohetseder o. d.: återkalla, säga sig fri från. (De) afsade .. den edh the hade swurit Kong Erich. Carl IX Rimkr. 125 (1569). Dhe Confeder(er)ade .. hafva afsagdt sin lydnadseedh åht Kongh August. Carl XII Bref 312 (1704). — jfr UNDSÄGA.
e) [utveckladt ur d] (föga br.) frånkänna l. frånsäga; fritaga från. Stockenström Præs. i VetA 1749, s. 5. (Raynal) afsade, inför hela Europa, sin philosophi all delaktighet i dessa ophilosophiska upprorsbragder. Leopold 3: 109 (1797, 1816). (Tegnérs) ortodoxi var icke af det slag, som afsäger förnuftet all granskningsrätt efter reformatorernes tid. Wieselgren Bilder 233 (1882, 1889).
3) [jfr ä. d. afsige, mnt. afseggen, t. einem absagen] (†) uppsäga (ngn) fred l. vänskap, förklara (ngn) krig; utmana. The Aurunkers vthskickadhe .. affsadhe the Romare (verkündigeten eynen Krieg). Schroderus Liv. 72 (1626). Därs. 379. jfr AFSAGD, UNDSÄGA. — Anm. Denna anv. af ordet torde, sannol. redan å tysk botten, vara utvecklad ur den under 2 d δ upptagna bet. [jfr t. einem den frieden absagen]. Beröring eger möjl. äfv. rum med 6; se anm. under detta mom.
B)
4) [jfr ä. t. absagen] (†) omtala, omnämna. Mong stycke .. brukas nw, som man j fortijdhen intit wiste aff seya. O. Petri Guds ord D 3 b (1528). Huadh hemligha aff them skeer är och skam affseya. L. Petri Dial. om mess. 64 b (1542). Jag kan aldrig tilfyllest afsäga hwad löye du hafwer förorsakat hos osz. Österling Ter. 1: 411 (1699). Såsom ett allmänt ryckte .. viste afsäja. Nordberg 2: 422 (1740). — Anm. I de två första ex. är af möjl. prep.
C)
5) om ett (formligt) afgörande (i sht af domstol) l. ett högtidligt l. officiellt afkunnande.
a) gm utslag l. öfverenskommelse afgöra; bestämma.
α) [jfr fsv. (for rätto) afsighia; jfr äfv. ä. d. (for en ret) afsige, mnt. (vor en recht) afseggen] (numera bl. jur. o. arkaiserande) gm dom l. utslag afgöra; gifva l. fälla utslag, döma. Begärede h(ans) nåde, at wi .. huad ther om epther swerigis lagh Rett war, åffseiya och Döma wille. G. I:s reg. 6: 173 (1529). I första anblick afsäya huem rätt, huem orätt hafuer. Stiernhielm Arch. F 1 b (1644). Hallenberg Hist. 3: 288 (1793). Tills afsagdt blifvit: skyldig eller frikänd. Hagberg Shaksp. 8: 312 (1849). Efter enskild öfverläggning afsade rätten .., att målet skulle uppskjutas till den 5 Maj. GHT 1896, nr 53 A, s. 3. — (†) afdöma. Sattes 48 .. landzknechter till att affseije thena sack. Clement Rensel i HSH 2: 46 (c. 1550). Ther (dvs. i öfverrätten) warda alle Borgerlige Saaker .. genom endelig Domb affsagde och åthskilde. Siam 18 (1675).
β) (†) gm öfverenskommelse afgöra; aftala. A. J. Gothus Thes. 3: 105 (1619). Tå bleff (följande) bewiliet, affsagt och beslutet. Tegel G. I:s hist. 1: 221 (1622). Såsom them emillan affsagdt war. Schroderus Liv. 638 (1626). Then som gör något för wisz affsagd löhn. Lex. Linc. (1640, under. locator).
b) (†) eg.: förkunna l. meddela (ngn ngt) ss. dom; ådöma (ngn ngt). Var them affsagdt j retta ath .. (de) skulle frambæra ighen alt thet the erfft hadhe. G. I:s reg. 2: 194 (1525). Then sacköre som honum oc hans medhållare affsagt bleff. Därs. 4: 124 (1527). HSH 3: 95 (c. 1563).
c) afkunna (se d. o. I 1 c). — obj. är
α) [jfr d. afsige en dom, mnt. ein ordel afseggen] jur. dom, utslag o. d. Then domen som Konungen affsagdt hadhe. 1 Kon. 3: 28 (Bib. 1541). I alla Rätter skal dom offenteliga afsägas. RB 24: 5 (Lag 1734). Ther Domen fäld varder, ther bör ock then samma afsägas. Nehrman Pr. civ. 354 (1751). När kämnersrätten afsade sin dom. Topelius Vint. I. 1: 366 (1860, 1880). Malmström Hist. 3: 57 (1870). — (mindre br.) oeg. o. bildl.: uttala; stundom närmande sig bet.: fälla (en dom). Ödet har afsagt den hårdaste dom. Nordenflycht Utv. arb. 30 (c. 1755). Den fördömelse, hon nödgades afsäga öfver somlige bland sina vänner. Almqvist Tre fruar 2: 27 (1842).
β) (numera mindre br.) beslut o. d., i sht af officiell l. rättslig natur. Then Ordförande .. afsäge besluten. 1 SAH 1: 31 (1786, 1801). Oberoende af rådgifvarnes yttrade meningar, afsade (C. XII) beslut. Beskow K. XII 1: 8 (1868). Invändningar .., öfver hvilka man (ss. domare) genast skulle afsäga beslut. De Geer Minnen 1: 82 (1892); jfr α. — (nästan †) Virginia, ditt beslut är afsagdt. Leopold 1: 203 (1802, 1814).
γ) (numera föga br.) ngt, som innebär en dom l. ett utslag. Domkapitlet .. afsade bannlysningen öfver dem. Fryxell Ber. 3: 80 (1828); jfr α. Biskopen, som afsade skilsmässan. Strinnholm Hist. 5: 189 (1854). — (†) Thet straff .. som .. (domarna) affsäija. Petreius Beskr. 6: 8 (1615).
d) (†) högtidligt l. officiellt förkunna. Aff alla Predikestolar skulle affsäyas huru Konungen sigh .. aff .. Sinnes Swagheet försedt hade. Girs E. XIV:s hist. 97 (1630). — offentligen kungöra (en lag); bildl. Grundlagarne som Naturen .. afsagt. Linné Del. nat. 21 (1773).
6) (†) tillsäga, förkunna, förklara (ngn krig o. d.). Afsäja Honom en uppenbar feigd. Tegel E. XIV:s hist. 57 (1612). Gentius hadhe .. affsagt them Romarom fiendskap. Schroderus Liv. 864 (1626). — med prep. med. The (hade) i Befalning, at affsäija them Romarom medh Krijgh. Schroderus Liv. 19 (1626). Därs. 208. Dens. Albert. 1: 56 (1638). — Anm. Denna anv. är sannol. utvecklad ur 3 under inflytande af 5.
7) (†) framsäga; aflägga (ed). Jarlen .. afsade i .. (konungens) sköte sin Ed, at vara honom lydig och trogen. Dalin Hist. 1: 439 (1747).
Spalt A 613 band 1, 1898