| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOTSÄGA mω3t~sä2ga, vard. äv. ~säj2a, v. -säger, -sade, -sagt, -sagd (se för övr. SÄGA). vbalsbst. -SÄGA (se avledn.), -SÄGAN (se d. o.), -SÄGANDE, -SÄGELSE (se d. o.), -SÄGNING (se avledn.); -SÄGARE (se avledn.).
1) yttra ngt varigm riktigheten av en annans yttrande bestrides, opponera sig emot ett yttrande av ngn, yttra sig emot ngn l. ngt; bestrida ngt; med obj. betecknande dels yttrande, påstående o. d., dels (numera vanl.) person; äv. abs. Han .. driffuer theras tungo til at mootseya. LPetri 1Post. H 6 a (1555). (Den hustru som) Mannen, i hvart ord, mot säijer. Palmfelt Molière 66 (1738). Till Rosa riktade han ett par vårdslösa frågor, blott för att få tillfälle motsäga hennes svar. Bremer Fad. 56 (1858). Peter såg fundersam ut men motsade inte Herman. Siwertz Sel. 1: 133 (1920). — särsk.
a) i uttr. motsäga sig (själv), yttra ngt som strider mot vad man tidigare sagt. KyrkohÅ 1908, s. 198 (c. 1780). Siwertz JoDr. 13 (1928).
b) (numera knappast br.) i fråga om ställningstagande till ngns mening l. tro, till dogmatisk föreställning l. förslag till praktisk åtgärd o. d.: anföra skäl som tala mot (ngt), göra invändningar mot (ngt), opponera sig mot (ngn) i viss fråga; äv. övergående i bet.: i viss fråga uppträda mot l. bekämpa (ngn) resp. förneka l. motsätta sig (ngt). PErici Musæus 5: 12 a (1582). Auxentius antastade och mootsadhe icke allena Gudz Sons, vthan och thens helge Andes ewiga Guddom. Schroderus Os. 1: 318 (1635). Jag har väl hört detta Förslag (att barnafadern skulle försörja sitt barn) motsägas, men icke vederläggas, med skäl, som öfvertyga. Lanærus Försök 117 (1788). Oxenstjerna .., som motsade nedsättningen af Sverges anspråk. Fryxell Ber. 8: 71 (1838). 3SAH 3: 386 (1888).
2) om sak: beträffande (ngt) visa l. vittna om att detta icke överensstämmer med värkligheten l. att det ger en falsk bild av det värkliga förhållandet; vara oförenlig med, icke överensstämma med, stå i strid med, strida mot. Bælter JesuH 6: 112 (1760). Att vildsvin i fordna tider skulle funnits i .. (Skandinavien), strider mot all sannolikhet och motsäges af alla archeologiska forskningar. Arfwidsson Oisian 1: 409 (1842). Han ville vara energisk, det såg man, men de veka linierna kring munnen motsade sjelfva ansigtets uttryck. Tavaststjerna Inföd. 4 (1887). Erfarenheten från andra länder motsäger ingalunda detta antagande. SD(L) 1895, nr 335, s. 1. Underrättelserna motsade varandra. Johnsson Essad Härligh. 125 (1930). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: motstridig; stundom: motsatt. Leopold 5: 339 (c. 1804). Rehnsköld .. gaf motsägande befallningar. Odhner Lb. 244 (1869). Det motsägande i Moses dubbla uppträdande (ss. anförare för två helt olika deputationer). Strindberg NRik. 105 (1882). 3SAH 6: 422 (1891). särsk.
MOTSÄGARE, m.||ig. [fsv. motsegare (HistTroj. 95)] (numera bl. tillf.) till 1: person som säger emot l. som har benägenhet att säga emot; oftast med anslutning till motsäga, v. 1 b: oppositionsman, oppositionslysten person; förr äv.: (ngns l. ngts) motståndare. LPetri 1Post. H 4 a (1555). Robertus, Biskop i Lincoln, .. hafwer warit .. Påfwens oförskräckte Mootsäyare. Schroderus Os. 2: 719 (1635). Evangelii motsägare. Ödmann StrFörs. 1: 280 (1799). Liksom sin själsfrände Almquist har Strindberg alltid varit motsägaren, upprorsmakaren, som icke kunnat finna sig i att känna samhällets tyglar. Grimberg SvH 602 (1909). —
MOTSÄGLIG, förr äv. MOTSÄGELIG, adj.
1) (numera bl. tillf.) till 1: som kan motsägas l. bestridas. Schultze Ordb. 3883 (c. 1755). jfr omotsäglig.
2) (†) till 2: som innebär en motsägelse, motsägande. Bælter GudS 40 (1751). Atterbom PoesH 1: 153 (1848). —
MOTSÄGNING, r. l. f. (†) till 1: motsägelse; opposition; äv. i uttr. utan motsägning, utan gensägelse, obestridligen. G1R 1: 4 (1521). Schultze Ordb. 3883 (c. 1755).
Spalt M 1489 band 17, 1945