| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
EGENDOM e3gen~dωm2, r. l. m. ((†) n. RA 1: 259 (1540), P. P. Gothus Underv. M 1 a (1590)); best. -en; pl. (numera bl. i bet. I 3 b) -ar.
I. [jfr EGEN, adj. 1] ägande, ägo, vad ngn äger, ägodel(ar), förmögenhet, samt i bet. som utvecklats ur dessa.
1) (numera bl. i juridiskt o. nationalekonomiskt fackspr.) abstr.: ägande, ägo; äganderätt. Egendom är stöld [efter fr. la propriété c’est le vol, ett uttr. som härrör från den franske filosofen Proudhons skrift Qu’est-ce que la propriété? (1840)], slagord som användes av motståndarna till den privata äganderätten; jfr 2. Att wij .. haffwe .. någhen rettigheet och eigendom med, vdi sådane fiskerij. G. I:s reg. 17: 128 (1545). Denna rättighet (att utesluta andra från nyttjandet) heter vid ting egendom. Höijer 4: 147 (1795). Individuel egendom till jorden. Fahlbeck Stånd 90 (1892). 2 NF (1907). — (†) Hafwa vthi sin Egendom. Schroderus Osiander III. 1: 372 (1635). De voro nögda i hvars annars ägendom (dvs. med att äga varandra). Mörk Ad. 2: 461 (1744). — jfr SAM-, ÖVER-EGENDOM.
2) konkret: vad ngn äger (med full äganderätt), tillhörighet; ägodelar; förmögenhet. Ärvd, förvärvad egendom. Fast l. orörlig egendom (jfr 3 b slutet). Lös l. rörlig egendom. Enskild, privat, allmän, gemensam, samfälld egendom. Frihet till person och egendom. Laga skydd för liv och egendom. Egendoms avträdande åt borgenärer (vid konkurs). G. I:s reg. 5: 87 (1528). Tagher tu en fremmande in til tigh, så gör han tigh oroo och driffuer tigh vth jfrå tin eghendom. Syr. 11: 36 (”12”) (Bib. 1541). Inventarium, öfwer Kyrckians behållne Egendom och Skrud. Kyrkol. 19: 17 (1686). Flytter .. (borgare) utrikes; gifve ut siette penningen af all sin egendom, Konungen och Staden til tveskiftes. HB 3: 5 (Lag 1734). Den som minskar sin skuld, ökar sin egendom. Granlund Ordspr. (c. 1880). Allt, som ingår i en persons förmögenhet, kallas hans egendom. Björling Civilr. 34 (1906). — jfr ENSAM-, GEMENSAMHETS-, JORD-, KAPITAL-, KRONO-, KULTUR-, LÖS-, NATIONAL-, ODAL-, PRIVAT-, PÄNNING(E)-, RIKS-, SAK-, SAM-, SLÄKT-, SOCIAL-, STIFTS-EGENDOM m. fl. — särsk.
a) i uttr. arv och egendom, se ARF I 7 a.
b) (†) i pl.: ägodelar; medel, tillgångar. Stiernhielm Fateb. E 4 b (1643). Sterbhuset tillhörige särskilte slagz ägendomar. Bouppteckn. fr. Växiö 1781. Boëthius Sed. 181 (1807).
c) (†) om enskilt föremål för ägande; ägodel, bohagsting. Jerker, som äldste Sonen, tog .. (vid faderns död) denna goda egendomen i vård. Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740; om en häst). Thorild 4: 81 (1793).
d) (numera knappast br.) i förb. med ett föreg. måttsord i gen.: förmögenhet till så l. så stort belopp. Gubben .. lämnade omkring 20000 plåtars egendom! Leopold (1780) i 2 Saml. 6: 155. Björn Förf. yngl. 82 (1792).
e) (numera föga br.) i fråga om förmögenhetsställningen i ett bo o. d.: tillgångar, aktiva; motsatt SKULD(ER), PASSIVA. Bouppteckn. fr. Växiö 1801. Boets egendom och gäld. Thurgren Handb. i sv. lagfar. 605 (1872).
f) mer l. mindre oeg. l. bildl. Ingen ting är swårare, än skilia them ifrå Gudh, hwilka han .. til sitt eghendom taghit haffuer. P. P. Gothus Underv. M 1 a (1590). De vackra minnen från förflutna .. dagar, hvilka äro regementets egendom. Oscar II 6: 8 (1872, 1895). Han ville (vid sina studier) göra det inhemtade till sin andliga egendom. Söderwall i 3 SAH 7: 17 (1892). (Det dentala r-) Ljudet anses .. vara samgermansk egendom. H. Pipping i Förh. o. upps. 16: 5 (1903).
3) [speciell anv. av 2] om fast egendom.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) koll.: ägor; jordagods, egendomar. Förbe(nämn)de godz och gårder eller någott aff theres tilliggelse eller eigendom. G. I:s reg. 7: 32 (1530). Sveriges cronos strömmer och eigendom. A. Oxenstierna 2: 90 (1612). Tegel G. I 2: 107 (1622).
b) [jfr motsv. anv. i d., nt. o. holl.] gård l. hus (i stad l. på landet); i sht om gård på landet med tillhörande jord: jordegendom, landtgård, landtgods, gods. Han har köpt sig en liten egendom i Uppland. Egendomen Valla i N. socken. G. I:s reg. 17: 558 (1545). Min Moder (vistades) ofta .. på Landet, på sitt kiöpte Säterie och egendom. Humbla Landcr. 5 (1740). Den .. så kallade Krausiska ägendomen (i Lund). C. A. Wachtmeister (1791) hos Fürst Florman o. veterinärvet. 13. Egendomarna i Sverige äro i regel små (2—20 har) och brukas till största delen av ägarna själva. Rönnholm Ekon. geogr. 15 (1907). jfr DONATIONS-, FRÄLSE-, GRANN-, GÅRD(S)-, INLANDS-, JORD-, JORDBRUKS-, KRONO-, LANDT-, SKATTE-, SMÅSTADS-, SÄTERI-, VILLA-EGENDOM m. fl. — särsk. (i juridiskt fackspr.) i förb. fasta egendomen (den och den). Den i mät tagna fasta egendomen 5/36 m(an)t(a)l frälseskatte Sanda no 2. AB 1890, nr 5, s. 2. PT 1900, nr 111 A, s. 4.
II. [efter motsv. anv. i mnt.; jfr EGEN, adj. 2] (†) livegenskap, träldom; äv. bildl. Är tu kallat vthi eghendom haff ther ingen sorg före, Doch kan tu frij warda så bruka thet heller. 1 Kor. 7: 21 (NT 1526). Thå wij worom barn worom wij indraghne j eghendom vnder werldennes element (dvs. utvärtes stadgar). Gal. 4: 3 (Därs.). (Att) thette riche (icke måtte) komme under någen servitut och ägendom, som i the förre tider varit hafver. RA 1: 669 (1560).
III. [sannol. efter motsv. anv. i ä. t.; jfr samma anv. i ä. dan. o. ä. holl.; jfr EGEN, adj. 5] (†) beskaffenhet, art, egenskap(er); egendomlighet, egenhet. Ludvigsson Norman 13 (c. 1550). Thesse äre rett tekn om blodzens egendom. B. Olavi 1 b (1578). The aderton egendomar, .. som alle drinkare haffua. J. P. Gothus (1587) i 2 Saml. 3: 7. Syndennes listighe art och eghendom. P. P. Gothus Underv. O 5 a (1590). Hambræus Erasmus A 4 b (1620).
Ssgr (i allm. till I 2):
(I 3 b) -AGENT. person som yrkesmässigt sysslar med köp o. försäljning av egendomar. —
(I 3 b) -AUKTION. —
-BORGEN. (†) jur. Går någon i Borgen för godz eller penningar: heter thet .. ägendoms Borgen. Nehrman Inl. t. jur. civ. 351 (1729). Schrevelius Civilr. 2: 674 (1847). —
-FOLK. [jfr d. ejendomsfolk; ytterst efter hebr. ‛am segullā (5 Mos. 7: 6)] (i sht i religiös framställning) eg. om judafolket ss. särsk. utvalt av Herren o. stående under hans särskilda beskydd; i utvidgad anv. äv. om ett folk i allm. l. en grupp av människor osv. som mer än andra synas stå i gemenskap med Gud l. beskyddas av honom; vanl. i best. form l. i förb. Guds egendomsfolk o. d. J ären thet vthwalda slechtet, .. thz heligha folcket, och thet eghendoms folcket. 1 Petr. 2: 9 (Bib. 1541; Luther: das volck des eygenthums, Vulg.: populus acquisitionis). Herre gif oss att det svenska folket måtte blifva ditt egendomsfolk det sig om goda gerningar beflitar. Thomander 1: 473 (1841). Skriftens skildringar af det kringvandrande egendomsfolkets tidigaste färder. E. N. Söderberg i Läsn. f. sv. folket 1911, s. 66. 5 Mos. 7: 6 (Bib. 1917). —
-FÖRDELNING. (i fackspr.) särsk. till I 3: fördelning (på invånarna) av (ett lands osv.) jordegendom. Fahlbeck Sv. jordbr. afk. 4 (1893). —
-FÖRDRAG. (inom samhällsfilosofien). Boëthius Nat. 127 (1799). Fichte .. fattar statsfördraget såsom ett egendomsfördrag. Nyblæus Forskn. I. 2: 298 (1875). —
-FÖRLUST. särsk.: förlust av egendom ss. straff för förbrytelse; konfiskation. Geijer Häfd. 170 (1825). —
-FÖRSÄLJNING. särsk. till I 3 b. —
-FÖRVALTNING. —
-FÖRVÄRV. —
-GEMENSAMHET~0200, äv. —010~2. (mindre br.) = -GEMENSKAP. Samtiden 1871, s. 507. särsk. jur. Egendomsgemensamhet uti boet emellan makarne. Nordström Samh. 2: 178 (1840). —
-GEMENSKAP. gemensam delaktighet i egendom, gemensam äganderätt. De bekanta socialisterna yrka ibland annat egendomsgemenskap. SvT 1852, nr 169, s. 1. särsk. jur. ett flertals delaktighet i en massa förmögenhetsrättigheter på det sätt, att rättsägarna äga var sin ideella andel i hela massan oberoende av omsättningarna i de särskilda förmögenhetsrättigheterna; motsatt SAM-EGENDOM, SAM-ÄGANDERÄTT. Schlyter Jur. afh. 1: 193 (1836). Makarna sägas ha egendomsgemenskap, icke samäganderätt. Björling Civilr. 237 (1910). —
(I 3 b) -HANDLANDE, m.||(ig.). —
(I 3 b) -HANDLARE. —
-HERRE.
1) [jfr (ä.) t. eigentumsherr] (†) ägare (till ngt); herre (över ngt). Dict. Hamb. (1700). Vi, svafvelstickornas ömkliga egendomsherrar. C. F. Dahlgren 4: 25 (1826).
2) till I 3 b: ägare av (en större) jordegendom; godsägare, godsherre, possessionat; jfr -ÄGARE. A. Oxenstierna 1: 341 (1625). Är Ni Egendomsherre här i trakten, och jagar för ert nöje? Almqvist Amor. 306 (1822). —
(I 3 b) -JOBBARE. —
(I 3 b) -JOBBERI. —
-LÄRA. (inom samhällsfilosofien). (Proudhons) egendomslära bör ses i sammanhang med hans värdelära. 2 NF 22: 431 (1915). —
-LÖS. (i sht i fackspr.) som saknar egendom, som tillhör den icke besittande klassen i samhället; i substantivisk anv.: proletär. Den egentliga arbetaren (har) blifvit en egendomslös tjenare hos kapitalisten. Snellman Stat. 189 (1842). Värdigheten som Guds profet bland de egendomslösa. Koch Arbetare 91 (1912). —
-MASSA.
1) i sht jur. till I (1 o.) 2; om sammanfattningen av ett flertal förmögenhetsrättigheter l. förmögenhetsvärden. NDA 1876, nr 280, s. 2.
2) till I 3 b. De fordna odal- eller allodial-hemmanen (ha i många länder) blifvit sammanslagna till stora egendomsmassor. Strinnholm Hist. 1: 564 (1834). —
(I 1) -RÄTT. äganderätt (till ngt); äv.: rätt(en) att besitta egendom. Lallerstedt Dygdel. 91 (1746). Anstalter, som våldförde den enskilda ägendoms-rätten. LBÄ 27—28: 79 (1799). Hustrun (var) ursprungligen i saknad af egendomsrätt inom familjen. Olivecrona Lagb. gift. 5 (1851). —
(I 1) -RÄTTIGHET~200 l. —10~2. (numera knappast br.) = -RÄTT. Bælter Jesu hist. 3: 150 (1756). Olivecrona Lagb. gift. 8 (1851). —
-RÄTTSLIG. som gäller egendomsrätten. Den gifta qvinnans egendomsrättsliga ställning. AB 1877, nr 54, s. 2. —
-SKILLNAD.
(I 3 b) -SPEKULANT. —
(I 3 b) -SPEKULATION. —
-STRAFF. jur. straff som består i mistning av egendom (konfiskation l. böter). Boström 2: 470 (1842). —
(I 1, 2) -SÄKERHET~200 l. —10~2. (numera föga br.) rättssäkerhet med avs. på egendom o. äganderätt. A. G. Silverstolpe i 1 SAH 2: 198 (1787). Reuterdahl Sv. kyrk. hist. II. 2: 241 (1850). —
-TVIST. i sht till I 3 b. Dalin Hist. 1: 213 (1747). Reuterdahl Sv. kyrk. hist. II. 2: 503 (1850). —
-VÄLDE. (†) äganderätt (till) o. därav följande herravälde (över ngt). Lind (1749; under eigenherrschaft). Hwasser V. skr. 2: 284 (c. 1850). —
-ÖVERLÅTELSE~00200. särsk. till I 3 b.
Spalt E 321 band 7, 1920