Publicerad 1920   Lämna synpunkter
EGENDÖME, n.
Ordformer
(äygen- G. I:s reg. 10: 186 (1535))
Etymologi
[fsv. eghindöme, äganderätt, bildat av eghindomber (se EGENDOM) i anslutning till avledningar på -döme sådana som biskops-, konunga-döme m. fl.]
(†)
1) egendom (se d. o. I 2). (De inbyggare) J Danmark szom her haffua äygendöme J Riikit. G. I:s reg. 10: 186 (1535).
2) [jfr EGENDOM II] livegenskap, träldom. Vi i thenne iii (dvs. tre) riiche ære swa gott som kompne til edzsta (dvs. ester, trälar) oc egendöme. G. I:s reg. 1: 51 (1523).
Anm. Hos P. Erici Musæus 2: 300 (”299”) a (1582) står ordet säkerligen felaktigt för EFTERDÖME.

 

Spalt E 326 band 7, 1920

Webbansvarig