| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
EGENTLIGHET ejän4tlig~he1t, äv. (i sht i Sveal.) 030~2 (ege´ntlighet Weste; ejä`nntligghét Dalin), r. l. f.; best. -en.
1) (†) till EGENTLIG 3: egendomlighet, egenhet, kännetecken, särmärke, särprägel, det egendomliga l. karakteristiska (hos ngn l. ngt). Ett helt annat språk, som har sin egen särskilta natur, sina vissa egentligheter. Leopold 6: 36 (1792). Hwasser V. skr. 2: 246 (c. 1850).
2) (mindre br.) till EGENTLIG 5: noggrannhet, bestämdhet, exakthet, precision, tydlighet. Vi förbise icke uttryckets mindre egentlighet. Claëson 1: 238 (1858). Genom upptagande af en del ord, som dittills ansetts mindre lämpliga i ”den högre stilen”, förlänade .. (C. V. A. Strandberg) sin diktion en hög grad af friskhet och egentlighet. NF 15: 718 (1891).
3) (föga br.) till EGENTLIG 6: förhållandet att ngt värkligen är det som det heter l. utgiver sig för att vara, förhållandet att ngt är ngt i egentlig mening; värklighet, realitet. Boström 2: 167 (1840). Lifvet framträder ej på hvarje punkt af naturen med samma grad af egentlighet. NF 11: 873 (1887).
Spalt E 333 band 7, 1920