| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OEGENTLIG ω3~ejän2tlig (oege´ntlig Weste), adj. -are. adv. -EN (†, Murberg, Björkman (1889)), -T (Murberg, osv.).
1) (†) om område, i uttr. ngn oegentlig, som ngn (egentligen) icke hör hemma i. Desse växters större sparsamhet i de dem oegentliga regioner. VetAH 1814, s. 94.
2) (i sht i skriftspr.) föga träffande l. passande, inkorrekt, oriktig, inadekvat; för en logisk analys felaktig (ehuru stundom vedertagen); äv.: som icke (riktigt) tillfredsställer känslan för rätt(visa) o. billighet, orätt; jfr EGENTLIG 5. Murberg FörslSAOB (1791). De oegentliga och inkorrekta talspråksuttrycken. Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 125 (1896). Det (förefaller) i viss mån oegentligt .. att utgivaren av skrift drabbas av .. (konfiskation) men icke får veta anledningen. Tiden 1947, s. 423 (1941). — särsk.
a) om betydelse l. mening l. användning (av ord l. uttryck o. d.): som icke ursprungligen l. egentligen l. rätteligen tillkommer det ifrågavarande ordet l. uttrycket osv.; ur (språk)historisk synpunkt sekundär; äv.: utvidgad, överförd. I en oegentelig bemerkelse brukas .. (det fr. ordet age) om .. den tiden, på hvilken .. en amma gifvit dja. Möller 1: 42 (1745). SAOB K 294 (1935).
b) ss. adv.; stundom svårt l. omöjligt att skilja från 3 c. Murberg FörslSAOB (1791). Populärt, men oegentligt brukar algebran ofta betecknas som bokstafsräkning. 2NF 1: 567 (1903).
3) (numera i sht i fackspr.) som (egentligen) icke l. bl. delvis l. bl. ur vissa synpunkter gör skäl för sitt namn, oäkta, som bl. i oegentlig mening (jfr 2 a) räknas till (ngt); jfr EGENTLIG 6. Schroderus Albert. 2: 70 (1638). Marklin Illiger 306 (”316”) (1818). Nominalsammansättning .. är .. oegentlig, då första ordet står i genetiv. Munch FsvFnoSpr. 91 (1849). Oegentlig predikatsfyllnad eller predikativt attribut. Beckman SvSpr. 49 (1904). — särsk.
a) mat. i uttr. oegentligt bråk, bråk vars täljare är större än nämnaren, bråk vars värde är större än ett. Zweigbergk Räkn. 29 (1839). Hedström o. Rendahl Alg. 175 (1915).
b) (i fackspr.) i uttr. oegentligt dövstum, person som är nästan (men icke helt) dövstum. NordTDöfstSkol. 1905, s. 137. SvStatskal. 1948, s. 868.
c) ss. adv.: i oegentlig mening l. användning; stundom svårt l. omöjligt att skilja från 2 b. Tegnér FilosEstetSkr. 333 (1808). Oegentligt sammansatta adverber. Nordvall Modersm. 40 (1863).
4) (mera tillf.) som avser oegentligheter (se OEGENTLIGHET 2), bedräglig. Han hade .. velat hjälpa (med att ersätta förskingrade medel) .. för att intet oegentligt skulle finnas mer i banken. Moberg Rosell 304 (1932).
1) (i sht i skriftspr.) till 2: företeelse l. förhållande som är präglad (präglat) av inkonsekvens l. oreda l. förvirring l. inkorrekthet, inadvertens, onöjaktighet. Noreen SprSt. 1: 92 (1895). Johansson Frostv. 55 (1947). särsk.
a) i fråga om muntlig l. skriftlig framställning: språklig företeelse l. stildrag l. uttryck o. d. som icke är korrekt l. passande l. träffande resp. adekvat l. logiskt oangriplig(t) o. d.; egenskapen l. förhållandet att vara beskaffad på detta sätt. Serenius (1734; under impropriety). (Kritikern av Atterboms dikter går) nästan blott på jakt efter språkliga oegentligheter. Vetterlund StDikt. 46 (1901).
b) i fråga om ngns uppgifter l. om persons l. myndighets handlande l. värksamhet l. förvaltning o. d.: onöjaktighet, (mindre) fel, (formell) brist. Liljecrona RiksdKul. 530 (1841). Vi (ha) såsom en oegentlighet anmärkt regeringens förslag att (osv.). Samtiden 1872, s. 228. (Det) finnes en liten oegentlighet i viktuppgiften. HjälpDigSjälf 9: 8 (1904). SFS 1937, s. 448.
2) [utvecklat ur 1 b] medvetet bedrägligt (o. enl. lag straffbart) handlande, bedrägeri; i sht i fråga om förvaltning av pängar: försnillning, förskingring, underslev; äv. om förfalskning; nästan bl. i pl. Göra sig skyldig till, begå oegentligheter. VL 1892, nr 294 A, s. 2. Alla s. k. kassalappar måste (vid inventering) ingående undersökas, då de kunna dölja oegentligheter. HandInd. 813 (1927). SvD(B) 1947, nr 232, s. 12 (om valfusk).
Spalt O 240 band 18, 1949