Publicerad 1920   Lämna synpunkter
EKBARK e3k~bar2k, r. l. m.; best. -en. (se anm. före ssgrna under EK, sbst.1)
Etymologi
[fsv. ekebarker, motsv. d. egebark; av EK, sbst.1, o. BARK, sbst.1]
bark på ek. B. Olavi 38 a (1578). Ekbark brukas mycket vid garfverier til allehanda läders beredning. Rothof Hush. 91 (1762). Ekbark anv(ändes) redan under antiken ss. adstr(ingerande) medel till in- o. utvärtes bruk. Lindgren Läkem. (1918). — jfr GARVAR-EKBARK.
Ssgr: A: EKBARK-AVKOK, -EXTRAKT, -GARVSYRA, se B. —
-SKOG. (i fackspr.) Ett eget slag af lågskog utgöra de så kallade ekbarkskogarna, hvilka afverkas vid 15—20 års ålder och hufvudsakligen äro anlagda för vinnande af ekbark till garfning. Uppf. b. 3: 411 (1873). Cnattingius Skogslex. (1873, 1894).
B: EKBARKS-AVKOK~02, äv. ~20. (ekbark-) AHB 4: 34 (1860). —
-DEKOKT. —
-EXTRAKT. (ekbark- AHB). Berzelius Kemi 6: 810 (1830). En lut, beredd af utgarfvad barklut och ekbarkextrakt. AHB 52: 20 (1871). —
-GARVSYRA~020. (ekbark-) kem. ekgarvsyra (se d. o. 1). Tekn. tidskr. 1887, s. 65. —
-INFUSION. Berzelius Kemi 4: 517 (1827). —
-LAG, r. avkok på ekbark. Haartman Sjukd. 252 (1759).

 

Spalt E 361 band 7, 1920

Webbansvarig