Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
ELINS- e3lins~.
i ssgr som beteckna växten Inula helenium Lin.
-ÖRT. (bl. anträffat i formen elens-) [jfr fsv. S. elena yrt] Nyman Sv. växt. naturh. 1: 26 (1867). Dens. Sv. fanerog.-fl. 201, 253 (1873).
Anm. Under medeltiden uppfattades antikens Helena, till vilken namnet på växten under den klassiska tiden anknutits, ss. ett helgon Helena (i Sv. sannol. ss. S:t Elin av Skövde), varför växten, liksom redan i fsv. (se ovan ssgrna), ävensom i d. (Sankt Ellensrod), också fick sankt(a) framför sitt namn: S. Elinsrot (Franckenius Spec. B 4 b (1638: Elens-), Palmberg Ört. 297 (1684)) o. S. Helenerot (Bromelius Chloris 25 (1694), Serenius Iiii 4 a (1757)). I anslutning till den av Plinius anförda sagan att växten uppkommit av Helenas tårar kallar Tillandz B 5 b (1683) den S. Elins Tåårört.
Spalt E 470 band 7, 1921