Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENFALD e3n~fal2d, stundom en3~, sällan än3~, l. ENFALDT ~fal2t, adj.
Etymologi
[fsv. enfalder, motsv. isl. einfaldr; av EN, räkn., o. -FALD, adjektivsuffix]
1) (†; se dock nedan) enkel. Enffall grimma. GR 1: 153 (1523). Enfalte jordarter. Gadd Landtsk. 1: 92 (1773). Rinman 1: 841 (1788). — särsk. (i lagspr.; numera bl. i fråga om ä. förh.)
a) i uttr. enfaldt hor, enkelt hor. BtFinlH 2: 171 (1564). Nordström Samh. 2: 69 (1840).
b) som erlägges med grundbeloppet utan att ökas till det dubbla l. flerdubbla; om avgift (t. ex. tull) l. böter o. d.; särsk. i uttr. enfald bot. Enfalt tull. BtÅboH I. 10: 117 (1654). Hafver någor haft lägersmål med flera, ock för sådant brott förr ej varit lagförd; vare enfall bot för hvarthera. MB 53: 7 (Lag 1734).
2) (†) menlös, enfaldig (se ENFALDIG, adj.1 4 o. 5). The som akthe .. bedrage .. simpell oc enfolle mænnisker Som ecke annet forstaa. GR 3: 313 (1526). Kolmodin Qv.-sp. 1: 6 (1732).
Avledn.: ENFALDHET. (†) oskuld, menlöshet; jfr ENFALD, r. l. f. 3. Gudachtig enfaldhet. Lybecker 44 (c. 1715). Hans Evangeliska enfaldhet. Oldendorp 2: 440 (1788). —
ENFÄLLING, m.||ig. (†) dum, enfaldig person. Jag arma Enfälling har intet vetat, at blotta Anseendet .. (av dygd) är alt nog. Dalin Arg. 1: nr 41, s. 2 (1733). Dens. Vitt. II. 5: 75 (1738). —
-ENFÄLLS, adj. oböjl. (†) osammansatt, enkel. Enfälls Hälleberg. Wallerius Min. 147 (1747). Rinman 1: 839 (1788).

 

Spalt E 602 band 7, 1922

Webbansvarig