| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ENFALDIG e3n~fal2dig, stundom en3~, sällan än3~, sällan 040 (enfa´ldig Weste, ènfálldigg o. ènnfálldigg Dalin), adj.1 -are. adv. -T.
1) (numera bl. ngn gg skämts.) ej dubbel l. flerfaldig, ej bestående af flera delar, osammansatt, enkel. En del (nejlikor) äre fulle, somblige halffulle, somblige enfollige. SynodA 2: 50 (1586). (Eld, luft, vatten) äre the enfallighe Kroppar, aff hwilke the förmängde vpkomma. Schroderus Comenius 28 (1639). Alla ord i Svenska språket äro dels enfalldiga, dels sammansatte. Botin Sv. spr. 12 (1777). (Min hustru) har sina gossar att med femfaldig bockning understödja hennes enfaldiga nigning. Runeberg E. skr. 2: 249 (1847). — särsk.
a) (†) mat. i uttr. enfaldigt bråk, tal som består av ett ensamt bråk, rent bråk. Aurelius Arithm. E 7 a (1633). Rålamb 1: 14 (1690).
b) (†) i uttr. enfaldigt hor, enkelt hor; jfr ENFALD, adj. 1 a. VDP 1614, s. 507. Ångerm. dombrev 1629, fol. 2.
d) (†) övergående i bet.: blott (se BLOTT, adj. 4), ren, klar; ss. adv.: helt enkelt, rätt o. slätt. Om intet annat hadhe sökts i Saaken än enfaldige Rättwijsan. GR 5: 130 (1528). Här sågo .. (lärjungarna) icke slätt och eenfaldigt Christum i sitt åtagna kött, vtan j sin himmelska förklaringz härligheet. Phrygius Him. lif. 6 (1615). Den första de dödligas Naturlag är då helt enfaldigt att bestå. Thorild 3: 5 (1788).
2) (†) ej tillkrånglad l. invecklad l. konstig; enkel, lättfattlig, elementär. Then gemena eenfåldigha barna Booken .., som kallas Esopus. Balck Esop. 15 (1603). (De norska lapparna) kunna .. dhe enfaldigsta stycken af sin Christendom. J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 36. (Sten Sture d. ä.) brukade .. det enfaldiga, men säkra Statsgrepet at intaga sina Landsmäns sinnen igenom rättrådighet, mildhet .. och andra dygder. Celsius G. I 1: 8 (1746). Holmberg Nordb. 317 (1854).
3) (†) enkel, konstlös, simpel, utan prål l. flärd l. utsmyckning, flärdfri; stundom: tarvlig, torftig; om person l. sed äv.: okonstlad, rättfram. The ther nw lust haffua til rijm och sådana dicht, the må läsa thenna Comedie. Men the som .. lust haffua til eenfaldigt taal, the må läsa sielffua Tobie boock j Biblien. Tob. com. A 3 a (1550). Ringa och enfåldiga klädher. Schroderus Sleidanus 160 (1610). En enfaldig naturbetraktelse, klädd i ett bildligt famlande, sinnrikt språk. (Cavallin o.) Lysander 197 (1874). — särsk.
a) övergående i bet.: ociviliserad, ohyfsad. Thet Folk som .. (i Petjora) boo, är ett eenfaldigt folck. Petreius Beskr. 1: 66 (1614). Invånarena (i Norge) äro väl en god del enfaldigare, och mera butte än the Danske. Lenæus Hübner Geogr. 319 (1726).
b) övergående i bet.: outvecklad, lågt stående. De gemenaste åg enfalldigaste Jordväxter äller örter, såmm hava hvarken frö äller Blomma. P. Artedi (1729) hos Fries 2 Linné 1: 48.
4) (numera i sht i religiös stil) som ej vet av l. har några listiga beräkningar, som har ett barnsligt sinnelag; oskuldsfull, oskyldig, menlös, from, öppen, uppriktig; stundom: naiv, okonstlad. Han hade agtadh bedragha thenne eenfalliga almoga. GR 2: 156 (1525); jfr 5. Haffuer iagh .. thetta giordt medh enfollugt hierta, och oskyllugha hender. 1 Mos. 20: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: I mitt hjärtas oskuld). Är titt ögha enfåldigt, så warder tin hele krop liws. Mat. 6: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: friskt). Enfaldig, som en siwåhrs Räffvnge. Grubb 186 (1665; ironiskt). Lär mig att, skild från flärden, / Min väg enfaldigt gå. Ps. 1819, 206: 2. Barnsligt enfaldig och omedveten. Heidenstam End. 35 (1889).
5) oförståndig, okunnig, olärd; numera nästan bl. i klandrande mening: dum, inskränkt. En enfaldig stackare. Dumt, enfaldigt prat. Tala enfaldigt. Een .. wnderwijsning .. Hwilken mykit nyttugh är allom christnom meniskiom ath wetha, besynnerligha eenfålloghom prestom. O. Petri Men. fall (1526; i titeln). När titt ord vppenbarat warder så fröghdar thet, och gör the enfaldigha wijsa. Psalt. 119: 130 (Bib. 1541). Den äldre Brodren .. var enfaldig som en spån. Tessin Bref 1: 3 (1751). Ett ord till i förtroende! Fröken Link är en enfaldig gås. PT 1906, nr 232 A, s. 3. — jfr GENOMENFALDIG.
Anm. Bet. 4 o. 5 äro emellanåt ej strängt skilda från varandra. Ordets (åtminstone sedan 1850-talet) vanligaste bet. är den under 5 omtalade nedsättande bet. Jfr anm. till ENFALD, r. l. f.
1) (†) till 1. Medelst .. medlydnings bokstafvens enfalldighet eller fördubbling. Hof Skrifs. 228 (1753).
2) (†) till 2. Runornas enfaldighet och likhet med de gamla Joniska Bokstäfver vitnar om deras höga ålder. Mennander PVetA 1756, s. 3. Schönberg Bref 1: 46 (1772).
3) (†) till 3. Then reene Apostoliske Eenfaldigheten. Schroderus Os. 1: 629 (1635). (”Herdeskyternas”) enfaldighet, måttelighet, tarflighet och rättrådighet. Dalin Hist. 1: 23 (1747). Leopold 3: 481 (1794, 1816). närmande sig bet.: ringhet. Then ther nu på hans (dvs. Kristi) eenfalligheet oc snöpligheet sigh icke förarghar. L. Petri 1 Post. A 7 b (1555).
4) (numera i sht i religiös stil) till 4. J tienare warer lyduge idhra kötzligha herrar j al ting .. medh hiertans eenfållugheet, och medh gudz fructan. Kol. 3: 22 (NT 1526; Bib. 1917: av uppriktigt hjärta). Sanningen är .. (för Pilatus) en overklighet, en inbillning, en den fromma enfaldighetens drömverld. Rudin 2 Evigh. 1: 185 (1880, 1887). jfr SINNES-ENFALDIGHET.
5) till 5. GR 2: 245 (1525). Nils’ kända enfaldighet räddade honom. Blanche Bild. 1: 130 (1863). särsk.
a) konkretare, om handling o. d. som röjer enfaldighet. Ho orkar uprepa alla .. (turkarnas) dårskaper och enfaldigheter. Björnståhl Resa 3: 284 (1778). SD(L) 1899, nr 359, s. 6.
b) [jfr motsv. anv. av RINGHET] (†) i uttr. min enfaldighet, ss. uttr. för anspråkslöshet o. blygsamhet. HB 3: 165 (1688). Men icke kan iag förmå min enfaldighet, at tro eller bifalla dem som .. vil hafa Helsungalandsnamnet af Halsung eller Halsing. Wettersten Forssa 4 (c. 1750).
Spalt E 604 band 7, 1922