| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ENVIS e3n~vi2s, äv. en3~ (ènnvi´s Dalin), adj. -are. adv. -T.
1) om person (l. ngns karaktär, sinnelag, ”huvud”, påstående o. d.): som utan att låta rubba sig av några skäl fasthåller sin (mer l. mindre oriktiga) åsikt l. mening l. sitt beslut, som icke låter övertyga sig l. rubba sig (av förnuftiga skäl), halsstarrig, tjurskallig, egensinnig; stundom uppfattat ss. förtjänstfull egenskap: oböjlig, ståndaktig; i sht i förb. med prepositionell bestämning övergående i bet.: enträgen, ihärdig. Envis som synden. Självvis och envis är ovis (ordspr.). Schroderus Comenius 898 (1639). Enwijs blijr aldrigh wijs. Grubb 194 (1665). Envis som en Skiärslipare. Linné i VetAH 1747, s. 284. Drottningen var särdeles envis i detta sitt påstående. Hallenberg Hist. 3: 154 (1793). (Partierna) bekämpade hvarandra envist i de obetydligaste spörsmål. Rydberg Vap. 207 (1891); jfr 2. Den andre var envis med sitt och ville inte tro honom. Lagerlöf Holg. 2: 195 (1907). (Laxarna äro) envisa att alltid gå uppför strömmen. Sandström Natur o. arbetsliv 2: 195 (1910).
2) om sak, tillstånd, värksamhet o. d.: ihållande, ihängande, ihärdig, som icke lätt släpper taget l. upphör. Det var en envis fläck (som inte går ur)! Ett envist regnande. Ogräset håller sig envist kvar. Han teg envist. En envis motvind. Han förföljdes av en envis otur. Efter ett envijst fäcktande i 2 timars tid, gåfvo de Danske aldeles vika. Nordberg C. XII 2: 261 (1740). Hostan var .. ganska envis. Veckoskr. f. läk. 3: 341 (1782). På mattan höll jag blicken envist sänkt. Snoilsky 2: 105 (1881).
ENVISAS, se d. o. —
ENVISHET, r. l. f.
1) till ENVIS 1. Spegel Pass. 83 (c. 1680). Konung Sigismunds envishet med krigets fortsättande. Hallenberg Hist. 5: 360 (1796).
2) till ENVIS 2. Porthan Bref t. Calonius 66 (1794). Baissen i guldgrufvepapper .. fortfar med större envishet, än man i förstone förespådde. GHT 1895, nr 247 A, s. 4. —
ENVISING, m.||ig. (föga br.) till ENVIS 1: envis person, envist huvud. Dalin Arg. 2: nr 11, s. 4 (1734). Larsson Hemmabyarna 306 (1916). —
ENVISLIGA l. ENVISLIGEN, adv. (†) till ENVIS 1: envist. ConsAcAboP 1: 149 (1645: -en). Swedberg Schibb. 289 (1716: -a).
Spalt E 681 band 7, 1922