| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIS vi4s, adj.1 -are. adv. -T.
1) (†) som har l. tror sig ha vetskap l. kunskap l. kännedom om ngt l. är införstådd l. bekant med ngt; i sht [jfr t. weis machen] i uttr. göra ngn vis att (ngt förhåller sig så l. så), upplysa ngn om l. inbilla ngn att (ngt förhåller sig så l. så). G1R 14: 35 (1542). Alt haffuer tu Her Thure bedragit migh. Tu haffuer iu giordt migh wijss, och sagt, att her skulle inge hoffmen wara i Swerige. Svart G1 166 (1561). Om någon wil giöra mig wis, at Partier .. kunna syfta på annat, än på et Rikes förderf, då swarar jag Nej. Dalin Arg. 2: 215 (1734, 1754). Dalin (1855; angivet ss. föråldrat). — jfr FÖR-, FÖRE-VIS.
2) som har (god) kunskap l. erfarenhet inom visst område (o. förmåga l. möjlighet att i praktiken utnyttja denna kunskap osv.); stundom utan klar avgränsning från 3; äv. i substantivisk anv.; numera i sht i vissa uttr. (se a–c); jfr KUNNIG II 2. Skogekär Bärgbo Klag. A 4 b (1658). Een wijs ämbetzmans .. uppehälle och styrcka i ämbetet. Olsson Herdam. 1: 50 (i handl. fr. 1693). Vi hafva räckt hvarandra handen uppå, att landets fäder och vise skola ega frihet att återföra sällhet, välmåga och laglighet i fosterbygden. Hellberg Samtida 2: 140 (cit. fr. 1809). Han är en wis man .. Han kan berätta om Guds makt. Han känner menniskorna. Han wet djurens historia. Wexterna wet han alla. Topelius Lb. 1: 2 (1860). — jfr LAG-, MÅNG-, SAGE-, STJÄRN-VIS m. fl. — särsk.
a) i fråga om filosofi l. forntida statsmannakonst o. d.; särsk. i sådana uttr. som Greklands sju vise, om grupp av filosofer o. statsmän i antikens Grekland. De sju vise i Grekeland. Widegren (1788). Ur Platons filosofiska skrifter skymtar fram en gammal saga, som han och före honom en annan grekisk vis hört förtäljas af egyptiske prester. Svensén Jord. 27 (1884). — jfr STATS-VIS.
b) i fråga om läkekonst l. spådomskonst l. trolldom l. svartkonst o. d. Juslenius 434 (1745). En redlig, hofsam, ädel samt gudfruktig man, så vis i spådom. Alexanderson Sept. 37 (1868). — jfr MÅNG-VIS. — särsk.
α) i uttr. vis man l. kvinna, om trollkunnig l. läkekunnig l. spåkunnig person l. om stjärntydare o. d. (jfr KLOK 5); särsk. om de i Matt. 2: 1–12 omtalade stjärntydarna, särsk. i sådana uttr. som tre vise män (äv. oeg., ss. benämning på de tre i rak linje sittande stjärnorna i stjärnbilden Orion, Orions bälte). Mat. 2: 1 (NT 1526). Den wyse quinnan ifrån Smålandh, Jngel, lofuade aldrig mere wille bruka sina läsninger och känsler. ÄARäfst 162 (1596). Chaldeerna voro en af de tre orientaliska nationerna, som blifvit ryktbara för sina visa män. Agardh ThSkr. 1: 3 (1842, 1855). En blank halvmåne hade glidit upp alldeles mitt emellan de tre vise män och sjustjärnorna. Lagerlöf Körk. 151 (1912). Tre vise män långt fjärran från / vill hyllning ge en kungason. Ps. 1986, 128: 3.
β) (†) i substantivisk anv. 1Mos. 41: 8 (Bib. 1541). Om något stulits ifrån en, är det bäst att vända sig till en ”vis”, för att denne måtte ”göra igän” det. Landsm. XI. 4: 27 (1896).
3) som har l. uppvisar (i stor livserfarenhet grundade) djupa insikter (om tillvaron l. människans villkor o. d.) samt (gm studier l. forskning förvärvade) mer l. mindre omfattande kunskaper (ofta i förening med inneboende egenskaper ss. förstånd l. förnuft l. gott omdöme), klok (se d. o. 1); stundom med huvudsaklig tanke på förstånd osv.; särsk. i sådana uttr. som vis av erfarenhet(en); i sht förr äv. med inbegrepp av dygd l. fromhet l. religiositet; äv. dels i överförd anv., om ngt sakligt (se c), dels i substantivisk anv.; jfr 2 o. FÖRNUFTIG 2, FÖRSTÅNDIG 2, VISLIG, adj.2 Then ther wijss och klooch är, han skal bruka thet the andra til godha. OPetri 1: 44 (1526). (Salomo) war wisare än alla menniskior. 1Kon. 4: 31 (Bib. 1541). Wise äro de, som icke hafwa deras lärdom blott utaf Gud, utan genom Skriften och människor. Borg Luther 1: 183 (1753). Hvar och en söker sällheten på sitt vis – skada blott att de visa, de som förstå allting, icke hafva hälften så roligt som jag med min bondtro. Lundgren MålAnt. 1: 13 (1839, 1873). Vis är den, som redan äger den sanna insigten, såväl som den fulländade moraliska karakteren. Wikner Platon 43 (1867). En vis man har sagt, att man aldrig kan vara nog försiktig i valet av föräldrar och jag ger honom obetingat rätt. Lewenhaupt MinnV 7 (1936). Vis av erfarenhet har vi inte planerat upp varenda dag med aktiviteter. SmålP 11/8 2015, s. B24. — jfr ALL-, BOK-, DRYG-, EGEN-, EVIG-, FRÅG-, FÅ-, FÖR-, FÖRE-, HÖG-, LEVNADS-, MÅNG-, NÄS-, O-, RÅD-, SJÄLV-, SMÅ-VIS m. fl. — särsk.
a) i talrika ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. SalOrdspr. 26: 7 (öv. 1536). Aff skadhan bliffuer man wijs och icke Rijker. Balck Es. 196 (1603). Vthan Rijs blijr Barn sällan wijs. Grubb 840 (1665). Vis man håller sina tankar för sig själv. Holm Ordspr. 358 (1964).
b) med mer l. mindre förbleknad innebörd, ss. hedrande l. höviskt epitet. Achtige och wijse herrer, her Berenn Bomhawer Kiemmener, och her Simonn plynnijgesz rådhman. G1R 1: 81 (c. 1580). Den vijse och store konung Gustaf, fäderneslandzens fader. AOxenstierna 7: 642 (1632). Konung Alfons X (död 1284), även kallad den vise. Arv 1957, s. 115.
c) i överförd anv., om ngt sakligt: som vittnar om l. präglas av l. ger uttryck för visdom. Psalt. 19: 8 (öv. 1536). Hiob talar owijsligha, och hans ord äro icke wijs. Job 34: 35 (Bib. 1541). En vis Politik. Kellgren (SVS) 5: 604 (1792). Ansiktet var skrynkligt, men munnen log ett vist och vänligt leende. Krusenstjerna Pahlen 4: 11 (1933).
-GUBBE, sbst.1 (sbst.2 se visa, sbst.1 ssgr) visman (se d. o. 1). Läkedomskunniga personer – vismän, visgubbar ock visgummor. Landsm. VII. 2: 1 (1888). —
-KARL. visman (se d. o. 1). Högberg Vred. 1: 230 (1906). Därpå snurrade ”viskarlen” rundt på golfvet under uttalande af en besvärjelse och fick därvid hemlig kraft. Modin GTåsjö 316 (1916). —
-KVINNA. (vis- 1597 osv. vise- 1624) läkekunnig l. spåkunnig kvinna; häxa. 3SthmTb. 2: 197 (1597). Därtill svarade Brita att hon inte velat använda spånorna i trolldomssyfte utan att ”viskvinnan” Margrete lärt henne att hon kunde bota skälvan på det sättet. Näsström FornDSv. 2: 284 (1948). —
-MAN. (vis- 1690 osv. vise- 1655)
1) läkekunnig l. trollkunnig l. spåkunnig man; trollkarl (se d. o. 1); jfr -gubbe, -karl. Landsm. VII. 2: 1 (1888). Nåjden – vismannen eller schamanen – trummade sig i trance och blev borta för denna världen. TurÅ 1946, s. 134.
2) (numera bl. mera tillf.) till 3, om vis l. klok man; jfr visling. Emporagrius Oxenstierna 29 (1655). Detta barn är mitt i sina barnsliga manér så fullt av visdom och kunskap, som om det studerat all världens vismän under årtusenden. SvLittTidskr. 1972, nr 2, s. 9.
B (†): VISE-KVINNA, -MAN, se A.
VISLING, m.//ig. (†) till 3: vis l. klok (mans)person; äv. mer l. mindre ironiskt, med förklenande l. nedsättande innebörd; jfr vis-man 2. HH XXXIV. 2: 17 (c. 1715). Slappa veklingar och sjelftillräckliga vislingar. Wallin Rel. 1: 37 (1813, 1825). WoJ (1891).
Spalt V 1353 band 37, 2017