| Publicerad 1948 | Lämna synpunkter |
NÄSVIS nä3s~vi2s, förr äv. NÄSAVIS l. NÄSEVIS, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. -are; adv. -T; ss. sbst. best. (†) -en (Holberg FattigdHögf. 44 (1780)); förr äv. NÄSVISER l. NÄSEVISER, m.||ig.
I. ss. adj.
1) (†) som har god näsa (se NÄSA, sbst.2 2 b). Näsewijs, then som wäl luchta kan, eller then som en ting snart merka och förståå kan. Linc. (1640; under emunctus).
2) [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.] som på ett påfluget l. närgånget l. (alltför) djärvt sätt blandar sig i ngt l. företager sig l. yttrar ngt; som uppträder l. yttrar sig utan tillbörlig respekt l. hänsyn för äldre l. överordnade l. över huvud för sina medmänniskor; som tar sig friheter; impertinent; respektlös; ”näbbig”; äv. i utvidgad anv., om uppträdande l. yttrande o. d.: som vittnar om dylik egenskap; numera företrädesvis i fråga om ngns sätt att tala l. svara o. d.; förr äv. dels allmännare (med starkare klandrande innebörd): fräck, oförsynt, oförskämd, dels övergående i bet.: nyfiken (på ett dumdristigt l. närgånget sätt). En näsvis och ouppfostrad pojke. Flickan var näsvis mot sina föräldrar. En näsvis fråga. Att then Jörenn Profooss och någre andre näsevijse kompaner haffve rumoredt och perlementedt hoss thet prydzske sendebudh. G1R 24: 374 (1554); jfr e. Kunde iag (dvs. revisorn) ey heller altÿd wära så dierff och näsewÿs till att begära besked aff (klädskrivaren). KlädkamRSthm 1594 D, s. 6 b. Then meenlösa Lärkian giorde sigh dristigh och näsewijs, flögh nidh til at beskoda then Nybygda Staden (dvs. fågelfängarens nät). Balck Es. 212 (1603). Swedberg Lefv. 87 (1729; allmännare). (Vi) kalla .. den näsvis, som ställer sig at se en annan i synen, i synnerhet en förnämare. Linné Diet. 2: 226 (c. 1750). Vilken skomakare, om man får vara så näsvis och fråga? Alving DamKlubb. 233 (1931). särsk.
a) i ordspr. Näsewijs spör tijdender. Grubb 597 (1665). Nödh giör näsewijs. Dens. 600. Narren är altijdh näsewijs. Dens. 660.
b) i vissa numera obrukliga jämförelser. Näsewijs, som fiärter i sånghus. Grubb 597 (1665); jfr c (slutet). Han är näsvijs som en stugugrijs. Mont-Louis FrSpr. 289 (1739); jfr c. Vara näsvis som en page. Murberg FörslSAOB (1793) [jfr fr. il est effronté l. hardi comme un page de cour].
c) efterhängsen o. envis; närgången o. irriterande; numera nästan bl. i fråga om djur (mygg, flugor o. d.). Frantzoserne äre för .. näswijse och importune att de skulle låtha beweka sig att gåå sin koos med twijffuelachtigt swar. HSH 38: 130 (1636). Han slog åt de näsvisa flugorna i rummet. Blomberg Än 313 (1939). särsk. (†): som irriterar l. angriper näsan. Lindestolpe Matk. 64 (1714; om maskar).
d) (†) övergående i bet.: (alltför) frispråkig; frivol. Med slätt, dock näsvijst, skick all högfärd ratar hon (dvs. idyllen). Düben Boileau Skald. 12 (1721; fr. orig.: tour simple & naïf); jfr 3. Ingen mig i landzflycht drifver / För en näsvis giljebok. Kolmodin QvSp. 1: 1 (1732; med syftning på Ovidius’ Ars amatoria).
e) (†) övermodig, kaxig; självmedveten, dryg; äv.: som tror sig vara kunnig l. klok, självklok, inbilsk; äv.: halvlärd. (Sv.) Näsewijs .. (lat.) semidoctus. Helsingius (1587). I går vore vÿ (dvs. polackerna) så näse vis, / i dagh hadhe vÿ tapat bådhe ära och pris. Visb. 1: 151 (c. 1620). Ett mechta styfft och näässwist folck. Gyllenius Diar. 151 (c. 1660). Wåre näszwijse klooke Nyia Lärare föregifwa, Troon allena giöra osz saliga. Rudbeckius Luther Cat. 216 (1667). Säfström Banquer. R 1 b (1753).
3) [jfr motsv. anv. av östsv. dial. näsevis; med avs. på bet.-utvecklingen jfr å ena sidan NÄSIG, å andra sidan sv. dial. snutugr, snutfager, vacker] (†) nätt, prydlig; näpen; intagande. Jag (har) kiöpt mig ett rum (dvs. en väggbeklädnad till ett rum) af tryckt lerfvett som är näsvist medh säng, bord, täcke och stolar där till. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 100 (1706). En unger Vippstjert (dvs. svalhane) .. / En ganska näsvis fägring hade. Creutz Vitt. 74 (1759). Weste (1807; vard.).
II. (numera bl. ngn gg i folkligt spr.) ss. sbst.; i sg. obest., förr äv. i sg. best., om näsvis person; förr äv. om oförsynt l. oförskämd l. självklok l. inbilsk person; jfr I 2 (e). Asteropherus 30 (1609). Tu näseviser! Märck Syrachs regel: Lät tig icke tycka för klok vara, så at tu straffar hvar man. Scherping Cober 1: 213 (1734). Vi kunna nu ej längre behålla denna näsvisen i vårt hus, han går med sitt skämt för långt. Holberg FattigdHögf. 44 (1780). Näsvisers knif är altid först i smöret. Rhodin Ordspr. 103 (1807). Anm. 1:o Ordet förekommer stundom ss. ett slags egennamn i sådana uttr. som madam Näsvis, Per Näsvis o. d., ss. beteckning för näsvis person. Det skulle intet angå munsiör per näsvis. CIHallman 167 (1776). Nå förklara er, madam Näsvis! Topelius Läsn. 8: 176 (1896). 2:o Ang. NÄSVISAR, pl., se anm. under NÄS-KONUNG (sp. 1127).
NÄSVISHET, r. l. f. [jfr t. naseweisheit] egenskapen att vara näsvis; förr äv. allmännare (med starkare klandrande innebörd): fräckhet, oförskämdhet; förr äv. i uttr. bruka näsvishet emot ngn, vara näsvis mot ngn. Linc. (1640; under audacia); jfr b. ConsEcclAboP 396 (1660). Nordberg C12 1: 604 (1740; allmännare). Posten 1769, s. 766 (: bruka). särsk.
a) konkret(are), om handling o. dyl. l. (numera företrädesvis) om yttrande som vittnar om påflugenhet l. närgångenhet l. bristande respekt l. hänsyn o. d.; förr äv. i uttr. ta sig näsvisheter, ta sig friheter. Man har varnat mig för den näsvisheten at tala vid bordet. Leopold (SVS) II. 1: 97 (1778). Benedictsson Peng. 42 (1885: ta sig). En världsdam besvarar inte näsvisheter. Bergman LBrenn. 81 (1928).
b) (†) övermod, morskhet, kaxighet; självsvåld; självklokhet, inbilskhet; jfr näsvis I 2 e. I vnge Studiosi, effterfölier icke edra egna näsewijszheet, vthan .. (profeten Jeremias) exempel. Rothovius 4Pred. A 5 a (1645). Han förargar sig öfver de oförsöktas näsvishet och falska mandom. Dalin Arg. 1: 12 (1732, 1754). 3SAH LII. 2: 611 (1793).
NÄSVISING, förr äv. NÄSVISINGE, m.||(ig.). (-ing 1738—1853. -ingar, pl. 1785—1853. -inge 1781) [jfr östsv. dial. näsevising] (numera knappast br.) näsvis person; äv. i utvidgad anv., om djur (jfr näsvis I 2 c); förr äv.: oförskämd l. inbilsk l. skrytsam person. Lind 1: 212 (1738). (Många) äro .., de der gjerna vilja .. gjörat (dvs. regera), men kunna likväl icke komma ut dermed; och dem plägar man .. kalla Näsvisingar och Mäster-Skryt. Borg Luther 2: 841 (1753). Envallsson Tunbind. 6 (1781; om oförskämd person). Gosselman Sjöm. 2: 135 (1839; om kackerlackor). Dalin (1853; vard.). —
Spalt N 1190 band 18, 1948