Publicerad 1948   Lämna synpunkter
NÄS nä4s, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(näs (næ-, nää-) 1612 osv. näss 1578— c. 1750. nääss 1538)
Etymologi
[fsv. näs, motsv. fd. næs (i ortnamn) (d. næs), isl. nes, mnt. nes, feng. næss (eng. ness); av ett germ. nasja- (jfr sanskr. nasya-, hörande till l. befintlig på näsan); avledn. av NÄSA, sbst.2; med avs. på bet. jfr HUVUD 6 c]
1) halvö; numera nästan bl. om mindre (ofta långsmal) halvö; jfr KAP, sbst.1 LAND-TUNGA 1, UDDE. VarRerV 40 (1538). (Grekiska o. romerska lärde) wiste intet wäl om .. (skyternas land) war .. ett Nääs som hängde fast medh Asia. Rudbeck Atl. 2: 589 (1689). Nässen eller uddarne på strandsidan. 2RA 1: 4 (1719). Nordenstreng Sag. 115 (1923). jfr AN-, BÄRGS-, UT-NÄS. särsk. (†) i uttr. Nordiska näset, om Skandinaviska halvön. BrölBesw. 4 (c. 1670). Isogæus Segersk. 1269 (c. 1700).
2) (smal) av vatten på två sidor omgiven landtunga som förbinder två landområden (l. öar) med varandra (l. en halvö med fastlandet), ed (se ED, sbst.2 2). Korintiska näset. VarRerV 40 (1538). På ett .. näs ligger .. staden Corinthus i Grekeland. Lenæus Hübner 13 (1726). En rad af sjöar, skilda af smala eller något bredare näs. TurÅ 1902, s. 94. jfr TVEHAVS-, ÄNGS-NÄS. särsk. bildl.
a) om del av huvudets undersida på fisk; i ssgn GÄL-NÄS.
b) (i vitter stil) om jordelivet l. den jordiska tillvaron. Sjöberg (SVS) 1: 214 (1820). Här på detta tidens smala näs. Hagberg Shaksp. 9: 230 (1850; eng. orig.: upon this bank and shoal of time).
Ssgr: A: (1) NÄS-KONUNG, förr äv. -KUNG l. -KONG. (näs- 1689 osv. näse- 1746—1846) [jfr fsv. näskonunger (ss. personnamn), ävensom d. næssekonge, nor. neskonge, isl. neskonungr] om fornnordiska förh.: (vikinga)hövding som bodde på o. härskade över ett näs; äv. allmännare: vikingahövding, sjökonung, stundom äv.: småkonung. Rudbeck Atl. 2: 37 (1689). Holmberg Nordb. 146 (1852; om sjökonung). VLS 181 (1888; om småkonung). särsk. (föga br.) i utvidgad l. bildl. anv., i fråga om icke fornnordiska förh.: småkonung; äv. om småkonung som härskade över ett ed; jfr näs 2. De Africanska Näskungarne. SvMerc. 1: 518 (1756). Wikner Vitt. 127 (1878). Anm. Efter mönster av detta ord (o. med felaktig etymologisk anknytning till näsvis) har i sen tid konstruerats ordet näsvisar, m. pl. [till vise, isl. vísi(r), hövding], ss. en antagen forntida benämning på (obetydligare) näskonungar. Rudbeck Atl. 2: 37 (1689). Afzelius Sag. 1: 120 (1839). jfr Dalin (1853). —
(1, 2) -STRAND. (tillf.) Östergren (1933). —
(1) -TUNGA. (tillf.) om yttersta udden av ett näs; jfr -tånge. Lönnberg FnordSag. 1: 91 (1870; isl. orig.: í nestangann). —
(1) -TÅNGE. [efter isl. nestangi] (†) = -tunga. Verelius 72 (1681).
B (†): NÄSE-KONUNG, se A.

 

Spalt N 1126 band 18, 1948

Webbansvarig