Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EST äs4t, m.; best. -en; pl. -er40 ((†) -ar GR 1: 51 (1523: edzsta), Därs. 9: 162 (1534), Regnér Begr. 141 (1780)); stundom ESTER äs4ter, sbst.1, m.; best. -n; pl. =. (est Lönnrot SvSkr. 2: 440 (1844: Esten, best.). ester, sg., J. A. Lundell i Landsm. 1: 500 (1881), Klint (1906). ester, pl., RA 2: 329
Ordformer
((1569) osv. — es- GR 9: 162 (1534) osv. ees- GR 1: 49 (1523), Schroderus Os. 2: 704 (1635). — edzsta, pl., GR 1: 51 (1523))
Etymologi
[fsv. e(e)ster, pl. (i bet. 2), isl. Eistr, Eistir, Eistrir, pl.; av ovisst urspr.; jfr T. E. Karsten i ASScF XLV. 2: 206 ff. (1915)]
1) benämning på person tillhörande den finska folkstam som nu bebor Estland; äv. om person tillhörande den urspr. söder därom boende baltiska (l. möjl. germanska) folkstam av vilken den finska stammen övertagit sitt namn. O. Petri Kr. 66 (c. 1540). Sigthuna (hade) .. år 1188. blifvit vtskiöflad och til bara marcken förstörd af Ryssar, Estar och Careler, som sig emot Sverige allierat. Rüdling 8 (1731). H. Lindroth i NoB 1917, s. 49.
2) (†) i överförd anv.: livegen, slav. Thenne iij (dvs. tre) rike ære saa goth som komne tiil eesthe ok egene. GR 1: 49 (1523). Bode i oc vi .. ære swa gott som kompne til edzsta oc egendöme. Därs. 51. RA 2: 329 (1569).
Ssgr: EST-LIMPA. (förr) De sööt-suura eller Est-Limpor. Rålamb 13: 72 (1690). —
-SVENSK.
I. sbst. m.||ig. person tillhörande de i Estland boende svenskarna. Rydqvist SSL 2: 628 (1860). G. Danell i NordT 1907, s. 184. i utvidgad anv., om person tillhörande de i de baltiska länderna (o. södra Ryssland) boende svenskarna.
II. adj. till I. De estsvenska dialekterna, i vidsträckt mening: de sv. dialekterna i Estland, Livland o. södra Ryssland (dvs. de ”baltiska” dialekterna), i inskränktare mening: de sv. dialekterna i Estland o. södra Ryssland. Landsm. VI. 6: 27 (1888). Noreen VS 1: 124, 125 (1903). Från tysk sida ha faror hotat den estsvenska nationaliteten. 2 NF 7: 966 (1907).
Avledn.: ESTISK, adj. (†) estnisk. Reuterdahl SKH II. 1: 15 (1843). Retzius EtnolSkr. 203 (1856). —
ESTNISK, adj.
1) adj. till EST 1. Estniska Språket. FinKyrkohSP 1: 59 (i handl. fr. 1697). War dher 2. kyrkior, en estnisk och en letsk. KFÅrsb. 1912, s. 377 (i handl. fr. 1701). LdVBl. 1887, nr 5, s. 4.
2) (mindre br.) estländsk. Svenska befolkningen vid Estniska Kusten. Rydqvist SSL 2: 628 (1860). —
ESTNISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) (mindre br.) kvinna av estnisk nationalitet.
2) estniskt språk. M. A. Castrén i Suomi 1841, 2: 7. Landsm. VI: clxxxii (1888). —
ESTSKA, r. l. f. (†) estniska (se d. o. 2). Rudbeck Atl. 1: 80 (1679).

 

Spalt E 740 band 7, 1922

Webbansvarig