faff | SAOB

Publicerad 1919

FAFF faf4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. FAFFA faf3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.

Ordformer

(faff Jernk. annal. 1833, s. 583; faffor (pl.) 2 Uppf. b. 6: 121, 122 (1904). pfaff Almroth Karmarsch 405 (1839), Eneberg Karmarsch 2: 467, 471 (1861))

Etymologi

[av t. pfaff(e) i samma bet., eg. samma ord som pfaff(e), (katolsk) präst (se PÅVE). Sannol. beror namnet på att verktygets (runda) knopp befunnits i viss mån påminna om en katolsk prästs rakade hjässa]

bleckslag. o. guldsm. litet, stakliknande verktyg vars ena ända är formad ss. en (rund l. platt) knopp, vilken nyttjas ss. städ (varvid hela verktyget är fastskruvat i ett skruvstäd) vid åstadkommande av fördjupningar l. urholkningar i bleck medelst drivhammare; fust; jfr KNORR-STAKE. Jernk. annal. 1833, s. 583. Knorrar eller stakar .. och snedstakar hos kopparslagare, men pfaffar hos guldsmeder, äro vanligen små, polerade på banen och antingen klotformigt kullrige .. eller platta. Eneberg Karmarsch 2: 471 (1861). 2 Uppf. b. 6: 122 (1904).

Spalt F 67 band 8, 1919

Webbansvarig