| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FANFAR fanfa4r (fannfár, fanngfár Dalin), r. (f. Envallsson MusLex. (1802); m. Meurman (1846), Lundell); best. -en, äv. -n; pl. -er.
1) kort o. smattrande musiksats, vanl. utförd av flera instrument, i sht trumpeter l. horn, samt använd ss. signal under strid l. jakt l. vid festliga tillfällen ss. uttryck för glädje l. hyllning. Envallsson MusLex. (1802). När .. (ryske kejsaren) kom in i manègen blåstes fanfarer. IllMilRevy 1898, s. 19.
2) oeg., om ljud som likna en fanfar, ”trumpetstöt”; stundom (gm sinnesanalogi) om grällt färgparti på en tavla o. d. Topelius Vint. I. 2: 343 (1860, 1880). Elefanten blåste fanfarer. Tengström Kipling 54 (1899). Östergren (1920).
3) i överförd anv., om dikt l. uttalande o. d. som innebär en stridssignal för ett program o. d. Hela dikten är en trotsig och stolt fanfar. Söderhjelm Runebg 2: 318 (1906).
Spalt F 259 band 8, 1924