| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FANJUNKARE fa3n~juŋ2kare, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) urspr.: militär befattningshavare (adlig underofficer) som det bl. a. tillkom att bära sin truppavdelnings fana; jfr FÄNRIK; numera: underofficer av högsta graden vid arméns alla truppslag utom artilleriet o. intendenturen; jfr FÄLT-VÄBEL. (Sv.) Faanjunckare, Fändrich, (lat.) Signifer, vexillifer. Linc. (1640). Fahnjunkaren .. skall biträda vid kompani-expeditionen. TjReglArm. 1858, 1: 76. Fanjunkare och styckjunkare bära officersmössa utan gradbeteckning, guldporte-épée samt sabelkoppel af silke. UFlott. 1: 50 (1903). jfr MUSIK-FANJUNKARE m. fl.
2) (förr) benämning på ”fångvårdsunderofficer” av högsta graden; numera ersatt av: uppsyningsman. PT 1904, nr 289 A, s. 2. — Anm. Ordet användes stundom i svordomar eufemistiskt för FAN, sbst.1 Hvem fanjunkarn. Portnyckeln 1901, s. 23.
-GRAD.
Spalt F 259 band 8, 1924