fanga | SAOB

Publicerad 1924

FANGA, v.; pr. ind. -ar.

Etymologi

[gm ssgsledernas skiljande utvecklat ur sv. dial. anfanga (jfr ANFANGA, v.1, ANFÅ, v.1); jfr d. fange an. — Jfr FÅNGA AN]

(†) i förb. fanga an, gripa sig an (med ngt); ställa till, börja. Livijn 2: 321 (1842). De öfverlade, huru de skulle fanga an med slagsmålet. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 397 (1868).

Spalt F 259 band 8, 1924

Webbansvarig