Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FANT fan4t, sbst.2; äv. FANTE fan3te2; m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(fant 1672 osv. fante 1665—1712)
Etymologi
[fsv. fanter, tjänare, löpare, sv. dial. fant(e), skojare, skälm, landstrykare, zigenare, tattare, fattig stackare, dåre, tok; jfr d. fant(e), landstrykare, fattig stackare, ä. d. fant, tjänare, fnor. fantr, tjänare, landstrykare, nor. dial. fant, yngling, skälm, landstrykare, fattig stackare, t. fant, äv. fanz, (dåraktig, lättsinnig) ung man, skälm, narr; möjl. av it. fante, infanterisoldat, förr äv.: tjänare, pojke, av lat. infans (-fantis), barn (jfr INFANT, INFANTERI); jfr FJANT, FÄNTA]
1) (†) tjänare; bud. Verelius Herv. 117 (1672). Fante .. (dvs.) Tiänare, Senningebod. Spegel GV E e e 1 b (1685). Ihre (1769).
2) (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) landstrykare, tattare; skälm; fattig stackare; narraktig l. ”fjollig” (ung) person, ”tosing”, ”fåne”. Och befans af åtskilieliga witnen, dett han en long tijd, hafr warit såsom en fante eller hufvod yhr. VDAkt. 1665, nr 308. Han är ung, han har knollriga lockar i pannan, / han är fin så han skiner, den fattige fanten. Fröding NDikt. 51 (1894). — jfr SPELMANS-FANT.
Ssgr (vard. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter; till 2; jfr under FANT, sbst.1).
A: FANT-FOLK. landstrykarpack, tattarpack. Alltihop, så var det fantfolk / af den allra värsta välta. Fröding Stänk o. flikar 81 (1896). —
-SLÄKT. (fante-) Östergren (1920). —
-UNGE. tattarunge, tiggarunge. Ullman FlickÄra 69 (1909).
B: FANTE-SLÄKT, se A.

 

Spalt F 261 band 8, 1924

Webbansvarig