| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FELA fe3la2, v.1 -ade, ipf. äv. (numera nästan bl. vard. o. i poesi, i bet. 1 o. 2) -te (pr. ind. sg. -ar GR 2: 40 (1525) osv. -er Glossa1Kor. 9: 26 (NT 1526), UrkFinlÖ II. 1: 83 (c. 1595). — ipf. -ade GR 5: 159 (1528) osv. -te GR 28: 170 (1558), Belfrage Väg. 48 (1918). — sup. -at 2Tim. 2: 18 (NT 1526) osv. -t Messenius Christm. 248 (c. 1616), Schroderus Os. III. 1: 296 (1635));
i bet. 1 o. 2 äv. FELAS, v. dep. -ades, ipf. äv. (numera nästan bl. vard. o. i poesi) -tes (pr. ind. sg. -as Söderman ExBook 188 (1679) osv. -es OxBr. 1: 312 (1626), RP 8: 85 (1640). -s THiärne Vitt. 18 (1668). — ipf. -ades Rudbeckius KonReg. 378 (1618) osv. -tes Carl IX Rimchr. 5 (c. 1600), Fallström VDikt. 1: 241 (1888, 1899). -des Rääf Ydre 4: 350 (i handl. fr. 1699). — sup. -ats OxBr. 3: 462 (1633: feeladz) osv.; -as Ekman Siönödzl. 355 (1680). -ts Chesnecopherus Skäl Gg 2 a (i handl. fr. 1595: feeltz), Dalin (1851; jämte felats)).
A) fattas, brista o. i bet. som närmast sammanhänga med dessa.
1) (jfr anm. sp. 438) fattas, saknas, brista, vara brist på, icke finnas, vara borta; med indir. obj.: ngn l. ngt saknar l. lider brist på (ngt); särsk.: behövas l. erfordras för att ngt skall uppgå till ett visst (beräknat l. bestämt) mått o. d. l. för att ngt skall vara fullständigt l. sådant som det bör vara o. d. En bössa på vilken låset felades. Blott en sak felades i hennes lycka. Det felas (oss) pänningar för detta ändamål. Modet, allvaret felades honom. Ännu felar l. felas det (l. fela l. felas) några hundra kronor. Darwins felande länk l. den felande länken, se LÄNK. Ersätta det felande. Föga felades (i) att (osv.), det var nära att (osv.). Ath paa thina wegna inthit felar Ath iw saa wel skeer som her haffuer handlat warith. GR 2: 40 (1525). Han war uti sådan nöd / Att honom feltes både ööl och bröd. Carl IX Rimchr. 5 (c. 1600). Comparativus .. utaf Multus, fehlar uti Singulari Numero. Cellarius LatGr. 8 (1703). Hon söker släcka hjertats törst, / Men känner dock at något felar. Creutz Vitt. 42 (1762). Hvad som felar Nordens alper i höjd ersättes .. genom deras bredd. Palmblad LbGeogr. 79 (1851). Klockan felar nu blott några minuter i elfva. Topelius Vint. I. 1: 163 (1880). Det felades bara en hårsmån i att han hade gripit henne. Lagerlöf Holg. 1: 41 (1906). — särsk.
a) [jfr t. an etwas fehlen] opers., med bestämning inledd av prep. på, betecknande det som saknas l. brister; numera bl. ngn gg i uttr. låta det felas på (ngt). Hwadh glädie och lust kan tilstå, / Skal idagh intet felas på. Messenius Sign. 10 (1612). På bröd och ris feltes mig icke. DeFoë RobCr. 72 (1752). Han hade ej låtit det felas på skrifvelser. Annerstedt Rudbeck Bref cxxxxii (1905).
b) (†) övergående i bet.: taga slut (för ngn), tryta (för ngn). Sedan hon hafwer gråtit, och Tårarna begynna feela. Rudbeck Atl. 2: 529 (1689). Eneman Resa 1: 196 (1712). Styrkan med ens honom felar. Tegnér (WB) 5: 167 (1818?).
c) (mindre br.) i uttr. det felas l. felades blott l. bara o. d., = FATTAS 1 c. Jo, det felades bara! (vard.). Eurén Kotzebue Cora 76 (1794). Det felas blott att kungen faller i deras snara. Crusenstolpe Mor. 6: 399 (1844).
d) (†) opers., i uttr. det felar ngn på ngt o. d., övergående i bet.: ngn finner brist l. fel hos ngt, ngn har ngt att anmärka på l. emot l. att klaga över ngt; jfr FEL I 2 c. Felar honum (dvs. köparen) något på iärnit, att thet eij skal vara gildtt. GR 6: 16 (1529). Kiäre hwad felar tig på osz? Swedberg SabbRo 101 (1705, 1710).
2) (jfr anm. nedan) vara ngt fel l. brist l. ngt mankemang (med ngn l. ngt), icke vara såsom det bör (med ngn l. ngt); fattas (ngn l. ngt); i sht i fråga om hälsotillstånd, sinnesstämning o. d.: ”gå åt (ngn)”, ”vara fatt (med ngn)”; numera bl. med ett obestämt l. frågande pron. ss. subj.; vanl. med indir. obj. (förr stundom med motsvarande bestämning inledd av prep. med); ngn gg abs. Vad felas (l. felar) dig, eftersom du ser så dyster ut? Ändoch .. (människostadgar) offta kunna wara nyttige och godhe, så fehlar thet likuel medh sådana stadgar ganska offta. LPetri Kyrkiost. 7 a (1566). Iagh kan inthz veta, hwadh honom fehlar. Asteropherus 25 (1609). Store Gud! hvad felas? Atterbom LÖ 2: 243 (1827). Så snart man ser, att något felar ett Frukt-Träd. Lundström Trädg. 1: 164 (1831). Häst och karl, som ingenting felar. Lagerlöf Holg. 2: 396 (1907). — (†) Honom feeler på synen. UrkFinlÖ II. 1: 112 (1593).
Anm. till 1 o. 2. Ordet är i dessa bet. numera i det hela taget mindre vanl. än FATTAS. I vissa fall har det en mer l. mindre utpräglat vard. anstrykning, i andra åter synes det väsentligen tillhöra skriftspråket.
3) (†) sakna, vara utan, lida brist på (ngt); äv. utan obj.: lida brist (i fråga om ngt). Kÿrkian feelar kalck till muren. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 42 (1583). Stadhen begynte vthi allahanda nödtorftige saker brijsta och feela. Schroderus Sleid. 56 (1610). Pygmalions staty, som ännu felar lif och rörelse. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 5 (1854).
4) (i sht i skriftspr.) brista (i ngt), mankera (i ngt), visa brist (på ngt); äv. opers.; med personsubj. äv.: vara försumlig, visa försumlighet (i ngt), stundom närmande sig bet.: svika (jfr 7 c). Fela i skyldig aktning för (l. mot) ngn. Fela i grannlagenhet. Vthi troheet förmeenes och en aff Adel icke lättelighen fehla. Girs Edelh. D 5 a (1627). Nog finnes det nåd — derutinnan felar det icke. Rudin 2Evigh. 2: 553 (1889). Det, som .. felat i mitt ordförandeskap. PT 1915, nr 267, s. 2.
5) vara l. komma på balans; göra fallit; jfr FALLERA 4. Sjöl. 1667, Förs. 16. Om .. någon i Banco Penningar hafwandes, feelade och faillerade. Risingh Kiöph. 120 (1669).
6) underlåta (att); förfela (att).
a) (†) om person: underlåta, försumma (att göra ngt). The som äro förmycket blödighe och fehle til at straffa, när så behöfwes. L. Paulinus Gothus Ratio 548 (1633). Han hade aldrig felat at se til sin kära fosterson. Ekelund Fielding 35 (1765).
b) (numera bl. i vitter stil, föga br.) med personligt l. sakligt subj.: det slår icke fel att ngn l. ngt (gör det l. det), ngn l. ngt kan icke undgå (att), förfelar icke (att). Rålamb 8: 152 (1691). (Jerners tal) lärer ej fela at behaga Monarken. Leopold (1790) i 2Saml. 8: 78. Så mycket nit .. kunde .. ej fela att .. belönas. Wallmark Resa 72 (1819). Rudin 1Evigh. 2: 429 (1875, 1878).
7) (numera bl. möjligen ngn gg i högre stil; jfr dock d) slå fel, misslyckas, svika (ngn l. ngns förväntningar); jfr FEL II c β; numera bl. abs., förr äv. med indir. personobj. (l. däremot svarande bestämning). OPetri PEliæ a 2 a (1527). Hans hopp skal fela honom. Job 40 (”41”): 28 (Bib. 1541). Åhrsvexten .. i dedte åhr (har) myckidt .. feehlat. OxBr. 11: 272 (1641). Er far har vågat allt, .. men allt, men allt har felat! Leopold 1: 208 (1814). Rydberg Sing. 11 (1857, 1865). — särsk.
a) (†) om krafter, sinnen, minne, mod, förstånd o. d.: svika (ngn). (Det) synes oss, ath titt förstand udi then motten haffver tig mycket felet. GR 24: 23 (1553). Så väl synen, som hörslen begynna något för mig fela. VDAkt. 1724, nr 426. Om minnet ej felar. Fryxell Ber. 14: 54 (1846).
b) [anv. väsentligen utvecklad ur a gm subjektsväxling; jfr dock äv. 4] (†) med personsubj. o. bestämning inledd av prep. i l. på l. till: vara l. bliva försvagad med avs. på (krafter l. sinnen l. minne o. d.), brista i (krafter osv.). H. K. N. .. begynte .. feela i minnet. HH 20: 123 (c. 1565). Hälst hon til sitt rätta förstånd nogsamt felar. VDAkt. 1783, nr 404. Konungen felte på både hörsel och syn. Fryxell Ber. 13: 14 (1846).
c) (†) övergående i en mera utpräglad bet.: svika, bedraga, narra (ngn), visa sig falsk; jfr FEL II c γ; ngn gg med pers. subj. Tröster vppå (Herren) .., Ty han felar idher intet. Syr. 2: 7 (Bib. 1541). Om icke min mening felar mig. Rudbeck Atl. 3: 186 (1698). Ett sjökort, som ej plägar fela. Tegnér (WB) 6: 61 (1830).
d) (i skriftspr., i sht i högre stil) opers., i uttr. det felar icke l. aldrig l. kan icke fela (att) o. d., det slår icke l. aldrig fel l. kan icke slå fel (att); jfr FEL II c ε. Thet skal icke feela ath tw jw skal kenna bätring. OPetri 1Post. 20 a (1528). (Det) kan ej fela, at ju åtskilliga (mynt) i .. (Erik Segersälls) tid blifvit slagne. Dalin Hist. 1: 604 (1747). Det kunde .. icke fela, att vissa uttryck och satser i St. Postens kritiker skulle stöta Thorild. Ljunggren SVH 1: 505 (1873). Gellerstedt GVis. 39 (1900).
8) (†) misslyckas, komma till korta; dels med personsubj., dels opers. med indir. personobj. Tina fiendar skola feela, och tu skalt trädha in på theras höghder. 5Mos. 33: 29 (Bib. 1541). Tinom fiendom (o Gud!) skal fela för tinne stora macht Psalt. 66: 3 (Därs.).
B) icke träffa, förfela; taga fel, misstaga sig.
9) icke träffa (ett mål o. d.); förfela (ngt).
a) (numera i sht i högre stil, föga br.) intr.: icke träffa l. råka (i sht i fråga om ett mål o. d.); med bestämning inledd av prep. om l. på l. (numera vanl.) abs.; ofta i fråga om (skjut)-vapen, spel o. d.: missa, bomma. (De) kunde medh slungor drabba på itt håår så at the intet feladhe. Dom. 20: 16 (Bib. 1541). Intet ett enda af hans slag felade. Mörk Ad. 1: 115 (1743). Öfversten sköt och felade. Eurén Kotzebue Orth. 2: 142 (1794). Hvar är nu den säkra handen, / som på målet aldrig felar? Anderson Dikt. 43 (1889). — särsk. (†) med prep. om, i överförd anv.: förfela, icke få fatt i; icke uppnå, gå miste om. Glossa1Kor. 9: 26 (NT 1526). Han (skulle) vid den tiden ej .. fela om den sköna Belise (som han höll utkik efter). Weise 2: 17 (1771). At han ej kunde fela om sysslan. Acrel PVetA 1796, s. 88.
b) (numera bl. ngn gg i högre stil) tr.: förfela (ett mål o. d.); förr äv. = a slutet. The hade tagit en annan Wägh och migh felat. Rålamb Resa 28 (1658, 1679). Den blixtsnabbt svängda släggans stål / ej felade sitt sökta mål. Jensen BöhmDiktn. 94 (1894). Belfrage Väg. 48 (1918).
10) taga fel, taga miste, misstaga sig.
a) (numera bl. ngn gg i högre stil) intr.: taga fel, taga miste, misstaga sig (i l. om ngt); ”fara vilse”, ha fel (i ngt). Hymeneus och Philetus, the ther om sanningen feelat haffua. 2Tim. 2: 18 (NT 1526). (Luther) stodh ther vppå, man skulle wijsa honom, hwaruthi han feelte. Schroderus Os. III. 1: 41 (1635). Fela om vägen. Lagerström Bunyan 1: 34 (1727). Trött, förirrad här en stund / hvila hade jag dock velat, / men jag ser att jag har felat. Tegnér (WB) 5: 171 (c. 1825). Det ena af dessa arbeten är, om jag icke felar, .. en privat juridisk tvist. Sturzen-Becker 1: 124 (1861).
b) (†) tr.: taga fel l. miste om (ngt), misstaga sig om (ngt). Jag har aldrig felat kosan. Chenon Heywood 1: 71 (1772). Du kan ej fela vägen. JGOxenstierna 4: 108 (1815).
C) begå fel.
11) (i sht i skriftspr.) förfara oriktigt, göra orätt, begå (ett) fel, göra sig skyldig till (en) blunder l. försummelse o. d., göra en ”bock”; numera i sht med prep. (e)mot: bryta emot (regel l. grundsats l. sedvänja o. d.); jfr FEL I 3. Det är i denna sak bättre att fela genom ett ”för mycket” än ett ”för litet”. Mot denna regel felas det ofta. Fela mot etikettens lagar, mot anständigheten, mot den goda tonen. Stiernhielm Arch. O 2 a (1644). Hastigh giärning feelar offta. Grubb 315 (1665). Fela emot all historisk sanning. Schönberg Bref 1: 15 (1772). Vid dessa beräkningar kunna vi fela på två sätt. Berzelius Kemi 3: 100 (1818). Jag felat i att hoppas, där intet hopp var till. Wirsén Vis. 177 (1899).
12) (i sht i högre stil, särsk. i religiöst spr.) göra (ett) avsteg från det moraliskt riktiga l. rätta, begå (ett) felsteg, synda, försynda sig; med prep. (e)mot: bryta emot, överträda (bud l. lag o. d.), försynda sig emot (ngn l. ngt), förgå sig emot (ngn); jfr FEL I 4. Fela av svaghet. Fela mot Guds bud. Fela emot sin plikt. Förlåt, o Gud, vad jag emot dig har felat! Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt [jfr lat. cujusvis hominis est errare (Cicero), humanum fuit errare (Augustinus), i nyare tid vanl. citerat: humanum est errare]. J mong stycke fele wij alle. Jak. 3: 2 (Bib. 1541). Skynda .. att upprätta hvad du felat. Lehnberg Pred. 1: 124 (c. 1800). Nu är heladt, / Hvad vi felat, / Och Guds nåd i ljuset bragt. Ps. 1819, 106: 3. Den som felar i ett bud, han är saker till alla. Flensburg KyrklTal 364 (c. 1875). — särsk. i p. pr., med adjektivisk bet.: brottslig, syndig; ofta substantiverat, särsk. i best. form: den felande, den skyldige, den brottslige. Endast de felande böra straffas. Omgifvas vi af felande likar — låtom oss icke förgäta egen svaghet. Lehnberg Pred. 1: 330 (c. 1800). (Kungen) skulle .. satt in alla felande som gå lösa. Strindberg Sag. 108 (1903).
Spalt F 436 band 8, 1924