| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
1) (numera föga br.; jfr dock a o. b) behäftad med bristfällighet(er) l. fel (se d. o. I 2) l. lyte(n); som ej är i fullgodt skick l. sådant det bör vara; bristfällig, bristfull, ofullkomlig. Fehlachtige broar. SynodA 1: 162 (1688). Om hofven på ett eller annat sätt är felaktig, de inre delarna skadade (osv.). Bendz Hofbesl. 2 (1869). Felaktig hörsel. Ahlman (1872). — särsk.
a) († utom i Finl., jfr nedan) om levande varelse, i sht om människa; särsk. (i Finl. fullt br.) abs.: behäftad med kroppslyte, lytt, ofärdig. Hr Lars .. var svag, blind och ”felaktig på målet”. Hagström Herdam. 2: 223 (efter handl. fr. 1639). Felaktige och förlamade. Berch Hush. 144 (1747). Den stackarn är felaktig, så att han inte kan gå bara helt litet i sender. Hertzberg Canth 1: 17 (1886).
b) (i sht i fackspr., fullt br.) om vara o. d.: icke fullgod, icke klanderfri. Felaktiga varor. Nordforss (1805). Felaktigt .. smör. SD(L) 1900, nr 361, s. 3. LB 3: 51 (1902; om mjölk).
2) behäftad med fel (se d. o. I 3) l. misstag l. oriktigheter; oriktig, orätt, ”galen”, falsk, skev, förvänd; förr ngn gg med prep. (e)mot: felande l. brytande mot (en regel o. d.); jfr FEL III. En felaktig karta. Ett felaktigt (språkligt) uttryck. En felaktig mening. Ett bevisligen felaktigt påstående. Felaktig beräkning, konstruktion, metod. Utgå från en felaktig förutsättning. Felaktigt avskrivet, översatt. GBenzelstierna (1737) i BenzelBr. 271. Grafskriften .. är litet felaktig mot grammatikan. Leopold 5: 448 (1799). (Hon) ville .. visa mig hur felaktigt jag hade skildrat mina värmlänningar. Lagerlöf Troll 2: 9 (1921).
3) (i sht i skriftspr., med ngt ålderdomlig prägel) om person: som begår l. begått l. gör l. gjort sig skyldig till fel (se d. o. I 3, 4); felande, skyldig, brottslig; numera nästan bl. substantiverat i sg. best.: den felaktige (-a), den brottslige (-a), den skyldige (-a). Om .. (den nye prästen) wijsar sig i det ringaste feelachtig .. skal han genast af sättias. HernösDP 1694, s. 221. Jag fruktar att .. jag .. här, som annorstädes, (är) den felaktige. Tegnér (WB) 6: 428 (1827). (Landshövdingarna) egde makt att suspendera felaktiga tjenstemän (vid brännerierna). Odhner G3 1: 437 (1885).
1) (numera föga br.) till 1; jfr FEL I 2. (Vid husesynen) befantz fehlaktigheet .. som fölljer … Fatab. 1913, s. 170 (1714). Tegnér (WB) 5: 466 (1825).
2) till 2; ofta konkretare; jfr FEL I 3. I glossaret ha tyvärr åtskilliga felaktigheter insmugit sig. Dalin Hist. 1: 450 (1747). Stafningens felaktighet. Rydqvist HistSpråkf. 11 (1851).
3) (numera föga br.) till 3: förseelse, fel (se d. o. I 4); brottslighet, skuld. LReg. 317 (1687). Alla mina synder och felaktigheter. Rönigk Fresenius 314 (1753). (Ehuru Franzén) knappt kunde tro den goda flickan om en sådan felaktighet. Wirsén i 3SAH 2: 248 (1887). jfr ÄMBETS-FELAKTIGHET.
Spalt F 441 band 8, 1924