Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FINK fiŋ4k, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. FINKE, m. l. r., samt FINKA, f. l. r., anträffat bl. ss. senare led i ssgr.
Ordformer
(fink 1749 osv. finke 1538 (: boofinke)—1788. finka, se under BOFINK o. GRÖN-FINK)
Etymologi
[liksom d. finke, ä. d. finck, av mnt. vinke, motsv. fht. fincho (t. fink), feng. finc (eng. finch)]
om olika småfåglar av tättingarnas ordning; särsk. (i sht zool.) om fågel av tättingsläktet Fringilla Lin. l. underfamiljen Fringillinæ av familjen finkartade fåglar. Schroderus Dict. 40 (c. 1638). Finkarne .. hafva kort kägellikt näbb, hvarmed de kunna afskala frön och lefva mest af frön och frukter. Holmström Naturl. 1: 134 (1888). — jfr BJÖRKE-, BO-, CITRON-, GRÖN-, HUS-, PIL-FINK m. fl.
Ssgr: FINK-ART. i sht zool. art av finksläktet. Nilsson Fauna II. 1: 27 (1824). —
-ARTAD, p. adj. zool. i uttr. finkartade fåglar, familjen Fringillidæ bland tättingarna. Sundevall (o. Kinberg) 16 (1857). 2NF (1907). —
-BUR. bur för finkar. Heinrich (1814). —
-NÄT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 588) jäg. jaktnät för fångande av finkar. Möller (1790). —
-SLÄKTE(T). zool. tättingsläktet Fringilla Lin.; i trängre bem.: fågelsläkte bestående av tättingarterna Fringilla coelebs Lin., bofink, o. Fringilla montifringilla Lin., bärgfink. Nilsson Fauna II. 1: 316 (1824). 2NF (1907).

 

Spalt F 586 band 8, 1924

Webbansvarig