Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FLEGMA fläg4ma l. fläg3ma2, r. l. f. (f. l. r. BOlavi A 6 b (1578); f. Björkman (1889), Lundell) ((†) n. Palmcron SundhSp. C 7 a (1642), Tegnér (WB) 3: 32 (1817), Hoppe (1892)); best. -an; förr äv. FLEGM, r. l. m. (m. Nordforss (1805), Dalin (1851)).
Ordformer
(förr ofta skrivet phl-. flegme (phl-) Höpken 2: 332 (c. 1760), Calonius Bref 196 (1796); flegm Nordforss (1805), Tholander Ordl. (c. 1860))
Etymologi
[jfr t. phlegma, n., eng. phlegm, fr. phlegme, m.; av gr. φλέγμα, n., brand, inflammation, slem i blodet, till φλέγειν, brinna (jfr FLOX, sbst.2)]
1) enl. äldre, från de gamla grekerna upptagen åskådning (inom läkekonsten): kallt, segt slem i blodet (ss. sjukdomsorsak o. ss. grundval för det ”flegmatiska” temperamentet). Then kalla Phlegma. BOlavi A 6 b (1578). The .. som aff öfwerflödigt Phlegma finna sigh til kalla Siukdomar benägne. Palmcron SundhSp. 401 (1642). Dalin (1851).
2) (†) kem. residuum, (vattenhaltig) retortåterstod (vid destillation). VetAH 1741, s. 58.
3) egenskap(en) att bl. långsamt o. med svårighet låta sig påvärkas o. taga intryck; tröghet i sinne o. känsla; sävlighet; kallsinnighet. Den måste haa myckit med phlegma, som icke ömmar sig, när man söker göra rätt til krokut. Riddermarck Alm. 1692, s. 17. Höpken 2: 332 (c. 1760). Svenska folklynnet lider af tvenne motsatta ytterligheter, .. en tungrodd phlegma och ett våldsamt, ögonblickligt uppbrusande. SvLitTidn. 1821, sp. 802. Det hade också alltid legat i hans lynne en sådan maklig indifferens, flegma nära nog. Tavaststjerna Inföd. 7 (1887). —

 

Spalt F 782 band 8, 1924

Webbansvarig