Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLICKRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE; jfr FLICKER.
Ordformer
(flickra Fosz 438 (1621), Hiärne 2Hdskr. 210 (c. 1715); fleckra (-kkra) Spegel 110 (1712), Ihre (1769); flekra Tob. 11: 9 (Bib. 1541), Schroderus Os. III. 2: 372 (1635); fläkra Schultze Ordb. 1168 (c. 1755). flickla Schenberg (1739: flicklare))
Etymologi
[fsv. flikra, smickra, flikrare, fliklare, smickrare; jfr nor. flikra, skälva som ett asplöv, vifta (med svansen), smickra, nt. flickern, holl. flikkeren, fladdra, skimra, feng. flicorian, eng. flicker, fladdra, flämta (om låga), smeka. Ordet synes vara en frekventativbildning i avljudsförh. till FLACKRA med grundbet.: göra små, hastiga, oregelbundna rörelser o. d. (jfr nor. flika, vifta (med svansen), kela, sv. dial. fleka, klappa, kela, vid sidan av FLACKA, v.2)]
(†)
1) om hund: (fägnande l. inställsamt, krypande o. d.) vifta (med svansen); äv.: fladdra, flaxa (med vingarna). Hunden .. flekradhe medh sijn rompo. Tob. 11: 9 (Bib. 1541). Fosz 438 (1621). En lijten Hund medh sin Herre leekte och flickrade. Schroderus Modersch. 131 (1642); jfr 2. Iag (skall) rätt nu, dijne Wingars flickrande stympa. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668; yttrat av Diana till Cupido). Ihre (1769).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] smickra, söka ställa sig in (hos) l. göra sig behaglig (för ngn). (Fr.) Flatteur. (Sv.) flickrare. Hiärne 2Hdskr. 210 (c. 1715). Förr’n tu (o synd) tit insteg får, hur fleckrar tu och sleker! Kolmodin QvSp. 1: 53 (1732). Ihre (1769).

 

Spalt F 801 band 8, 1925

Webbansvarig