| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FORMAN fω3r~man2, m.; best. -mannen; pl. -män ~män2.
1) (i sht i fråga om ä. förh. samt i Finl.) körsven, kusk; person som kör en fora, forkarl; ofta svårt att skilja från 2. VarR 13 (1538). Iagh skal sönderslå tina wagnar och theras foromän. Jer. 51: 21 (Bib. 1541). Min forman ville nödvändigt beta sina hästar vid ett värdshus. Wingård Minn. 2: 18 (1846). Forman på diligens. Döss o. Lannge 120 (1908).
2) (i sht i fråga om ä. förh. samt i Finl.) person som brukar l. har till yrke att åtaga sig skjutsning l. körslor, åkare; i Sv. numera nästan bl. (med anstrykning av fackspr.) om åkare som ägnar sig åt varuforsling; förr äv. om person som i en stad var skyldig att hjälpa resande vidare med hästskjuts l. båt. Så är Nödtorftige (dvs. erforderliga) fohrmän, som för Penninger Skiutzsa, Somblige till Landz och somblige till wathns. LReg. 127 (1618). Alle Fohrmän och Skiussare .. skola wara försedde medh torfftige egne gode och dugelighe Hästar, åth minste Otta til tahlet. KrögOrdn. 1664, s. B 2 b. BB 28: 1 (Lag 1734). Östergren (1921).
3) (†) astr. i sg. best., benämning på en mellan Perseus o. tvillingarna stående stjärnbild (under antiken uppfattad ss. den av Jupiter bland stjärnorna försatte atenske konungen Erichthonios, som skall ha infört körandet av fyrspann vid de panateniska spelen): kusken. VetAH 1746, s. 222. Weste (1807).
Spalt F 1144 band 8, 1925