| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRIARE fri3are2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
vbalsbst. till FRIA, v.2: person som söker få ngn till hustru l. som söker vinna en kvinnas gunst, ”beundrare”; äv.: person som anhåller om ngns hand (äv. för annans räkning: böneman); ngn gg äv. om hanndjur; jfr BEDLARE, GILJARE. OPetri Tb. 85 (1526; ss. tillnamn). Fattigh Frijare får snart korgen. Grubb 204 (1665). Gilliare träda nog fram til wår By; / Men Frijare rijda alla förbij. GDahlstierna (1707) i 2Saml. 36: 40. Min Moders Penelope Frijare. Ehrenadler Tel. 21 (1723). Friare många jag haft, men ingen behagat mitt sinne. Lagerlöf Theokr. 163 (1884). — jfr MED-FRIARE m. fl. — särsk.
a) (†) älskare. Frijaren eller fästeswennen. VDAkt. 1684, nr 171. Linné i VetAH 1746, s. 61 (om hanndjur). Någon friare med sin käresta. Thunberg Resa 1: 131 (1788). Adlerbeth HorOd. 115 (1817).
b) till FRIA, v.2 1 a: person som fikar efter l. eftersträvar (ngt, särsk. en syssla l. ett ämbete); med bestämning, inledd av prep. till, angivande det som eftersträvas. Voigt Alm. 1679, s. 9. Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring trenne månader varit ledig. Friare till densamma funnos många. Rydberg Ath. 538 (1866; uppl. 1859: Aspiranter). — jfr HEMGIFTS-, MAT-FRIARE m. fl.
Anm. Ss. feminin motsvarighet till friare använder Heidenstam Karol. 1: 59 (1897) (tillf.) frierska.
Sammansättningar. Anm. Ofta ansluter sig friar(e)- direkt till FRIA, v.2, o. tjänstgör ss. ett slags ssgsform till detta verb.
-BREV.
2) brev vari en person anhåller om ngns hand. —
-ED. (numera bl. tillf.) ed svuren av en friare: nästan bl. med tanke på att eden icke är att lita på. Frijare Eed, är rumm och breed. Grubb 215 (1665). Nordenflycht QT 1746—47, s. 72. —
-FOT. [jfr t. auf freiersfüssen gehen] (skämts., numera mindre br.) i uttr. vara l. gå (förr äv. stå) på friarfot (förr äv. friarfötter), tänka på att gifta sig, uppträda som friare. (Man) säjer .. at ni. Herr Assessor, står på friarfot. Altén Kusin 42 (1796). Levertin 10: 22 (1897). SDS 1900, nr 276, s. 1. —
-GÅVA. (i sht förr) gåva som en person ger den kvinna som han söker vinna, resp. sin fästmö. Læstadius 1Journ. 161 (1831). Mangelbrädena, skäktträna, linhuvudena .. voro friargåvor. NLithberg hos Flodström SvFolk 304 (1918). —
-LEK.
2) sällskapslek i vilken deltagarna turvis uppträda som friare; jfr fria på narri (se FRIA, v.2 2 slutet). JERydqvist i Skandia 7: 243 (1836). Landsm. 1911, s. 27. —
-SKARA. —
-STAT. (†) i uttr. vara på friarstaten, vara på friarfot. Runius Dud. 2: 2 (c. 1703). Weste (1807: ”skämtv.”). Kindblad (1871: ”förtroligt och skämtsamt uttryck”). jfr: Min bror reste .. på friarestat (dvs. i avsikt att fria). Carlén Repr. 67 (1839). —
-ÄRENDE. nästan bl. i förb. i friarärenden, för att fria (äv. för annans räkning); särsk. vara (stadd) i friarärenden, vara ute för att fria. Cederborgh UvT 2: 75 (1809). Schröder MinnSkog. 217 (1888).
Spalt F 1511 band 8, 1926