| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRÅGAN l. FRÄGAN, r. l. f.
1) handling(en) att fråga; konkretare: fråga (se FRÅGA, sbst. 1). Helsingius (1587). Iagh tuiflar inthz, min hiertans kiär: / Allena min frågan thetta ähr, / Huru i kommen af slottet uuth. Asteropherus 50 (1609). VDAkt. 1749, nr 523.
2) efterfrågan; jfr FRÅGA, sbst. 2. På en tid, då så liten frågan är efter böcker. CRBerch (c. 1760) hos Schück i 3SAH 28: 346.
3) oviss l. tvivelaktig sak; problem, spörsmål; jfr FRÅGA, sbst. 3 o. 7. Efter nw thenne Laghen .. sigh icke wijdare sträcker, än Konungens Eedh, Försäkring och Sweriges Lagh medhgifwer, Så är een frågen, Om och Konungen macht hafwer, samma Herredagh (i Söderköping) at förbiudha? Chesnecopherus Skäl Nn 3 b (cit. fr. 1595). Rudbeck Atl. 3: 160 (1698).
Anm. Med avs. på möjligheten att ordet på visst sätt fortlever i vissa uttr. som av nutida språkkänsla uppfattas ss. innehållande sbst. fråga i sg. best. se FRÅGA, sbst. anm. sp. 1635.
Spalt F 1642 band 8, 1926