| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FUKTIG fuk3tig2, adj. -are. adv. -T.
1) genomträngd av l. betäckt med (en lätt) väta, icke fullt torr, våtaktig, däven, våt; stundom närmande sig bet.: blöt, ”sur”, i fråga om jord l. mark o. d.: sank. Fuktiga kläder, lakan. En tidning ännu fuktig efter tryckningen. Marken är fuktig av dagg. Dessa växter trivas bäst på fuktiga ställen; jfr b. Fuktig jordmån. Regnet .. gör jordena fuchtig. OPetri 1Post. 20 b (1528). Klart och vänligt blickade en stjerna genom de fugtiga löfven. Lidner SednSkr. 57 (c. 1785). Den svarta, fuktiga nosen (på hunden). Bååth GrStig. 61 (1889). — jfr HALV-, KALL-, VARM-FUKTIG m. fl. — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr f). Fuchtige (örter, dvs. örter som leva i vatten l. på fuktiga ställen). Schroderus Comenius 136 (1639). Ängiar och fuchtige (dvs. vattenrika?) dälder. Stiernhielm Herc. 261 (1648, 1668). Så lenge Barnen ännu hafva en lös, fuchtig .. hierna. Linné Bref I. 1: 14 (1744).
b) om luft o. d.: (i särskilt hög grad) fylld av vattenångor, dimmig, dunstig; om väderlek l. klimat o. d.: som utmärkes gm l. medför fuktig luft l. stark nederbörd; dimmig, rägnig; äv. om ort l. trakt o. d.: som har ett fuktigt klimat. Kall och fuktig luft. Det känns rått och fuktigt (i luften). Fuktig värme. Fuktiga havsvindar. Fuktiga kusttrakter. En swåra fuchtigh Wädherleek. Schroderus Os. 2: 492 (1635). Kalla och fuktiga vårar. QLm. I. 1: 54 (1833).
c) i fråga om byggnad l. rum l. bostad o. d.: genomträngd l. täckt av fukt; som lider av fukt; fuktande. Det känns alltid fuktigt härinne. Väggen är fuktig, så den dryper. Ett fuktigt rum. Serenius (1741). Vårt hus har ett fuktigt läge. WoH (1904).
d) med. som är fylld av vätska, vätskig, vätskande. Fuktig brand. NF 2: 1034 (1878). De fuktiga rasslen. 2NF 22: 1050 (1915).
e) (i sht i vitter stil) om öga l. blick o. d.: som tåras, tårad, beslöjad l. skymd av tårar; jfr FUKTA 1 c. Nu fick jag .. en fuktig blick ur de stora ögonen. HLilljebjörn Hågk. 1: 78 (1865). Staden .. låg framför hans fuktiga öga som en stor kyrkogård. Cederschiöld Riehl 1: 123 (1876). — jfr TÅR-FUKTIG.
f) (förr) i fråga om ”komplexion” l. temperament; jfr FUKTIGHET c. Palmcron SundhSp. C 7 a (1642). Aff fuchtigh Complexion. Schwartz Alm. 1656, s. 21. SvSaml. 1: 35 (1763).
2) [jfr t. nasse brüder] (vard., skämts.) bildl. i fråga om dryckjom; om person: som tagit ”ett glas för mycket”, (lätt) berusad; i (det numera föga br.) uttr. fuktiga bröder (förr äv. fuktigt folk o. d.) äv.: som gärna tar sig ”ett glas för mycket”, supig; om kalas o. d.: där det drickes tämligen mycket, ”våt”. En flock af fuchtige bröder. Stiernhielm Herc. 195 (1648, 1668). Fuchtigt Folk. Spegel GV 123 (1685). När man begynt blifva något fuktig af Nectar och vin. Lundberg Paulson Erasmus 31 (1728). Det gick (vid begravningskalaset) nog så fuktigt till. Ahrenberg Män. 2: 46 (1907).
Spalt F 1752 band 8, 1926