| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FULLKOMMEN ful3~kom2en l. fulkom4en, i Sveal. äv. 032 (fullko´mmen Weste, fullkå`mmänn Dalin), adj. -kommet (Linc. L 1 b (1640), Biberg 1: 251 (c. 1820)); -komne, -komna (1Kor. 2: 6 (NT 1526), Carling Kempis 37 (1827)); böjda former dock ovanliga. adv. (†) = (OxBr. 5: 262 (1624), Afzelius Sag. 7: 44 (1853)).
1) (i högre, särsk. religiös stil, numera mindre br.) = FULLKOMLIG 1. Bidhin och j skolen fåå ath idhor glädhi skall wardha fulkommen. Joh. 16: 24 (NT 1526). Hoo ther icke syndar vthi itt oord han är en fulkomen man. Jak. 3: 2 (Därs.). Den fullkomna menniskan måste utgöra ett harmoniskt helt. Tegnér FilosEstetSkr. 265 (1808). Ett i det yttre möjligast fullkommet tillstånd. Biberg 1: 251 (c. 1820). Derigenom att Kristus uppstod och lefver har han bevisat sig vara en fullkommen frälsare. Kat. 1878, nr 126. Gör / min fröjd fullkommen! Andersson Plautus 78 (1901). jfr DYGD-FULLKOMMEN. — särsk. (†): fullvuxen; fullt utvecklad; mogen; jfr FULLKOMLIG 1 a. Them som fulkompne äro, them tilhörer stadugh maat. Ebr. 5: 14 (NT 1526; Bib. 1917: de fullmogna). Talet bliffuer moghet och fullkommet. Linc. L 1 b (1640). Då kycklingen är fullkommen, rämnar ägget. Eneman Resa 1: 208 (1712). Florman Abildgaard 29 (1792).
2) (†) = FULLKOMLIG 2. Tijn löön ware fulkommen när Herranom Jsraels Gudh. Rut 2: 12 (Bib. 1541). Een distance af een fullkommen svänsk mijhl. HFinlÖ 1: 278 (1712). Tå förhastar Domaren sig, när ransakningen ej är fullkommen. Nehrman PrCr. 230 (1759).
3) (†) om tid: fullbordad; tilländalupen. Thå tijdhen war fulkomen, vthsende gudh sin son. Gal. 4: 4 (NT 1526; Bib. 1917: fullbordad). Præt(eritum) perfectum förfluten äller fullkommen tid. Tiällmann Gr. 202 (1696). Hagberg Pred. 2: 179 (1815).
4) (†) = FULLKOMLIG 3. Düben Boileau Sat. 33 (1722). Auctoren var en fulkommen narr. Lagerbring HistLit. 88 (1748).
1) till 1: fullkomlighet. Then retta fulkommenheten är een rett Gudz fruchtan. Falck Und. 91 a (1558). En Vara bör med all möjelig fullkommenhet tilverkas för lindrigt pris. Ekström PVetA 1750, s. 33. Wallin Rel. 2: 108 (1820).
2) fullbordan; värkställighet. Stiernman Com. 4: 33 (1673). (Den påbörjade undersökningen) hadde då äfven verckeligen ärnåt sin fullkomenheet, om icke (osv.). VDAkt. 1736, nr 119. —
FULLKOMNA, se d. o.
Spalt F 1814 band 9, 1926