Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FURIE fɯ4rie, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.; best. -en; pl. (i bet. 2) -er; äv. FURIA fɯ4ria, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.; pl. (i bet. 2) -or; förr äv. (i bet. 1) FURI, n.
Ordformer
(fourie 1702—1710. furi 1645—1702. furia 1674—1912. furie 1631 (: furien, sg. best.) osv.)
Etymologi
[jfr t. furie, ä. t. furi, fr. furie; ytterst av lat. furia, raseri, hämndeande, plågoande, till furere, vara förryckt, rasa, yra]
1) raseri; häftighet, våldsamhet; hetsighet; numera bl. ngn gg i formen furia. En deel (av de stormande) fölgde .. (de flyende) i samma furien på hälen in under stadzporten. OxBr. 1: 704 (1631). HH 20: 275 (c. 1640). Fienden (ankom) med stort furi och skri .., angripandes alla poster. KKD 12: 51 (1702). Pesten .. kom igen med .. mångdublad furia. Björnståhl Resa 3: 99 (1778). Böök Tegnér 1: 83 (1917).
2) mytol. i fråga om den grekisk-romerska mytologien: erinnye, hämndgudinna; ofta bildl., särsk. om rasande l. ondskefull l. gammal och ful kvinna. Alecto kallades een utaf Helfwetes Furier, hwilka woro Acherontis Döttrar. Spegel GV Ggg 1 b (1685). (Den gamla kvinnans ögon) voro icke så ihåliga, som man på en furie kunde vänta. Almqvist TreFr. 1: 56 (1842). Den hemska kampen med tviflets furie. Annerstedt i 3SAH 17: 16 (1902). Den slumrande furian. Hedberg VDikt. 120 (1912). — jfr AFUNDS-FURIE.
Ssg: (2) FURIE-LIK, adj. Adlerbeth HorOd. 109 (1817). Tärnan furielik ur sängen rusar opp. Stagnelius (SVS) 3: 194 (1822). Paulson Aristoph. 2: 45 (1903).

 

Spalt F 1841 band 9, 1926

Webbansvarig