| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÅFÄNG få3~fäŋ2, adj. -are. adv. -T.
1) sysslolös, (som är) utan sysselsättning, som icke uträttar ngt, ovärksam; numera nästan bl. i uttr. gå fåfäng. Hwi stå j här hela daghen fåfenge? Mat. 20: 6 (NT 1526). Fåfeng gå, lärer mykit ondt. Syr. 33: 29 (Bib. 1541). Hon hade .. varit beständigt verksam, ty det var ej majorskans fel att låta någon vara fåfäng. Wetterbergh Selln. 202 (1853). Var aldrig fåfäng, så blir tiden aldrig för lång. Granlund Ordspr. (c. 1880). Då mor Gertrud visste, att det ej var nyttigt för honom att gå fåfäng, lät hon honom på lediga stunder hjälpa till i stallet och ladugården. LbFolksk. 31 (1890). — (†) i uttr. vara fåfäng att göra ngt, underlåta att göra ngt. Rudbeck Bref 77 (1670).
2) som icke leder till åsyftat resultat, utan resultat, resultatlös, fruktlös, lönlös, gagnlös; förgäves; numera i sht i högre stil, särsk. i vissa förb., ss. fåfäng möda, strävan o. d. Teris arbete (att skaffa Sverge en utländsk konung) .. skal faafænct wara. GR 1: 164 (1523). J haffue warit åstådh medh edre skutor till Strengnäs .. Doch fåfängt, effter ther intit tighel brutit war. Därs. 12: 222 (1539). Om Herren icke bygger hwset, så arbeta the fåfengt som ther på byggia. Psalt. 127: 1 (Bib. 1541). Han .. giorde sig fåfäng möda at kasta mig under. Ehrenadler Tel. 186 (1723). Våra böner hade icke varit fåfänga. Stiernstolpe DQ 2: 357 (1818). Det skulle vara fåfängt att söka undandraga sig lydnad. De Geer Minn. 1: 4 (1892). — särsk.
a) i ordspr. Thet är fåfengt vthkasta näät för foghlanars öghon. Ordspr. 1: 17 (Bib. 1541); jfr: Fåfängt gildra för Fogelens ögon. Grubb 227 (1665). Fåfängt lära läsa vthan Book, och meeta vthan Krook. Grubb 226 (1665). Fåfängt hägna Giärdzgården när Grinden står öpen. Dens. Lika fåfängt är att ge dårar råd, som att slå vatten på gåsen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i överförd anv. om person: som förgäves bemödar sig; som icke har framgång. Iach sågh mich om så war han ey til, / fåfeng är then honom sökia wil, / han är sin wegh försuunnen. Ps. 1536, s. 38.
c) (föga br.) övergående i bet.: som det är fåfäng möda att söka åstadkomma, omöjlig (att åstadkomma). (Figurerna) äro så förvittrade, att en förklaring deraf är fåfäng. Brunius GotlK 2: 338 (1865). Alla dessa gråa nästen stängde synranden på alla håll, .. det var fåfängt att finna vägen ut emellan dem. Hallström Than. 42 (1900). — (†) med att-sats. Ni ser mig ut at vara en mycket bra herre ni också; men det är fåfängt at vi nånsin kan älska er som Herr Belval. Envallsson ÄdelmBönd. 55 (1794).
3) (†) som icke användes (till ngt nyttigt); obegagnad; särsk. i uttr. stå fåfäng. Rum .., som fåfäng stonda. GR 11: 338 (1537). På bordet glimmar blott en tom pokal, / En fåfäng harpa ligger vid dess sida. Stagnelius (SVS) 3: 59 (1813). Qvarnen står fåfäng. Meurman (1846).
4) onyttig, till ingen nytta; onödig, i onödan; obefogad; numera nästan bl. (i sht i högre stil) om fruktan, bekymmer o. d. Thetta är allom witterlegit och oppenbart, såå at fåfengt wore dragha här noghor bewijsz til. OPetri Clost. B 1 a (1528). Att ingen onyttig eller fåfeng förtäring skee motte. GR 16: 295 (1544). Fåfängie Omkostnader. RARP 3: 403 (1644). Läggen .. bort all fåfäng räddhoga och fruchtan. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 112. Äfven om våra skolynglingars åtrå efter latinska blomsternamn stundom synes oss fåfäng och onyttig. EHTegnér i UVTF 26: 93 (1880). särsk.
a) i ordspr. Fåfängt söria dhet man aldrig sågh. Grubb 84 (1665). Främmande sorger, fåfängt bekymmer. Dens. 223. Gammal Hund skiäller intet offta fåfängt. Dens. 243.
b) (†) närmande sig bet.: med orätt. Fåfängt tilskrifves skörbjugg de saltaktige exhalationer vid saltsjön. Wallerius Hydrol. 19 (1748).
5) (numera bl. arkaiserande; jfr a) värdelös, utan värkligt (inre) värde, tom; förgänglig, betydelselös. Fåfäng berömilse. Filipp. 2: 3 (NT 1526; Bib. 1917: fåfänglig ära). Om någen föregofwe, the döptes Firmelse wara en fåfäng Ceremonie, .. Han wari förbannat. Schroderus Os. III. 1: 291 (1635). Till fåfängt glitterprål, till band och stjernor / Hans (dvs. svenskens) sinne fikar. Tegnér (WB) 9: 167 (1841). Fåfänga nöjen. WoH (1904). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg i religiöst spr.) om ord l. tankar, tal, prat o. d.: tom, värdelös; lös, tanklös; dåraktig; obetänkt, lättsinnig. För huart och it fåfengt oordh som menniskionar tala, skola the göra räkenscap på doma dagh. Mat. 12: 36 (NT 1526). Fåfengt snak. GR 10: 310 (1535). Fruckta ej, min Vän! / Lät fåfängt hot dig ej förskräcka. Pilgren Zoroaster 13 (1778). Franzén Pred. 1: 286 (1841). — (†) Menen j ath scrifften sägher fåfengt. Jak. 4: 5 (NT 1526; Bib. 1917: att detta är ett tomt ord i skriften).
b) om hopp, förväntan, dröm o. d.: som man icke kan lita på, som icke går i uppfyllelse. Påfwen Julius III. affärdigade til Rijksdaghen i Augszburg Cardinalen Moronum, vthi een fåfäng Inbillan och Förhopning, thet han (osv.). Schroderus Os. III. 2: 54 (1635). Fåfängt hopp giör Narren stålt. Grubb 225 (1665). Hjertat lika tomt sig funnit, / Tomt som af en fåfäng dröm. Wallin Vitt. 2: 5 (1803).
c) (†) om person: oduglig, svag; jfr FÅFÄNGLIG 3 c. Wåre fädher haffua hafft falska och fåfenga gudhar som intet hielpa kunna. Jer. 16: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: fåfängliga avgudar). Falsk förtröstning på fåfenga menniskiors gerningar. LPetri KO Föret. 5 (1571).
6) (†) övergående i bet.: dåraktig, narraktig; äv.: som far med tomt o. dåraktigt prat o. d.; opålitlig, falsk. Mange fåfänge mænniskiors meningh, som tænkia athuj (dvs. att vi) agthe samma gærdh draga vnder oss. GR 4: 116 (1527). Smickrare och fåfänga människor pläga intet säga eller råda i theras herrars närvaro, utan hvad the tro, att thesse gerna villja höra. Ihre Föret. XIII (1779; övers. av fsv. häggoma mæn). Roos FamArkiv 38 (cit. fr. c. 1800).
7) (†) världslig, ytlig; flärdfull. (Sv.) Hon är ganska fåfäng menniska, (eng.) She is a very worldly woman. Serenius (1741). (Sv.) En fåfäng människa, (lat.) Homo seculo addictus. Schultze Ordb. 1030 (c. 1755). En fåfäng och kallsinnig kyrkogångare. Ödmann AnvPred. 82 (1807). Den fåfänga verlden drager det fåfänga sinnet med sig. Thomander Pred. 1: 172 (1849).
8) svag för yttre företräden, som gärna vill bli uppmärksammad o. hedrad; inbilsk, äresjuk, ärekär; som gärna vill anses fin; särsk. med avs. på utseende, kläder, prydnader o. d.: överdrivet mån om sitt yttre. Fåfäng i kläder. Weste (1807). Hon hade .., qvinligt fåfäng, förblindad af guldet, förrådt sin gemål för skänken af en gyllene halsked. Tranér Anakr. 164 (1833). Stolt är han (dvs. svensken) som en man, men fåfäng som en qvinna. Tegnér (WB) 9: 167 (1841). En fåfäng narr. ÖoL (1852). En kaja, som var mycket fåfäng och högfärdig, fann några påfogelfjädrar och smyckade sig med dessa så präktigt hon förmådde. LbFolksk. 16 (1878).
FÅFÄNGAS, v. dep. (-ngias 1745) (†) till 1: gå sysslolös; vara onyttig; äv. till 7: vara världslig. (Sv.) Fåfängas .. (eng.) To play the worldling or truant. Serenius (1741). (Sv.) fåfängas, (lat.) otiari. Ihre (1769). —
FÅFÄNGHET, r. l. f. [fsv. fafänghet] (†)
1) till 1: sysslolöshet; lättja. OPetri MenFall B 8 a (1526). Gvdh kaller Menniskiorna .. ifrån Fåfengheet til Arbete vthi sin Wijngård. JMatthiæ 1: 303 (1658).
2) till 2: gagnlöst företag. Thet (är) sannerliga een stoor fåfengheet, bidia och begära aflöösning ifrån syndenne, och bedriffua henne åther strax igen. PJGothus Savonarola SyndSp. E 1 b (1593).
3) till 5: tomhet, värdelöshet; fåfänglighet (se d. o. 3); äv. mer l. mindre konkret. Wij forkunnom euangelium athi skola wmwändas frå thenne fåfängheten in till leffuandes gudh. Apg. 14: 15 (NT 1526; Bib. 1917: dessa fåfängliga avgudar). Dheras egen skadha .., som således dheras .. förmögenheet uthi een hoop fåfängheeter (dvs. yttre prål) förslöse. RARP 9: 319 (1664). Then Gvdh behagar kalla / Från Wärldens Fåfängheet. Lucidor (SVS) 316 (1673). JGOxenstierna 5: 240 (c. 1817).
4) till 6: narraktighet. OxBr. 1: 98 (1616). (Att) hans wälde genom Menighe mans fåfengheet eller dårskap affkårtades. Schroderus Liv. 860 (1626).
FÅFÄNGLIG, se d. o.
Spalt F 1962 band 9, 1926