Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÄRDA fæ3rda2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (†) skjutsa, forsla (ngn l. ngt). Stundom färdar han (dvs. döden) en förmäten och qvinligt utsirad Phaeton, i präktig vagn, utan at til sin närvaro misstänkas. Lantingshausen Young 1: 151 (1787).
2) sända, skicka; avsända; skicka i väg; avfärda; (numera knappast br. utom i förb. färda av, ut). Sedan han .. färdat åt Viborg .. Amiral Jacob Bagge med några skepp och galerer. JTengström i 1VittAH 4: 130 (1783). Franzén Skald. 3: 271 (1824, 1829). Fåviskt den sämre bland språkbegåfvade menskor hon hedrar, / medan den bättre ifrån palatset hon färdar föraktligt. Johansson HomOd. 20: 133 (1845).
FÄRDA UT10 4. (numera bl. ngn gg i högre, särsk. bunden stil) utfärda. Lind (1749). Atterbom LÖ 2: 271 (1827). Er fullmakt vill jag genast färda ut. Hagberg Shaksp. 1: 369 (1847). När han färdat ut order. Snoilsky 4: 81 (1887). —
FÄRDA TILLBAKA. (†) sända l. skicka tillbaka. Jag .. blif(ve)r förorsakat att färda honom igen tillbakar åth sin fädernesbygd. VDAkt. 1696, nr 368. —
Spalt F 2131 band 9, 1926