| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÖGA fø3ga2, adj. oböjl., adv. o. sbst.2 Anm. Ss. adj. förekommer ordet hos Linné Bref I. 1: 320 (1732) med den fsv. ack.-ändelsen -an: gifvandes mig fögan roo [jfr godan ro].
I. (numera i sht i skriftspr.) adj.: liten, obetydlig, ringa; numera i sht ss. attributivt bestämningsord till ett abstrakt sbst. i sg. o. motsv. konstruktioner som: (blott) liten l. obetydlig kvantitet av (ngt), (blott) ringa grad av (ngt), (blott) litet av (ngt.) Fästa föga avseende vid något. Av föga värde. Med föga framgång. Till föga fromma för saken. Unna sig föga sömn. Then menege man tẏl föge gagn och bestond. GR 2: 18 (1525). Det är (för den skadade) fögo hopp om lijfwet. ConsAcAboP 2: 405 (1662). Under Terminerna lemna mig .. mina Academiska göromål föga tid öfrig. Tegnér (WB) 3: 371 (1818). Att rymma från Tobolsk var föga konst. Quennerstedt C12 2: 214 (1916). — särsk.
a) (†) ss. predikatsfyllnad. Ruben leffue och döö icke, och hans folck ware fögho. 5Mos. 33: 6 (Bib. 1541).
b) (numera knappast br.) ss. attributivt bestämningsord till ett sbst. i pl.: få. Han haffuer fögha höffmen. GR 2: 95 (1525). Eders Kongl. Höghet är vidare för sig kommen, än af Dess föga år, förväntas kan. Tessin Bref 1: 287 (1753). I utförselregistren från Stockholm förekomma eget nog föga hästar. Forssell Hist. II. 1: 25 (c. 1871, 1875). — särsk. [med avs. på uttryckets sg.-bet. jfr INGENTING] (†) i uttr. föga (fögo) ting, eg.: få ting; litet, obetydligt, ringa. Thå sadhe Agrippa till Paulum Fögho ting fattas ath tw talar så för migh, ath iach wardher christen. Apg. 26: 28 (NT 1526). Oss haffuer han föga ting ackthet. GR 9: 272 (1534). Konungen i Frankrijke .. angrep Keysarens Land .., men han vthrättade fögha ting. Schroderus Os. III. 1: 237 (1635). Kalm Resa 1: 260 (1753).
c) (numera knappast br.) ss. attributivt bestämningsord till ett sbst. bestämt av en genitiv l. ett possessivt l. determinativt pronomen. Epther vort föga förstondh. GR 1: 232 (1524). Den föga tro hon ville sätta til hans kärleks bedyrande. Chenon Heywood 1: 11 (1772). Gibbon .. skref .. i en tid, känd för sin föga kristlighet. Claëson 2: 98 (1859). Skiljeväggarnes föga varaktighet och höga pris fördyrar metoden (att framställa natriumhydrat) i väsentlig grad. TT 1894, K. s. 95.
d) (†) ss. attributivt bestämningsord till ett sbst. bestämt av artikel. Itt fögho sendebreff til Paulum Helie. OPetri (1528; boktitel). Thet föge krigzfolckit. Brahe Kr. 48 (c. 1585). Thet wore en fögo tröst, at dopet skulle wercka allenast the synders förlåtelser, som i spädaste barndomen äro bedrefna. Swedberg Cat. 436 (1709). Då de nu hade druckit en föga stund. Fryxell Ber. 1: 48 (1826).
II. (i sht i skriftspr.) adv.
1) (blott) i (mycket l. ganska) liten grad l. utsträckning, (mycket l. ganska) litet, obetydligt, i ringa mån; i äldre exempel ofta svårt att skilja från 2. En föga givande, känd, läst, uppskattad författare. Skämtet var föga lyckat. Han var föga vuxen den ansvarsfulla post som han beklädde. Ordet är numera föga brukligt. Det är föga troligt att saken skulle ha tillgått på detta sätt. Han aktade föga på alla de varningar som han mottog. Han var föga bättre än sitt rykte. Föga anade han den lott som väntade honom. Filipp. 2: 30 (NT 1526). Våre Skåtske Generaler, Redwen (dvs. Ruthven) och Läsle (dvs. Leslie), ähre och föga till lita oppå för theres Calvinische religion. RP 4: 53 (1634). Thet wi hafwe intet gagn af, thet bekymre wi os föga om. Spegel Pass. 9 (c. 1680). Hög kraft är Gudars gåfva, men, Frithiof, mins / att styrkan båtar föga der vett ej fins. Tegnér (WB) 5: 16 (1825). Hur var det under 1911 års valrörelse här i landet? En rad af föga uppbyggliga partistrider! Hedin 1Varn. 16 (1912). — särsk. (numera föga br.): icke länge. Men himlen klarnar opp, — det dröjer föga — / Förbi är regnets flod. Böttiger 2: 244 (1841, 1857).
2) (numera bl. i Finl.) knappast, näppeligen, svårligen; i äldre exempel ofta svårt att skilja från 1. Synes de gode herrer, att tre heller fyre af riksens rådh måtthe vare der (dvs. på prästmötet i Uppsala) tilstädes. Flere kunne och föge behöfves. RA 3: 19 (1593). Föga voro par dagar förbi, innan hon blef fullkomligen frisk i sina fötter. Kalm Resa 1: 50 (1753). Det gifves väl föga någon tid på dygnet, då man här icke dricker kaffé. Beskow Vandr. 2: 71 (1820, 1834). För öfrigt är det väl ganska opåkalladt att ironisera målaren Hjulström för en framställning, som föga var hans egen uppfinning. ZSchalin i FinMus. 1907, s. 86. — särsk. (i Finl.) i uttr. föga nog, knappast, näppeligen, svårligen. Cygnæus 2: 319 (1863). En summarisk artikel i Afzelius’ och Malmströms Intelligensblad, föga nog skrifven af den senare. Söderhjelm Runebg 2: 62 (1906).
III. (i sht i skriftspr.) sbst.: icke mycket, (blott) mycket litet. Härom är föga att säga. På hela denna långa tid hade föga uträttats. En doch .. warth beleffuadt (dvs. fastän det blev beslutat) ath wij skulle haffua then tiendhe tiil wndtsethningh ath bettala the geldt medh .., haffue wij en nw dog föga ther tiil fornwmmith. GR 3: 109 (1526). När willian spelar mäster, haar rätten föga at säya. Grubb 594 (1665). Af fisk syntes .. föga. SDS 1901, nr 48, s. 3. — särsk. (†) i uttr. hava föga på (uppå) sig i bet.: vara av liten vikt, hava liten betydelse. GR 16: 704 (1544). Menandes, at Fadrens förmaningh hadhe fögho på sigh. Rothovius 1Pred. B 3 a (1623). Swedberg Cat. a 7 a (1709).
Spalt F 2234 band 9, 1926